Socialstyrelsen beskriver äldreomsorgslyftet så här:

”Staten finansierar kostnaden för den tid en anställd inom kommunalt finansierad vård och omsorg är frånvarande på grund av studier till vårdbiträde eller undersköterska.”

Syftet med åtgärden beskrivs som följer:

”Äldreomsorgslyftet syftar till att stärka kompetensen inom kommunalt finansierad vård och omsorg genom att ge ny och befintlig personal möjlighet att genomgå utbildning till vårdbiträde eller undersköterska på betald arbetstid.”

Regeringen avsatte totalt 462 Mkr till kostnader som ovan och av dessa är drygt 3,1 Mkr vikta för Örnsköldsvik. Vår kommun har ca 0,54% av rikets befolkning, men vi erhåller 0,68% av de avsatta pengarna. Vi får alltså lite mer än om pengarna skulle fördelas efter befolkningsmängd endast.

[Uppdatering: den angivna summan gäller år 2020]

Äldreomsorgslyftet sjösattes i juni 2020 och bör nog betraktas som ett slags erkännande av just hur djupt man låtit nivån sjunka i äldreomsorgen i delar av landet. Något som blev obehagligt tydligt under vårens coronaepidemi på äldreboenden. Det är viktigt att förstå att utvecklingen är olika långt gången i just olika delar av landet. T.ex. är den destruktiva utvecklingen med äldreomsorgen som en arbetsmarknadsåtgärd för utomeuropeiska invandrare, knappast närvarande i Övik i den omfattning man kan se i storstäder.

Då bloggläsare efterfrågat information om hur många arbetstagare i kommunen som kommer att ges möjlighet till utbildning, frågade vi helt enkelt. Så här blev svaret:

”Bidraget täcker utbildning för 63 personer.

10 medarbetare påbörjade utbildning under hösten. Antalet styrdes både av vad som med kort varsel var möjligt för verksamheterna att lösgöra och de förutsättningar för utbildningsplats som fanns inom bildningsförvaltningen.

11 januari påbörjar ytterligare 28 sin utbildning och vid höstterminen 25 till.

Äldreomsorgslyftet omfattar enbart utbildning till vårdbiträde eller undersköterska och därför är det endast medarbetare från ordinärt boende [= hemtjänst, vår anmärkning] och särskilt boende [= äldreboende, vår anmärkning] som i nuläget utbildas. Detta då LSS och psykosociala verksamheten har andra titulaturer. Fördelningen är ca 50/50 mellan avdelningarna, men vill du ha en exakt siffra -återkom så ska jag ta fram den.”

Samt:

”Utbildningen är i sin helhet 4 terminer. Ges på helfart, dvs 100% dagtid må-fre. Om eleven har lång erfarenhet av vårdyrket kan viss del av utbildningen valideras bort, t.ex eleven behöver inte genomföra praktik för att bedömas sina kunskaper. Då blir utbildningstiden kortare.

4 av eleverna genomgår en annan utbildningsform som är helt på distans, webbaserad och deltidsstudier. Det är ett pilotprojekt i samarbete med bildningsförvaltningen, dels för att möjliggöra att fler får utbilda sig och dels att undersöka om sådan utbildningsform har samma kvalitet som fysisk utbildning.”

Mycket klart och tydligt svar. Snabbt levererat och väl formulerat.

Det vi inte frågade och inte känner till, är hur selektion har gjorts bland de sökande. Med få platser och många sökande, lär osämja uppstå kring fördelningen.

Våra funderingar kring detta är som följer:

Dryga 3 Mkr för fortbildning inom äldreomsorgen är rena skämtpengarna. Nu är det visserligen inte kommunens fel. Tjänstemännen har att hantera den, genom sosseregeringens försorg, uppkomna situationen.

[Uppdatering: 3 Mkr gäller år 2020 och inte 2021. Enligt uppgift – se kommentarerna – är summan 23 Mkr för 2021.]

Frågan är om inte hela saken ger mer huvudbry än det smakar gott. För hur plockar man ut ett betydande antal arbetstagare ur äldreomsorgen och sätter dem i skolbänk i två års tid, på heltid? Och vilka ska man plocka ut? Vi hoppas att man satsar på unga. En knappt 30 år gammal tjej eller kille som strulade bort gymnasiet, men nu har rätsida på livet med familj och arbete – där hör sådana här satsningar hemma.

