Ett inlägg i all enkelhet.

Nedan diagram visar hur många ”lägenheter” som färdigställts i kommunen. För varje år visas medelvärdet över de tre senaste åren, fördelat på flerfamiljshus och småhus (”villor”).

Några karakteristiska drag kan uttydas:

• Första halvan av 90-talet byggdes det väldigt många lägenheter i flerfamilshus
• Byggandet av både småhus och flerfamiljshus föll kraftigt i slutet av 90-talet och var mycket lågt under de första åren på 2000-talet
• (Barnafödandet var mycket lågt under samma period)
• Under perioden 2000-2015 höll småhusbyggandet jämna steg med eller översteg byggandet av flerfamiljshus
• Under andra halvan av 2010-talet och framåt byggs konsekvent många gånger fler lägenheter i flerfamiljshus än småhus

Det byggs i princip inga flerfamiljshus på landsbygden. Dessa nybyggen ligger alla i eller mycket nära centralorten. Samtidigt har folkmängden i Övik varierat lite under perioden. Den var knappt 59 000 år 1993 och är knappt 56 000 idag. Lägst var den år 2011 med knappt 55 000 invånare.

Det är mycket troligt att vi i diagrammet betraktar landsbygdens sakta avfolkning.

År 1952 hade Sverige 2498 kommuner på en folkmängd om 7 miljoner. Den genomsnittliga kommunstorleken var 2800 invånare.

Idag har vi 290 kommuner och 10,5 miljoner invånare. I snitt har en kommun 36 200 invånare. Endast 5 kommuner är mindre än 1952 års snitt; Bjurholm, Dorotea, Sorsele, Arjeplog och vår granne Åsele.

Rikets största kommun är Stockholms Stad med 900 000 invånare. Island har som jämförelse 373 000 invånare. Ett eget land. Ett folk, med ett eget språk och en unik kultur.

Vi hoppas att du läsare förstår att någon kommunal demokrati inte existerar i Stockholms Stad. Den gängse invånaren befinner sig påverkansmässigt längre bort från den politiska makten i stadshuset, än vad islänningen har avstånd till landets statsminister. Ett s.k. borgarråd med ett visst ansvarsområde – kultur, idrott eller vad det nu må vara – slickar girigt i sig en månadslön på över 100 000 kr.

Där lever den härskande klassen och den är såväl blå som röd.

Skatt som tas ut av medborgarna skickas alltid till en central administrativ maktenhet. Så har det varit i tusentals år. I vårt moderna välståndsland är det sedan meningen att skatten ska återbördas landets skrymslen och vrår genom central planering.

Det sker inte. Istället koncentreras skatterna och deras omsättning i centralorten. Utvecklingen är obeveklig. Större skolenheter, som det heter på byråkratiska. Nedlagda hemtjänstkontor i småorter. Ständigt ökade anspråk i centralorten; arenor, kulturhus, resecentrum.

Hur ska man illustrera utvecklingen så att den blir tydlig för alla?

Papperskorgar.

Hur många kommunala papperskorgar får du för din betalade skatt, vännen min?

Löjlig fråga, tycker nog en del. Inte alls. Kommunen existerar för att ge dess invånare service via ett gemensamt skatteåtagande.

Vi begärde ut en förteckning över kommunala papperskorgar. Och vi fick en sådan. Tjänstemannen som svarade lämnade följande förbehåll:

”Här kommer den. Jag vill förtydliga att det rör sig om ett arbetsmaterial som INTE är komplett. Det kan här finnas dubbletter men det kan också finnas flera kärl noterade på en rad/ärende. Så radantalet (156) är med andra ord inte det exakta antalet sopkärl vi hanterar. Vi kan också ha missat några.

Arbetet är pågående. Därför kan vi fysiskt ha plockat bort, alternativt lagt till kärl, sedan inventeringen gjordes (2020-21) och inte korrigerat i systemet. Likaså har vi sopkärl i anslutning till vissa busshållplatser vilka inte är fullt ut redovisade här.

Därför vill jag uppmana dig att se det för vad det är, ett arbetsmaterial, och tveka inte att slå mig en pling om det är något du funderar över.”

