Tusen och en fundering

Ett anonymt meddelande till bloggen får oss att fundera. Meddelandet lyder:

”Medarbetare på socialtjänsten på nygatan 16 ombedes av chefer att undvika receptionen p.g.a. en klient man vet är hotfull. Men de som besöker receptionen ex. för faderskap med en bebis får ingen varning.”

Vår bedömning är att ovan förmodligen är sant (och vi tackar för tipset).

Nu är besvärliga individer som inte riktigt vill kännas vid socialtjänstens väna omsorg varken ett nytt eller ovanligt fenomen. Ändå kan man tycka att säkerheten kanske borde vara snäppet bättre än att vila på ”undvik receptionen”.

Det är dock inte detta som är vår fundering. Nej, det som slår oss är förhållandet mellan socialtjänstens personal och besökarna. De senare kan vi kalla för ”allmänheten”. Det går att se ett mönster här. En möjlighet till extrapolering in i andra samhällssektorer.

Sverige är tryggare än någonsin har vi återkommande fått höra de senaste åren. Från såväl yrkespolitiker som representanter ur kultureliten. Hur kommer det sig då att politikerna gömmer sig från allmänheten bakom säkerhetsglas och kortläsarförsedda dörrar? Det fanns en tid – före kommunreformen – när det var fullt möjligt att bokstavligen knacka på hos kommunalrådet. I någon enstaka mindre kommun är det möjligt fortfarande.

Inte hos oss. Här sitter Per Nylén inlåst i daghemmet Kronan. Avståndet mellan politiker och folket i den del av Sverige som idag benämns Örnsköldsviks kommun, har aldrig varit större än nu. Åtminstone inte på hundra år – så gammal är demokratin nu.

Kommunal personal får instruktioner för att hantera ett konkret hot. Håll er borta från receptionen. Allmänheten ska däremot fördra osäkerheten i receptionen.

Många av oss kommer ihåg när polisen kunde uppenbara sig i lågskor, pressveck på byxorna och ett vitt koppel över skjortan. Ungefär som Kling och Klang i Pippi Långstrump. En polis idag ser mer ut som en kommandosoldat i jämförelse. Armékängor och någon slags paramilitär utstyrsel. Halvmantlat i loppet. Ständiga diskussioner om utökad beväpning.

För allt det där behövs i ett Sverige som är tryggare än någonsin.

Allmänheten själv får däremot inte anpassa sig efter det uppfattade säkerhetsläget. Det är farliga saker det där med en allmoge som faktiskt förstår att försvara sig. Bäst vad det är åker högafflar, husqvarnor och slagträn fram. Hemska tanke. Tänk om de tågar mot Kronan? Nödvärn är fult. Det är kommunen som ytterst ansvarar för våra livsvillkor – så var det enligt avsiktsförklaringen vi redogjorde för häromdagen.

Centerpartiet har i sin oändliga enfald helt nyligen föreslagit att ett bidrag införs som medier ska kunna söka för att förbättra sin säkerhet. De bågnar under hotbördan där på redaktionerna. Allmänheten kan försöka dra av den alldeles livsfarliga tårgassprayen i deklarationen. Det belönas med en dom för olaga vapeninnehav.

Ser ni mönstret? För allmänheten är berättelsen ständigt att samhället är tryggt och hoten är överdrivna. Polis, myndigheter, media och politiker agerar sedan helt annorlunda.

Du har just läst bloggens tusende inlägg.