Polis, massmedia och politik

Desto mer vi tänker på knarket som försvann på Öviks polisstation (se inlägget Lydig media – narkotikan som försvann hos polisen är ingen nyhet), desto mer fundersamma blir vi. Hur kan detta inte vara en större nyhet? Varför intervjuas inte åklagare och polischef? Ja, varför ställs inga kritiska frågor alls?

Enligt en uppsjö undersökningar genom åren är Sverige ett samhälle som – i en internationell jämförelse – präglas av tillit. Inte minst litar medborgarna på myndigheter och tjänstepersoner.

Vi vill gärna tro att en del av den tilliten består av en förväntan på konsekvent myndighetsagerande. Oavsett om vi vänder oss till Skatteverket i Sunne, en Stockholmsförort eller i Övik, så ska vi bemötas och behandlas på samma sätt, utifrån samma lagar och regler.

Motsatsen till ett sådant myndighetsagerande är att lokala arbetskulturer och nätverk står över lagar, regler och myndigheters centralt utfärdade påbud.

Hayaat Ibrahim är nyligen utsedd till generalsekreterare för Institutet mot mutor. Hon är en 29-årig högpresterande talang med dubbel examen, efter att ha läst jurist- och ekonomilinjen parallellt på Stockholms universitet.

I en intervju i nättidningen Dagens Juridik säger Ibrahim bl.a. att ”Sverige har en väldigt naiv självbild när det gäller korruption” och ”Korruption innefattar mer än bara kriminaliserade ageranden”. Hon fortsätter sedan:

”– Helt enkelt utnyttjande av maktposition för att gynna sig själv eller annan. Maktmissbruk, intressekonflikter, jäv, nepotism, vänskapskorruption – typiskt svensk korruption som också lyfts fram i internationella rapporter. I Sverige ser vi inte personliga relationer som någonting som man måste vara vaksam på när det gäller korruption trots att det i praktiken är precis tvärtom. Sunda relationer kan ofta utvecklas till osunda relationer.”

I fyra meningar säger hon mer om problem som finns i Västernorrland och Övik, än vad lokal- och regional media krystat ur sig på decennier. Och hon är inte en kulturpersonlighet som på ålderns höst tar bladet från munnen. Hon är en begåvning från betongförorten i Stockholm med somaliskt ursprung.

Det saknas nu inte människor i Västernorrland med samma insikt som Hayaat Ibrahim. Däremot råder det skriande brist på de som vågar påtala missförhållandena, likaväl som brist på plattformar där så kan ske. Med ”våga” ska förstås de som har möjligheten att stå emot det angrepp de kommer att utsättas för. Inte ett angrepp i sak, utan mot person: karaktärsmord, utfrysning, försämrade möjligheter till utkomst som arbetstagare, bestraffning av närstående via deras arbeten.

Vi vill här passa på att påminna om vad som tidigare avhandlats här på bloggen. Detta för att illustrera att det finns absolut noll garantier för att missförhållanden utreds av den större regionala massmedian. Here goes:

• Rättsövergreppet på Arne Gavelin. Allehanda och SVT har knappt nämnt saken. Gavelins öde har fått vida större uppmärksamhet i tidningen Nordsverige. Ja, t.o.m. mer uppmärksamhet i riksmedia. Överförmyndarverksamheten är politiskt styrd, nota bene.
• Kommunala Paradisbadets chef åkte med kollega på utbildning hos Disney i Florida. Först någon vecka efter bloggens avslöjande skrev Allehanda en artikel om det som skett och då en överslätande sådan.
• Bildningsförvaltningen skickade 55 lärare på fortbildning i Tanzania, så att de skulle kunna förstå invandrarelever. Pådrivande lärare hade eget intresse i att resa i Östafrika och har tidigare levt i ett förhållande med bildningsförvaltningens chef. I hans hushåll fanns vid denna tid dåvarande ordförande för SSU Örnsköldsvik. Denna uppenbara vänskaps- och politikkorruption är orapporterad av media.
• Det tog knappt 50 år efter att Örnsköldsviks kommun bildades, innan fullmäktigeledamöterna började anmäla jäv p.g.a. släktskap, när ansvarsfrihet för bolags- och nämndsstyrelser ska beviljas. Och det skedde genom påtryckningar från denna blogg. Dåvarande journalist på Allehanda med uppgift att bevaka lokalpolitiken skrev aldrig ett ord om saken. Hans far arbetade på tidningen och idag är hans son sportjournalist där, när han inte skriver korkade krönikor om plastpåsar. Det är förstås meriter som givit son och sonson sina anställningar, eller hur?
• …och mycket, mycket mer.

Tillbaka till knarket som försvann. En av bloggens läsare gör oss uppmärksamma på att polisen har ett avsnitt om ”särskilda utredningar” på sin hemsida. Polisen skriver:

”Avdelningen för särskilda utredningar, SU, är en fristående och oberoende avdelning inom Polismyndigheten som utreder misstänkta brott som bland annat polisanställda, polisstudenter, domare och åklagare kan ha gjort sig skyldiga till.”

Läsaren påtalar att det finns exempeldomar på samma sida. Domar där Avdelningen för särskilda utredningar har utrett och åklagare har drivit fallet till fällande dom. Ett sådant fall rör stölden av ett paket kaffe från köket på en polisstation. Denna stöld ledde till villkorlig dom för stöld och den dömde polismannen fick lämna sitt arbete.

Ett stulet paket kaffe ger sådan påföljd. Vad skulle då stöld av beslagtagen narkotika vid tre tillfällen ge? Fängelse, där strafftiden mäts i år.

Där, just där, framgår med all önskvärd tydlighet proportionerna. Just hur uppseendeväckande det är med det försvunna knarket. Och ännu mer uppseendeväckande med det mediala ointresset.

Vilken väg tar inflytandet från polisen till media? Det är inte länge sedan polisen var en kommunal affär med en styrelse sammansatt av politiker. Lokala politiker. Då var ett polisiärt misslyckande också ett politiskt misslyckande. I en rapport från BRÅ (2013, länk) läser vi under rubriken ”Lokal politik påverkar den gemensamma problembilden”:

”Lokal politik anses alltså få relativt stort inflytande över vilka problem kommun och polis väljer att foku­sera på i överenskommelserna.”

2015 organiserades polisen om till en nationell myndighet och de tidigare 21 olika länsbaserade polismyndigheterna upphörde att existera.

Dagens polischefer har de allra flesta gjort karriär i den gamla organisationen. Är det så att ränderna aldrig gå ur media i Västernorrland? Att man fortfarande uppfattar polisiära misslyckanden som politiska misslyckanden – och agerar därefter?