Vi menar att förteckning är god nog att redogöra för, likaväl som att visa på vår poäng: skattemedlen graviterar mot centralorten. Vi där utanför ska hålla god min och glädjas över politikernas arbete för att centralorten – semantiskt maskerat som kommunen – får ett kulturhus.

Så här fördelas de kommunala papperskorgarna i kommunen:

Håll tillgodo skattejon.

I det förra inlägget om sossarnas kandidater i kommunvalet tittade vi på deras yrken och konstaterade att det är glest med arbetare. Mycket glest.

Nu tittar vi istället på var de bor.

Vi påminner om att S går till val med två listor – norra och södra – samt att det är de är de 30 toppnamnen som har någon chans till att ta plats i fullmäktige eller att bli ersättare. Valsedlarna finns längst ned i detta inlägg och de 30 namnen är de som finns ovan de röda sträcken.

För att beskriva hur samtliga kandidater på valsedlarna fördelar sig boendemässigt, definierar vi tre olika kategorier:

Centralorten – det är centrala Örnsköldsvik med de allra närmsta satellitområdena. Här bor 28% av kandidaterna.

Centralortsnära – det är de tätortsområden som är förlagda i centralortens närhet och där man når stadshuset på i princip under 10 min med bil. Hörnett, Själevad, Kroksta, Bonäset, o.s.v. Här bor 30% av kandidaterna.

Avlägset centralorten – det är övriga. Landsbygd och mindre eller större tätorter på längre avstånd från centralorten. Allt från Skalmsjö till Solberg, Husum, Näske, Norrflärke, o.s.v. Här bor 43% av kandidaterna.

Här blir man nästan lite förvånad. 43% av sossekandidaterna bor avlägset centralorten. Förvånad i positiv bemärkelse, alltså.

Nå, det består inte. Ty tittar man på kandidaterna ovan det röda sträcken – de namn som faktiskt kan komma att bli något – så sjunker andelen avlägset boende till 34%.

Dessa 34% består av 10 kandidater. Tittar vi nu på var dessa faktiskt bor, så krackelerar bilden av ett landsbygdsvänligt parti ytterligare:

• Aspsele (Björna) 1 kandidat
• Husum 3 kandidater
• Bjästa 1 kandidat
• Köpmanholmen 2 kandidater
• Bredbyn 1 kandidat
• Drömme (Nätra) 1 kandidat
• Åmynnet (Köpmanholmen) 1 kandidat

Av de avlägset boende så är det endast 3 kandidater som bor väster om E4.

En av dessa är fackpampen Jim Sundelin i Bredbyn. Han kommer aldrig ställa sig upp för landsbygden mot firma Nylén/Sondell.

En annan är nykterhetens man Olle Häggström i Drömme. Han synes vara uteslutande intresserad av vad folk inte ska göra. (D.v.s. inte dricka).

Återstår Torbjörn Westman i Björna, som varit helt osynlig i alla år vi följt de här krumelurernas göranden.

Alla tre är lastgamla. Sundelin knackar på 60, Westman knackar på pension och Häggström knackar på 70. Det finns inte en enda kandidat i inlandet under 40 års ålder som har en plats på sossarnas valsedlar som ger chans till att bli invald i fullmäktige.

Andra observationer:

På norra listan har man fyllt på med kandidater från Bjästa, Köpmanholmen och Åmynnet. Det är orter som tillhör den södra listan. Det torde man endast göra för att det saknas kandidater.

Tre kandidater från Trehörningsjö finns på norra listan. Det är ett helt oproportionerligt antal i förhållande till samhällets storlek. Betydligt större Björna har också tre kandidater på listan. Finns det en sosseklan i Trehörningsjö, mån tro? Samhället har skadats svårt av S landsbygdsfientliga politik. Det är ett självskadebeteende att se ortsnamnet upprepas på listan.

Södra listan har 47 kandidater när kommunalrådet på plats 1 och 2 räknas bort. Av dessa bor 13 i Domsjö och 16 i Bjästa, Köpmanholmen eller Åmynnet. Med ”bo” avses förmodligen postadress i folkbokföringen.

