Lätt förvånade kunde vi i måndags läsa i Allehanda att Stina Haglunds bolag Alla Tiders Kompetenser utreds av Migrationsverket. Myndigheten utreder om bolaget ger unga afghanska män skenanställningar för att de ska uppfylla den s.k. gymnasielagens krav för att erhålla uppehållstillstånd.

Naturligtvis skriver inte Allehanda att Stina Haglund är gift med kommundirektör Magnus Haglund.

Stina Haglund beskriver de ensamkommande så här:

”– Det är en superkompetent grupp, som det finns en enorm potential i. Det är personer som har klarat en gymnasieutbildning, lärt sig ett nytt språk och sökt jobb.”

Att en uppenbart trendkänslig person som Stina Haglund envisas med att sprida gårdagens myter, är faktiskt förvånande. Gruppen afghanska män är rejält överrepresenterad i narkotika-, vålds- och sexualbrott. Därtill är gruppen underutbildad och har tagit enorma resurser i anspråk på gymnasiet. Att det finns individuella framgångssagor, ändrar inte på dessa statistiska förhållanden.

Av Allehandas artikel framgår att Alla Tiders Kompetenser har haft 28 (!) ensamkommande anställda de senaste åren. Av dessa har 21 fått uppehållstillstånd än så länge.

På Facebook har Stina Haglund postat nedan inlägg (på måndag morgon):

En slags floskelbingo.

Genom att plocka friska russin ur en statistiskt möglig kaka och krydda upp med stora ord, som just inte varken förpliktigar eller utgör ett personligt risktagande, skapar Stina Haglund sin alldeles egna förljugna världsbild.

Låt oss här påminna om ett nu 2,5 år gammalt inlägg – Stina Haglund: crowdfunda ett ensamkommande barn. Där skrev vi bl.a. så här:

”Vi får se om den dagen kommer när Stina Haglund et consortes crowdfundar en ung människa, så att denne kan skapa sig en framtid i sin födelseort i inlandet. Säkert är att de inte kommer att ta ansvar för den framtida försörjningen av afghanen, när väl det permanenta uppehållstillståndet är utdelat. Då övergår ansvaret till dig, läsare. Och då materialiserar sig också de anhöriga, med krav på anhöriginvandring.”

Läs det inlägget och se vad Haglund då skrev på Facebook!

Migrationsverket må utreda nu, men den här skojeriverksamheten har flera år på nacken nu.

Jaha, var det allt? Nej. Låt oss syna korten så gott det går.

Så här ser lite siffror för Haglunds bolag ut (tagna från allabolag.se):

Som synes ökade antalet anställda förra året kraftigt, från 7 till 17. En ökning med 143%. Nettoomsättningen ökade också, men inte alls lika mycket (knappt 100%).

Personalkostnaderna per anställd är löjligt låga- 247 000 kr. Justerar vi för arbetsgivaravgifter så blir en genomsnittlig månadslön i bolaget före skatt 15 500 kr.

I själva verket är det värre. Av bolagets Facebooksida kan man uttyda att det verkar finnas två fast anställda personer i bolaget, varav en är VD. Dessa två har naturligtvis avsevärt högre löner än 15,5 kkr/månad, vilket drar ned snittet på övriga ytterligare.

Notera också att personalkostnaderna per anställd har sjunkit rejält de senaste två åren.

Någon kanske undrar vad man kan förvänta sig för personalkostnad i ett ”normalt” företag? Vi kan jämföra med, det för många bekanta, MIK Allservice. Där var personalkostnaderna per anställd 425 000 kr förra året.

Några anställningar i Alla Tiders Kompetenser som är i närheten av att vara riktiga tillsvidaretjänster på heltid, håller vi det för helt osannolikt att det finns.

För övrigt kan vi passa på att upplysa läsarna om att paret Haglund har köpt en fastighet i Italien, där de ska driva konceptet ”coliving”. Stina Haglunds företagande har varit helt inriktat på att fakturera offentlig sektor för tjänster skattebetalarna skulle kunna vara utan. Vi kommer rakt inte ihåg annat än att de enda privata kunderna vi sett (förutom i Alla Tiders Kompetensers verksamhet), har varit Holmen Skog och Polarbröd. Magnus Haglund drar in runt 100 000 kr i månaden före skatt.

Med sådana inkomster blir ett hushåll rikt. Så rikt att man kan förverkliga drömmar om lantegendomar i Italien.