Huvudproblemet inom kommunal sektors kvinnodominerade arbetaryrken är och förblir de dåliga löner som betalas. Det gäller även inom de regionala vårdyrkena. Och vi kan bara hoppas att framförallt kvinnor i denna sektor förmår se vilket parti som lämnade er på efterkälken, när de mansdominerade arbetaryrkena i verkstads-, process- och byggindustrin fick rejält höjda löner och bättre arbetsvillkor under 80-talet och fram tills idag.

Vi tror oss se klart på saken: när fabrikörer, kapitalistdynastier och andra höga herrar inte längre tillhandahåller en arbetarväljarbas till socialdemokratin, så måste den skapas med egna medel. Till mindre del genom invandring. Till stor del genom att undertrycka en rättvis lönesättning i kommunal och regional vård och omsorg.

Sverige – landet där det betalar bättre att ta hand om avfall än om människor.

Fullmäktigesammanträdena inleds nuförtiden med en genomgång av kommundirektör Magnus Haglund. Ämnet är hur corona direkt och indirekt påverkar kommunens verksamheter.

Efter genomgången kan ledamöterna ställa frågor. Få frågor ställs, trots att det är ett utmärkt tillfälle för oppositionen att blottlägga brister i hur kommunen styrs. Och trots att sådana frågor är av intresse för oss kommuninvånare.

Det går att se två förklaringar till att så få frågor ställs. Båda kan vara bidragande parallellt. Den ena är att ledamöterna helt enkelt inte har tillräckligt mycket vett i huvudet för att kunna ställa frågor. I vissa (inte så få) enskilda fall kan nog så vara fallet, men det kan inte ensamt förklara det kompakta ointresset inför frågeställande.

Den andra förklaringen är att det genom social kontroll och decennier av sossehegemoni, har infunnit sig en slags självpåtagen begränsning och undfallenhet hos oppositionen. Vänsterpartiet undantaget, möjligen.

Vid senaste fullmäktige ställdes endast en fråga av oppositionen. KD-ledamoten Göran Brorsson tog upp frågan om äldreomsorg och corona, om än på ett litet trevande – men i högsta grad mänskligt – sätt. Ledamoten hade noterat att vid ett rutinbesök på sjukhuset, så hade personalen full skyddsutrustning och undrade med anledning av det, hur det såg ut i äldreomsorgen i kommunen?

Svaret från kommundirektören är inte betryggande:

I det här inlägget nämns corona. Men inlägget handlar egentligen inte om corona, det handlar om Svt Västernorrlands journalistik. Försök om möjligt att bortse från själva coronan. Det underliggande ämnet skulle kunna vara något annat.

Coronaepidemin bröt ut i Kina, i provinshuvudstaden Wuhan i provinsen Hubei. När är osäkert, men den blev känd i slutet på december. Under januari följde den ena ingripande åtgärden på den andra, från Kinesiska myndigheter. Videoklipp som spreds på nätet visade hur alltmer frihetsbegränsande åtgärder vidtogs. Inte sällan med den totalitära kommunistdiktaturens signum – våld och tvång.

Den 26 februari hade 12 personer dött i Italien. Det är drygt en månad tillbaka. Den 2 april hade 13 155 personer dött där. Samma dag, den 26 februari, så publicerades nedan artikel på Svt Västernorrlands hemsida och motsvarande reportage sändes i nyheterna.

Det räcker egentligen att läsa den gulmarkerade texten, för att påstå detta: reportaget har karaktären av lugna tittarna. Titta så väl förberedda vi är. Ingen anledning till oro. Sitt still i båten. Ifrågasätt inte.

Drygt en månad senare så har Svt Västernorrland ett reportage om hemtjänsten i Sundsvall. Två bilder från nätartikeln som följer reportaget:

…och denna:

Det framstår onekligen som illa ställt i Sundsvalls kommun. Man knäar redan innan epidemin egentligen har börjat och det finns 10(!) lådor med skyddsutrustning för coronasmittade brukare. Förhoppningen är att kunna ha 40 lådor inom kort. Lådor som innehåller helt basal engångsutrustning.

