Ledarskribenten Susanne Sjöstedt ondgör sig i MittMedia över antalet förtroendeuppdrag i Region Västernorrland, samt arvodena till de förtroendevalda. Det är visserligen bra, men ändå så falskt.

I hennes text framkommer att RVN har 217 förtroendevalda och att dessa emottar drygt 40 Mkr i arvoden per år.

RVN omsätter runt 9 miljarder kr och länet har 245 000 invånare. Hur ser det ut i Öviks kommunpolitik?

Övik har 56 000 invånare. I ett äldre inlägg (läs det!) har vi redogjort för att de förtroendevalda i Övik totalt kvitterade ut 18 Mkr i arvoden. Det inkluderar inte ersättning till politiska styrelseledamöter i de kommunala bolagen. Kommunen omsätter, exklusive de kommunala bolagen, 4,1 miljarder kr.

Per omsatt krona är utgiften för arvoden till förtroendeuppdrag fullt jämförbar Öviks kommun och RVN emellan. RVN ligger obetydligt högre. Samma sak gäller i förhållande till invånarnas inbetalade skatter: den totala utgiften för arvoden till förtroendevalda i förhållande till den av invånarna totalt inbetalda skatten, är fullt jämförbar kommun och region emellan.

Det finns över 300 förtroendeuppdrag i kommunen och databasen över förtroendevalda innehåller långt över 200 namn.

När ska du granska kommunerna, Susanne Sjöstedt?

Ett citat från hennes text:

”Nej, det största problemet med många politiker i regionen handlar nog om att förtroendevalda utan självklara och välmotiverade arbetsuppgifter och ansvarsområden är oerhört kostnadsdrivande för organisationen.

Har man inget att göra ser man till att hitta på saker att göra helt enkelt.”

Freudianskt…

På måndagens fullmäktigesammanträde deltog tre SD-ledamöter, varav två var 75 år gamla. Dessa två valde att närvara trots rekommendationen att +70-åringar inte skulle närvara. Anledningen var att ordinarie ledamöter inte kunde/ville närvara. Gruppledaren för SD lade på de enskilda individerna att besluta om att närvara eller ej. Skulle de inte närvarat, så skulle gruppledaren blivit ensam närvarande.

Detta slår Allehanda upp som en artikel:

Låt oss här förklara det självklara. När fullmäktige är reducerat till 35 ledamöter i den mycket väl tilltagna (hybris) fullmäktigesalen, så finns inte något särdeles smittskyddsproblem. Det är betydligt mer riskfyllt för de ålderstigna SD-ledamöterna att gå på affären och handla. Något de torde vara tvungna till, vilja de inte svälta ihjäl. Miljön i fullmäktigesalen är sansad, människorna känner någorlunda varandra och mötet äger rum högst en gång per månad.

Skulle dessutom övriga delen av församlingen ledamöter visa respekt för samtliga folkvaldas, oavsett ålder, rätt att närvara, så skulle de kunna sätta på sig munskydd, plasthandskar och simglasögon. (Det vore en fantastisk syn). Eller varför inte de hemmasnickrade skydd som sossarnas starka samhälle i världsklass nu tvingar på vård- och omsorgspersonal över hela landet. Deras högtravande ord om demokrati i andra sammanhang, borde förpliktiga till att hantera situationen med rådighet och respekt.

Kom nu ihåg detta: lärare på Nolaskolan som är 64 år gamla med halvdålig hälsa, förväntas undervisa och träffa ett tresiffrigt antal elever fem dagar i veckan.

Eftersom de politiska befälen i sosseleden just sätter politiken före allt, så följer Susanne Sjöstedt upp den ovärdiga artikeln ovan, med en ledartext av sällan skådad skitstövelkvalitet. Men innan vi redogör för hur, så vill vi lämna en friskrivelse: vi gör inte reklam för SD här. Inte heller avfärdar vi partiet. Däremot kan vi krasst konstatera att i Öviks kommunpolitiska liv är partiet ointressant. De är väsentligen tysta och levererar varken oppositionella anföranden eller genomtänkta motioner eller interpellationer, samt är inte vågmästarparti. Därför nämns de sällan på bloggen.

Dessa formuleringar återfinns i Sjöstedts text:

”Partikamraterna verkar hålla med. 75-åriga ledamoten Gösta Nordberg verkar klappa sig själv på axeln när han talar om hur ”vi offrade hälsan för partiet”. Snacka om brist på självinsikt!

Han verkar samtidigt inte fatta att när han ursäktar beteendet med att han ”bor på landet och träffar inte så mycket folk” utöver ”kassörskan på Ica” så innebär resan in till Ö-viks centrum och gruppaktiviteter inomhus där att han faktiskt riskerar att dra med sig smitta hem och till den där kassörskan.

Egoismen i att sätta sitt eget intresse av att ”vara med” över sin hänsyn till andra, den bisarra självbilden när man väger sina egna grunda kunskaper i epidemiologi (eller klimatförändringar…) tyngre än experternas. Nej, det väcker knappast förtroende hos någon.”

Vilken smörja! Hon försöker kleta ned Gösta Nordberg med oansvarigt beteende, helt enkelt för att han överhuvudtaget lämnar hemmet. Genom att han besöker fullmäktige, så skulle han bete sig oansvarigt mot en kassörska på Ica. