Återvinningsstationen som försvann

Är det inte märkligt att en återvinningsstation i ett samhälle som Björna, med över 400 invånare, bara kan försvinna? Om än för en begränsad tid, förhoppningsvis.

Den nygamla Coopbutiken tar tydligen den gamla återvinningsstationens uppställningsplats i anspråk. Ny plats för återvinningsstationen har utsetts med god lokal hjälp och Förpacknings- och tidningsinsamlingen ska placera stationen där.

Och det är förstås bra och fint och allt det där. Men man undrar ändå: går det inte bara att flytta de där stålplåtskärlen? Finns det inte en endaste liten fläck som kan få tjäna som temporär uppställningsplats, i väntan på permanent lösning vilandes på Gud fader kommunens bygglovade välvilja? Det är Björna det handlar om. Inte Hongkong.

Det är just det som är det intressanta. Den där oförmågan som under åratal, ja decennier, smugit sig på det svenska samhället – oförmågan att få något gjort snabbt, smidigt, pragmatiskt.

Lösningen här är att Björnaborna ska transportera glasburkar, tidningar, m.m. till Hemling eller Kroksta. Med andra ord ingen lösning alls.

Man ska vara försiktig med att påstå att allt fungerar sämre idag än förr. Försiktig därför att ett sådant påstående är falskt. Teknisk utveckling har förenklat vår vardag något enormt. En friskvårdsrevolution har svept över landet. Vi har bättre hälsa och lever längre.

Men våra gemensamma angelägenheter blir allt märkligare skötta.

Försvunnen återvinning vunnen åter, minner om svunna tiders förmåga.