Det finns säkert i läsekretsen många personer som med gott samvete kan påstå att de deltagit i diskussioner om praktisk förberedelse inför coronavirusets ankomst – före den 26 februari. Poängen är denna: varför har inte Svt Västernorrland (och annan media) ställt relevanta frågor om beredskap till olika aktörer inom offentlig sektor, långt före 2 april? Med betoning på relevanta. Man behövde inte ha siartalanger den 26 februari för att förstå vilka problem som kan komma att uppstå i vård och omsorg.

Och som sagt, detta handlar inte specifikt om coronaviruset. För undfallenheten gäller i stort sett i alla frågor. Det blir liksom ingen granskning, inga ifrågasättanden, skarpa frågor eller gräv. Man ställer försiktigt sina frågor till makten och redovisar sedan svaren, hur dumma, intetsägande eller ointressanta de än är. Var är hungern? Oräddheten?

När sista handen läggs vid detta inlägg, så är en rykande färsk nyhet att en operationsavdelning på Linköpings Universitetssjukhus testade samtlig personal och hälften visade sig vara smittad. Frågan är berättigad: om corona sprids internt på Örnsköldsviks sjukhus, kommer regional och lokal media då att skriva om det? Eller skulle man i en sådan situation bli tyst, av omsorg om det dumma folket, så att de inte oroas? Skillnaden mellan dessa två varianter heter konsekvensneutral journalistik.

Det är frestande att skylla den mediala menlösheten helt på politisk bias eller politiskt inflytande på redaktionerna. Men det kan inte bara vara det. Alla frågor är trots allt inte politiskt kontroversiella och även sådana okontroversiella frågor bär slätstrukenhetens prägel i den journalistiska hanteringen.

Inte undra på att betydande andelar av befolkningen är övertygade om att de lever i världens bäst fungerande land, när journalisterna inte kritiskt granskar varken makten eller hur de gemensamma angelägenheterna sköts.

Syns det inte, så finns det inte.

Den som följer coronavirusets framfart i inhemsk och internationell media, vet att det som var ett regionalt utbrott i Kina, har förvandlats till en pandemi.

När detta skrivs på tisdag kväll, så har viruset konstaterats i 77 länder. I Italien har över 2500 människor bekräftats smittade. Samma siffra för Iran är 2336 och för Sydkorea 5186. Och det har gått fort. På måndagen var det 15 fall i Sverige. Under tisdagen rapporterades 9 fall till. En ökning med 60% på ett dygn.

Som räkneexempel: om initialt 24 smittade fortsätter öka med 60% per dygn, så kommer Sverige på det åttonde dygnet ha 1030 smittade. Huruvida det är realistiskt att vänta sig en sådant takt, vet vi förstås inte.

Försvårande för Sveriges del torde vara att dels reser svenskarna gärna och ofta – alla nio rapporterade fall på tisdagen var människor som besökt Norditalien. Dels har Sverige en i sammanhanget mycket stor iransk minoritet. Knappt 80 000 av Sveriges invånare är födda i Iran. I den gruppen reser man förstås mellan Sverige och Iran i relativt stor omfattning.

Persiska bekanta till bloggarna berättar att de nås av rapporter från anhöriga i hemlandet, att förhållandena är betydligt värre än de officiella uppgifterna från regimen gör gällande. Fler är smittade, fler behöver andningshjälp under sjukdomsförloppet och fler dör. Sjukdomen är spridd i hela Iran. Den religiösa diktaturen har stora svårigheter att hantera epidemin. Man försöker kombinera religiös defaitism med halvdana sjukvårdsinsatser. Enligt ett vittnesmål var sjukvårdtransportens personal i en viss stad förbjuden att bära full skyddsutrustning, då myndigheterna befarade att panik då kunde utbryta.

Sverige är ett betydligt mer välordnat land än Iran och har därför avsevärt bättre möjligheter att hantera epidemin. Men vissa saker börjar ändå stå klart nu.

De där fyra platserna på infektion på Sundsvalls Sjukhus, tillsammans med en dedikerad intensivvårdsplats, som Svt Västernorrland gjorde reportage om för några dagar sedan, kommer man inte långt med. Preliminära uppgifter, baserade på den kinesiska erfarenheten, visar att även om dödligheten över hela den smittade delen av populationen är låg (ett cyniskt användande av ordet ”låg”, mer om det längre ned), så kräver en betydligt högre andel kvalificerad sjukvård. I sammanhanget kan nämnas att i Sverige som helhet finns drygt 500 intensivvårdsplatser och 13 av dessa finns i Västernorrland, där 246 000 invånare skall samsas om dem. Så rika är vi.