Det är kallt i Mellansel. Kamrat Park har endast en broder där på listan. Det ska bli mycket intressant att se om svensk invandringspolitiks konsekvenser kommer att synas i valresultatet denna gång.

Vi avslutar positivt!

Gideå i våra hjärtan! Inte en endaste sossekandidat på valsedlarna från Gideå eller omkringliggande landsbygd.

Fordom möttes människor på landsvägen till fots, på cykel eller med häst och vagn. Idag susar de anonymt förbi varandra. Vardera ansikte dolt bakom en vindruta. Levande landsbygd är inte en fråga om avfolkning endast. Även en befolkad landsbygd kan vara död.

Tänk att få uppleva ängsblommor istället för blomsterlös ensilageslåtter. Diken fria från björk, sälg och asp. Djupet åter i jordbrukslandskapet. Lupinfria vägar.

Om det ändå gick att finna en rönn i skogen. Eller en väl uppvuxen sälg.

Tänk om de lokala politikerna var tillgängliga på telefon eller kunde besökas i den lilla tätortens kommunhus, istället för att gömma sig bakom stål, glas och kortläsare långt bort.

Hur skulle allt se ut om vi valde personer istället för partier och deras ideologi?

Skulle lantbruken komma tillbaks? Kanske kossor skulle bli en vanligare syn än ridhästar.

Tänk om havet var fritt från gifter och butikerna sålde ångermanländsk strömming istället för västkustsill.

Hur skulle våra gemensamma angelägenheter se ut om inte så många lät sig förtrollas av televisionens ständiga hjärntvätt?

Tänk om och tänk om, kära läsare.

God Jul!

Högt i det höga slår
vintergatan sin bro.
Ensam och fri jag går
som i en främmad stad.
Hemlös fast jag har hem,
rolös fast allt är ro,
längtar jag, men till vem,
hoppas jag, men på vad?
Snön gör det tyst, och år
läggas till årens rad.
Vänner, ungdom och tro
djupt i det djupa bo.

[Bo Bergman, 1869-1967]

Vi har undersökt var det övre skiktet av kommunens förtroendevalda bor. Resultatet är intressant.

Som övre skikt har vi valt att betrakta partiernas gruppledare i fullmäktige, samt presidium (ordförande, vice- och 2-vice ordförande) i respektive fullmäktige, kommunstyrelsen samt de fem största nämnderna.

Totalt omfattar denna grupp 24 politiker. De fördelas över partierna så här:

Av dessa 24 är 8 st heltidsarvoderade. Detta är ett unikt högt antal för en kommun av Öviks storlek. Vi kan mycket väl vara den kommun i hela landet, som har högst antal heltidsarvoderade politiker per capita. Ett riktigt snuskigt rekord.

Notera också att trots att S endast har 26 av 61 mandat i fullmäktige (43%), så kniper de 13 av 24 förtroendeuppdrag i gruppen högst arvoderade (54%).

Så var bor dessa 24 politiker? För att svara på den frågan måste vi definiera tre olika geografiska begrepp.

Med ”stan” menar vi följande: centrala Örnsköldsvik, med de nära intilliggande samhällena. Vi inkluderar alltså Själevad, Sund, Domsjö, Gullänget, Arnäsvall, m.fl. i ”stan”. Ungefär det som är rödbrunt i kartan nedan. Det blir en vidlyftig definition och retar säkert någon.

Med ”tätort på landsbygd” avser vi samhällen på landsbygd som överstiger by i storlek. Exempel kan vara Köpmanholmen, Bjästa, Sidensjö, Bredbyn, Mellansel, Gideå, Långviksmon, Björna, Husum, m.fl.

Resten kallar vi för ”landsbygd”, vilket alltså blir byar eller enskilt boende på landet.

Med ovan definitioner fördelas de 24 politikerna enligt nedan.

Tittar vi istället på postadresser, så ser det ut så här:

(Junsele och Åsele sträcker sig tydligen som postadresser in i Öviks kommun en bit)

Arnäsvall, Domsjö och Örnsköldsvik är tre postadresser som omfattar mer än hälften av politikerna i gruppen.