Du betalar. Både för paret Haglund och afghanerna.

Till den det berör.

Efter andra värlskrigets slut tog byggandet av moderna stadsdelar i Sverige fart. Fortast gick utvecklingen i de större städerna. Trevånings hyreshus med putsade fasader och tegel- eller plåttak byggdes över hela landet. En arkitektur som kanske inte alltid var så spännande, men som fungerade. Vida mer trevlig än miljonprogrammets människofientliga övergrepp på god smak, som senare följde.

Standarden var med tidens mått mätt hög. Kall- och varmvatten, vattenklosett, centralvärme och ofta sopnedkast. Barnfamiljer stod i kö för att lämna omoderna boenden med utedass på gården, kamineldning och avsaknad av vatten och centralvärme.

På landsbygden pågick parallellt en modernisering av de egna hemmen. En del gamla hus renoverades och moderniserades. Många fler ersattes med nyproduktion. Spåntak gömdes under pannplåt. Underhållsfria tegelfasader på nyproduktionen blev ett alternativ till de gamla timmerhusens brädfodring.

I de nybyggda stadsdelarna svämmade tvåorna och treorna över med ungar. De som skulle bli socialdemokraten Per Nuders köttberg. En generation som nu snabbt lämnar oss. Framtidsoptimism rådde. Ännu ingen narkotika, överdrivna socialförsäkringar eller själlöst konsumtionssamhälle. Riket hade runt 800 kommuner.

Heltidsarvoderade politiker var nära nog okänt, förutom på riksnivå. Kommunalråd satt inte barrikaderade bakom stål, glas och kortläsare. Demokratin var, om inte perfekt, så åtminstone verklig. Inte en charad, som idag.

På tidigt 50-tal bodde en liten flicka just i en sådan stadsdel, med sina föräldrar och en bror. Det var en ljus och glad barndom, präglad av omtänksamhet och en önskan om något bättre för barnen. Flickan blev som vuxen någons mor och därför kan denna anekdot berättas.

Stadsdelen hade då fler invånare än den någonsin har haft därefter. Trots trångboddhet och fäder som arbetade fysisk hårt och inte spottade i glaset, så rådde ett relativt socialt lugn.

Allt var nu förstås inte idylliskt. I en familj misshandlades kvinnan regelbundet av den man som inför Gud lovat att älska henne i nöd och lust. En sådan man som har den sadistiska ådran och saknar förmågan att resonera i termer av rätt och fel. Om man så vill; en omoralisk varelse. Mindre värd än djuren i skogen.

Idag är alla lika mycket värda.

Männen i grannskapet skruvade på sig i obehag. Den systematiska misshandeln både hördes kvällstid och syntes i ansiktet dagen därpå. Att sakta, men säkert och väl så systematiskt, slå ihjäl sin fru, var inget som evolutionärt hade premierats på breddgrader där väder, vind och årstider var de överordnade förhållanden som bestämde livsvillkoren. Männen saknade förmågan att mentalt hantera förekomsten av misshandeln, såväl som spontan handlingskraft att göra någonting åt missförhållandet.

Men de saknade inte förmågan att reagera, så långsamt det nu än gick. Därför kom det faktiskt en kväll när grannskapets män samlades på gatan utanför lägenheten från vilka skriken kom. Och de nöjde sig inte med att knyta näven i fickan. De knackade på och trängde sig in.

Vad som utspelades därinne är höljt i dunkel, men hustrumisshandlaren tog aldrig ton mot grannskapet igen och bulor, missfärgningar och blåtiror försvann som genom ett trollslag från kvinnans ansikte. Åtminstone så länge de bodde kvar där i en av socialingenjörernas första planerade stadsdelar. En stadsdel som faktiskt kom att stå modell för många som därefter följde. På gott och ont.

När slöddret och det kriminella packet tillåts att ta över – så tar de över. Det sker bara om laglydiga och moraliskt kännande individer tillåter dem att göra så.

(Nedan musikstycke har en högst finsk framtoning. Rätteligen så. Mången finsk man och statsman – inklusive Mannerheim – har lagts till sista vilan till denna march. Men ursprunget är förmodligen irländskt, via Sverige och där hos Karl XII:s karoliner. Oavsett, är det ett synnerligen vackert musikverk.)

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=1o4yccttch4?feature=oembed&w=640&h=480]