Att räta ut ryggen kan ta ett tag
Till den det berör.
Efter andra värlskrigets slut tog byggandet av moderna stadsdelar i Sverige fart. Fortast gick utvecklingen i de större städerna. Trevånings hyreshus med putsade fasader och tegel- eller plåttak byggdes över hela landet. En arkitektur som kanske inte alltid var så spännande, men som fungerade. Vida mer trevlig än miljonprogrammets människofientliga övergrepp på god smak, som senare följde.
Standarden var med tidens mått mätt hög. Kall- och varmvatten, vattenklosett, centralvärme och ofta sopnedkast. Barnfamiljer stod i kö för att lämna omoderna boenden med utedass på gården, kamineldning och avsaknad av vatten och centralvärme.
På landsbygden pågick parallellt en modernisering av de egna hemmen. En del gamla hus renoverades och moderniserades. Många fler ersattes med nyproduktion. Spåntak gömdes under pannplåt. Underhållsfria tegelfasader på nyproduktionen blev ett alternativ till de gamla timmerhusens brädfodring.
I de nybyggda stadsdelarna svämmade tvåorna och treorna över med ungar. De som skulle bli socialdemokraten Per Nuders köttberg. En generation som nu snabbt lämnar oss. Framtidsoptimism rådde. Ännu ingen narkotika, överdrivna socialförsäkringar eller själlöst konsumtionssamhälle. Riket hade runt 800 kommuner.
Heltidsarvoderade politiker var nära nog okänt, förutom på riksnivå. Kommunalråd satt inte barrikaderade bakom stål, glas och kortläsare. Demokratin var, om inte perfekt, så åtminstone verklig. Inte en charad, som idag.
På tidigt 50-tal bodde en liten flicka just i en sådan stadsdel, med sina föräldrar och en bror. Det var en ljus och glad barndom, präglad av omtänksamhet och en önskan om något bättre för barnen. Flickan blev som vuxen någons mor och därför kan denna anekdot berättas.
Stadsdelen hade då fler invånare än den någonsin har haft därefter. Trots trångboddhet och fäder som arbetade fysisk hårt och inte spottade i glaset, så rådde ett relativt socialt lugn.
Allt var nu förstås inte idylliskt. I en familj misshandlades kvinnan regelbundet av den man som inför Gud lovat att älska henne i nöd och lust. En sådan man som har den sadistiska ådran och saknar förmågan att resonera i termer av rätt och fel. Om man så vill; en omoralisk varelse. Mindre värd än djuren i skogen.
Idag är alla lika mycket värda.
Männen i grannskapet skruvade på sig i obehag. Den systematiska misshandeln både hördes kvällstid och syntes i ansiktet dagen därpå. Att sakta, men säkert och väl så systematiskt, slå ihjäl sin fru, var inget som evolutionärt hade premierats på breddgrader där väder, vind och årstider var de överordnade förhållanden som bestämde livsvillkoren. Männen saknade förmågan att mentalt hantera förekomsten av misshandeln, såväl som spontan handlingskraft att göra någonting åt missförhållandet.
Men de saknade inte förmågan att reagera, så långsamt det nu än gick. Därför kom det faktiskt en kväll när grannskapets män samlades på gatan utanför lägenheten från vilka skriken kom. Och de nöjde sig inte med att knyta näven i fickan. De knackade på och trängde sig in.
Vad som utspelades därinne är höljt i dunkel, men hustrumisshandlaren tog aldrig ton mot grannskapet igen och bulor, missfärgningar och blåtiror försvann som genom ett trollslag från kvinnans ansikte. Åtminstone så länge de bodde kvar där i en av socialingenjörernas första planerade stadsdelar. En stadsdel som faktiskt kom att stå modell för många som därefter följde. På gott och ont.
När slöddret och det kriminella packet tillåts att ta över – så tar de över. Det sker bara om laglydiga och moraliskt kännande individer tillåter dem att göra så.
(Nedan musikstycke har en högst finsk framtoning. Rätteligen så. Mången finsk man och statsman – inklusive Mannerheim – har lagts till sista vilan till denna march. Men ursprunget är förmodligen irländskt, via Sverige och där hos Karl XII:s karoliner. Oavsett, är det ett synnerligen vackert musikverk.)