[Vissa läsarkommentarer förtjänar att publiceras som egna inlägg. Det gör vi här med kommentatorns godkännande.]

Örnsköldsviks affärsliv är på väg att gå sotdöden till mötes. Åk runt till tätorterna, Bredbyn, Mellansel, Bjästa, Björna och alla andra orter, typ Skorped. Överallt gapar tomma butiksfönster, nedlagda verkstäder och bensinstationer. Igenspikade fönster på kommunala skolbyggnader i Norrflärke. För att nämna några. Ingen munter syn för de 10.000 nya kommunmedborgare som skall bosätta sig i vår kommun fram till år 2030, enligt det socialdemokratiska kommunalrådet Per Nyhlen.

Längs Storgatan och Köpmangatan i centrum börjar det också bli allt för många tomma butiksfönster som hångrinar illa mot besökare på stan.

Tomma lokaler som ekar av tystnad trots sossarnas propåer om en gigantisk befolkningsökning inom tio-talet år. Tomma gallerior på grund av ägarnas profithunger. En penninghunger så stor att de själva kommer att såga av den gren de sitter på. Och därmed KONKURS! Med än fler tomma lokaler.

Kriminella ligor har vaknat och börjar utpressa affärsidkarna på pengar. Klan-tänkandet har smugit sig in i vår stad. Denna främmande avart av kriminalitet, hämtad från Mellanösterns länder. Betala eller vi bränner ner din butik. Vilket nu skett. En ensam frisör gjorde motstånd. Står nu med nedbränd salong och utan försörjning.

Och farbror blå, ni vet han som lever och verkar med en ständig Bullerbykänsla om vår kommun och tror på saft & bulle metoden för att stävja brottsligheten, vilket allt mer och allt grövre breder ut sig. Han och hans polare sover gott om nätterna.

Och tysta som en möss sover La Politica Famiglia ute på åkern i Sund. Riksdagsmannen (C) och kommunalrådet (C) som lever de högavlönades liv och borde vara på alerten, de sover tryggt i den förvissningen att oavsett vad som sker, så är vi väl försörjda av skattebetalarna i Örnsköldsvik. Varför skall vi bry oss när ingen annan gör det?Dra på sig obehag i onödan?

Vänder på sig och somnar om.

Flanör på stan

Pust. Äntligen fredag. Efter snön.

Eftersom en hel del blogginlägg den närmsta tiden kommer att handla om media, så tar vi tillfället i akt att först kommentera dagens Allehanda.

Nätupplagan innehåller en artikel om Allehandas ökade upplaga och prenumerantintäkter. Tidningen har ökat sina prenumerantintäkter med 12,7% och antalet prenumeranter med 7%. Detta beskriver man som ”succésiffror”.

Antalet prenumeranter är 10 600, fördelade på 65% digitalt och 35% papper. De digitala prenumeranterna stod för 49% av läsarintäkterna.

Till antalet är de digitala prenumeranterna sålunda 6890 stycken. Som jämförelse hade den här bloggen 10 100 unika besökare under december 2020. Bästa månad under 2020 var det antalet över 15 000.

Nu skall det noga påpekas att ”unika besökare” varken är unika eller kan förväntas vara verkliga läsare. En bloggläsare kan läsa bloggen från olika digitala plattformar – telefonen, jobbdatorn, hemdatorn, o.s.v. – och därmed räknas flera gånger. Sökmotorer ger förmodligen också en hel del tillfälliga besökare som inte är återkommande läsare. På det hela taget är vi dock mycket nöjda. Ideellt. På fritiden.

Den andra intressanta texten i dagens Allehanda är en insändare av Sandra Sörlin. Det är samma Sörlin som var drivande medarrangör i demonstrationen för landsbygdsskolornas bevarande. Ung. Frispråkig. Kvinna.

Sörlin konstaterar att det är fåfängt att tro att en aktiv politik för att öka inflyttningen till centralorten från andra kommuner, har några utsikter att lyckas. Övik är en trevlig stad, men så är också mången annan stad. Istället bör landsbygden lyftas fram och marknadsföras mot den grupp i landet som söker ett framtida liv på just landsbygden.