Dödligheten hos coronaviruset beror också svårt av två saker. Det ena är tillgången till kvalificerad vård. Det andra är ålder.

Yngre och medelålders människor har lite att frukta. Dödligheten understiger 0,4% för gruppen yngre än 50 år gamla och desto yngre, desto lägre risk. Men för äldre är saken annorlunda. I gruppen 60-69 år gamla är dödligheten 3,6%. För 70-79 år gamla stiger den till 8% och för +80 är den knappt 15%. (Kinesisk studie).

Rysk roulette med en patron i revolvertrumman på en sexskjutare, ger en dödlighet på 16,7%.

Även underliggande sjukdomar höjer risken, t.ex. diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, högt blodtryck, m.m.

När detta skrivs ligger en hel del fokus på skolor ute i världen. Säkerligen finns det oroliga föräldrar även i Sverige. Vissa kommuner låter föräldrar till barn som rest utomlands stanna hemma i frivillig karantän, trots skolplikt. Det är nog vettigt. Även om barn själva drabbas lindrigt, så är de effektiva smittobärare.

Men, siffrorna ovan visar att det är de äldre vi bör oroa oss för. Ty, användningen av ordet ”låg” är just cynisk. Det finns inget lågt med minst 8% dödlighet i gruppen +70 år gamla. Det är en fruktansvärd siffra. Tänk också på att med den dödligheten, så betyder det att en våldsamt hög andel blir svårt sjuka med mycket stort vårdbehov. Resurserna som måste allokeras, kan därför bli mycket omfattande.

Och det kanske är här som vissa läsare börjar förstå att det finns två kommunala verksamheter som måste förbereda sig på ett förmodat utbrott av coronavirus i kommunen. Äldreboenden och hemtjänst.

På ett äldreboende kan viruset bli en katastrof. Smittad personal i hemtjänsten kan få enorma konsekvenser.

Under tisdagen frågade bloggen tre anställda i sådana verksamheter, huruvida viruset avhandlats på arbetsplatsen av arbetsledningen/arbetsgivaren. Nej, var svaret från samtliga.

Söker man på ordet ”epidemi” på kommunens hemsida, så får man noll träffar. Inte heller ”corona” ger några träffar. Det finns dock en sida med rubriken ”Trygghet, säkerhet och krisberedskap”. Där finns en rad dokument att läsa. Vid en snabb koll hittar vi inte ordet ”epidemi” i dessa.

Allehanda har rapporterat att munskydden är slutsålda i Övik och att Härnösands kommun uppmanat anställda inom äldreomsorgen att inte besöka äldreboenden, om de rest i smittoområden. Det senare är förstås ypperligt.

Politik är politik och bloggen har en uttalad politisk agenda – att driva opinion mot det socialdemokratiska styret. Men det går inte att klandra kommunen för att de inte förutsåg en pandemi, som riskerar att få karaktären av viral ättestupa. Vi kan vara på väg mot svåra tider. Det tillstånd viruset skapar i världen, kan skapa sekundära effekter inom ekonomi och geopolitik, som orsakar mer elände än virusets medicinska effekter.

Därför ställer vi försiktigt frågan rakt ut i luften: är det inte dags att börja agera nu? Vänta inte på de myndigheter och den regering som uppvisat ett extremt långsamt, ansvars- och omdömeslöst beteende.

Hur än framtiden kommer utvecklas, så är detta säkert: det är vi som måste hantera situationen. Ingen annan kommer att göra det åt oss.

Abel har en demenssjukdom och är över 80 år gammal. Han bor i sitt hemman i inlandet, med insatt hemtjänst. Tills nyligen sköttes Abels ekonomi av hans 10 år yngre bror Kain. Det upphörde när Abel sattes under förvaltarskap. 

Ty en dag kom det till Överförmyndarens kännedom att Kain fört över hundratusen kronor från Abels konto till sitt eget. Överförmyndaren agerade och skickade raskt en ansökan till Ångermanlands Tingsrätt om att Abel skulle sättas under interimistiskt förvaltarskap. Så skedde också när tingsfiskalen Sara Edvardsson ensam på sin kammare i parternas utevaro, beslutade att  Abel skulle förordnas en förvaltare.

