Kristoffer Parks uppfostringscentraler

I Allehanda kan vi läsa om bygget av förskolan ”Sjölyckan” i Högland.

Det är inget litet bygge. Förskolan skall inhysa 120 barn fördelat på 8 avdelningar. Den tid då daghem hette daghem och barnen var just barn, är förbi. Idag gäller läroplaner för telningarna i åldersklasserna sub 6 år och aldrig har det varit tydligare att staten gör anspråk på att uppfostra våra barn från mycket späd ålder.

Enligt artikeln kommer byggnaden kläs med fasad om några veckor. Platschefen förklarar:

”– Det blir en typ av grå cementbaserad skiva från Schweiz som ska vara väldigt tålig och underhållsfri.”

Grå. Cement. Från Schweiz. Underhållsfritt.

Tre förskolor till planeras. I Järved, Sörliden och Domsjö. Dessa tillsammans med Sjölyckan skall rymma 450 barn. Förskoleverksamhetschefen Kajsa From Rundblad (vackert namn!) säger:

”– Eftersom vi kan placera 120 barn på en och samma förskola istället för flera stycken så öppnar det upp rent pedagogiskt och ekonomiskt. Man kommer att kunna samplanera och samarbeta på ett enklare sätt.”

Där står det. Centralisering. Stora enheter. Socialdemokratisk barnomsorg. Vari de pedagogiska vinsterna finns med dessa daghem modell korvfabrik, är helt omöjligt att förstå.

Förstå detta: det socialistiska sinnet ger extremt höga skatter och med höga skatter graviterar de offentligt producerade samhällstjänsterna mot centralorten och ingående enheter blir större och färre. Lägg ned småskolor på landsbygden, bygg uppfostringsanstalter i centralorten. Allt under förespegling att det är rationellt och pedagogiskt. Det är det förstås inte. Snarare utslag av en högst tvivelaktig syn på människan.

Men hur mycket är 120 barn i en förskola egentligen? Det vet förstås vi, till skillnad från den stackars journalisten. Skolverket har nämligen statistik några klick bort. Så här ser det ut:

Kommunala förskolor har i snitt 60 barn. Privata förskolor har 38. Så, jo, Sjölyckan, liksom de övriga tre planerade förskolorna, har alltså storlek modell korvfabrik med sina väl över 100 hundra barn.

Där ovan står också svart på vitt att omfamnar du decentralisering och det mindre sammanhanget, så bör du också omfamna privata alternativ.

Hur man skulle kunna göra istället? Så här:

Bygg flera små daghem. Bygg med blockväggar från Skidsta hus. Takstolar från Takstolsservice i Moliden. Lägg ett tak från Johanssons Plåt. Brädfodra i hederlig lokalt sågad granpanel. Låt utseendet vara nyklassiskt. Bygg med lokalt material och lokal kraft. Och bygg i sådan stil som invånarna uppskattar och känner igen sig i, oavsett ålder. Håll antalet barn till max 30 per förskola.

Till arkitekter som protesterar och gnyr om pastischer, säger man lämpligen ”dra åt he…” och samma sak till gubbar som fastnat i 60-talet och tror att utveckling är stål, glas och betong.

Lycka till att attrahera personal till de här anstalterna i framtiden, när nyhetens behag har lagt sig och nybyggets fernissa har mattats av.