På kort tid är Sörlins insändare den andra insändaren på temat landsbygdspolitik, författad av en ung kvinna.

Slutligen har Erica Markusson, företrädare för L i Övik, skrivit vad som mycket väl kan komma att bli årets mest förvirrade insändare i politiksegmentet.

Markusson utgår från senaste tidens händelser i USA – stormningen av senaten – och gör det till en angelägenhet för inte bara svensk rikspolitik, utan t.o.m. Övik. Ett citat:

”…Det var en folksamling som i flera år förberetts för just den här uppgiften. De skanderade revolution, hotade oliktänkande, hånande folkvalda. Misshandlade poliser. Skadade och krävde människoliv. De vill att andra ska förnekas de rättigheter och friheter som de själva kräver. Deras ilska bottnar i att andra fått göra sin röst hörd. Det är en pöbel som skanderar att inte alla röster ska räknas. Vi känner igen retoriken. Även i Örnsköldsvik.”

Nej, det är alltså inte pöbelväldet under Black Lives Matter som Markusson beskriver. Ni vet, ett USA satt i brand, med lynchningar, mord och fullständig anarki i en rad delstater.

På vilket sätt är de amerikanska händelserna relevanta för Övik enligt Markusson? Jo, ”Om vi på allvar inte vill se samma utveckling som i USA så är det dags att sluta flörta med Åkesson och co”.

Markussons recept för att undvika att daghemmet Kronan stormas som ett resultat av någon typ av SD-samarbete, är förstås en rejäl dos ”socialliberalism”.

Den dagen högafflar vässas, facklor tänds och anletsdrag hårdnar, strax innan avmarsch mot daghemmet Kronan, i akt och mening att kasta ut kommunalrådet med flott i håret och fluga under den slappa tjänstemannahakan, vill vi gärna tro att tåget leds av en kvinna.

(Ursäkta detta dagdrömmeri).

L åkte ur Öviks fullmäktige i valet 2018. Partiet ligger konsekvent under 4%-spärren i opinionsmätningar i rikspolitiken. Det är helt enkelt ett döende parti och som sådant greppar man efter alla halmstrån man kan.

Vi är strax tillbaka med mer fakta och mindre tyckande. Tills dess: trevlig helg!

1.

Miljö och Hälsa har gjort tillsyn på bensinmacken BePe i Gullänget. Det föranleder denna artikel:

Det här fann vi märkligt. Sju muslortar på bensinmack blir en artikel där verksamhetsutövaren namnges och intervjuas.

Riktigt snusk med gravt eftersatt hygien i både livsmedelsbutiker och på matställen, passerar samtidigt utan att etablissemangen namnges.

Hur hänger det ihop? Vi frågade journalisten som skrev ovan artikel och här är svaret:

Om verksamhetsutövaren inte vill att verksamheten namnges i samband med att snusket rapporteras, så håller Allehanda inne med namnet. Varför känns det inte riktigt ok…?

Stöd macken i Gullänget genom att tanka fullt där en vända och köp en dosa snus eller vad det må vara. Ägaren har drivit macken i 30 år och mer än så behöver nog inte skrivas. Han blir inte avtackad av kommunen när han viker in verksamhetsårorna.

2.

Allehanda verkar ha haft redaktionsmöte om landsbygden och börjat skicka anställda väster om longituden 18˚40’00 . Mikael Nordstrand tar t.o.m. selfie med vägtrafikskyltar i bakgrunden, som bevisar att han är på plats.

Vi ironiserar förstås. Men samtidigt är det här bra. Det är en önskvärd utveckling. Allehanda skulle kunna bidra kraftigt till en förändrad syn på landsbygden, såväl som en annan stämning i kommunen, genom att sluta vara ett samarbetsorgan för centralortens politiska makt.

Därför, tro det eller ej: bra Allehanda. Mer sådant.

3.

Allehanda har meddelat att man nu kommer att hårdsatsa på ”krimjournalistik”:

Här finns det nog anledning att tvivla. Upp till bevis.