Har då inte rätts- och välfärdssamhället så fungerat som det fungera skall? Den tjuvaktige brodern Kain hålls på armslängds avstånd och Abel får hjälp att freda sin egendom? Abel har inga barn.

Låt oss först fastslå det självklara. Huruvida Kain är en Kain kommer vi aldrig få veta. Kain skulle kunna vara en tjuvaktig figur som utnyttjar broderns situation för att sko sig. Han skulle också kunna hedra en överenskommelse bröder emellan: den dagen den ene träder in i den eviga dimman för att aldrig mer komma ut, så skall den andre föra tillgångar utom räckhåll för kommunens fingrar. Äldreomsorg är allt annat än fri i det socialdemokratiska välfärdssamhället och för de strävsamma är den extra kostsam.

Hur det ligger till kommer vi aldrig att få veta. Och det är inte heller det intressanta i fallet Kain och Abel.

Det är istället detta som fallet Kain och Abel illustrerar: kommunen kan gå in och ta över ditt liv. 

Jo, så är det.

Det är hemtjänsten som ”upptäcker” överföringen genom ”bankpapper som låg framme på bordet”. Såvitt är känt har inte hemtjänsten någon fullmakt att läsa i Abels räkenskaper. Så har man nu ändå gjort. Informationen man tillägnat sig har man sedan använt för att påverka Abels liv.

Nu kommer den riktigt obehagliga knorren. Vem tror ni blir föreslagen av Överförmyndaren att bli förvaltare? Den egna personalen.

Kommunen har en s.k. förvaltarenhet som består av tre personer. De här tre personerna föreslås rutinmässigt av Överförmyndaren till att bli goda män och förvaltare. Man sätter även in dem när en god man eller förvaltare behöver bytas i ett pågående ärende (det kan Överförmyndaren göra utan tingsrättens inblandning). Precis som med företagsförmedlade förvaltare (Optio) så är kommunala förvaltarenheter ifrågasatta. Något lagstöd för upplägget finns inte och det har inte varit lagstiftarnas intention att kommunbyråkrater skulle bli goda män och förvaltare.

Låt oss fundera på vad som egentligen har hänt här. 

En del av kommunen – hemtjänsten – anmäler Abel till en annan del av kommunen – Överförmyndaren – varpå den senare tillser, med tingsrättens hjälp, att Abel sätts under förvaltarskap och den förordnade förvaltaren kommer från ytterligare en annan del av kommunen – förvaltarenheten. 

Nu inträffar det, att den demenssjuke Abel, som är beroende av hemtjänst och snart kanske måste bo på ett omsorgsboende, får fakturor från kommunen på levererad socialdemokratisk välfärd och dessa fakturor kontrolleras och betalas av förvaltaren – som är en kommunal tjänsteman. En tjänsteman med dubbla lojaliteter. Och det är Överförmyndaren som skall kontrollera och utöva tillsyn på förvaltaren – den egna kollegan. Även där dubbla lojaliteter alltså. 

Abels liv har i alla delar tagits över av kommunen. 

Den som inte förstår det djävulska med ovan konstruktion, lider förmodligen av kognitiv svikt och bör snarast förordnas en god man. För det enda rimliga är att förvaltaren skall vara från kommunen fristående och oberoende.

En ytterligare absurditet i fallet Kain och Abel, är att när tingsfiskalen beslutade om interimistiskt förvaltarskap, så sattes förvaltarskapet att gälla för ”bevaka rätt” och ”förvalta egendom”, men den tredje punkten – ”sörja för person” – utelämnades.

Motiveringen lät så här: 

Den kommunale förvaltaren har alltså befogenhet och skyldighet att förvalta Abels egendom och bevaka hans rätt, men ingen skyldighet att sörja för hans person. Och Abel får betala arvode för förvaltarskapet. 

I ett kommande inlägg med förvaltartema, så publicerar vi en kvinnas ansökan till tingsrätten om att bli fri från sin kommunale förvaltare. En text som lämnar en mycket olustig känsla efter sig.

Slutligen: i föräldrabalken står det uttryckligen att förvaltarskap inte får anordnas om mindre ingripande åtgärder kan sättas in istället, t.ex. godmanskap. Lägg det på minnet.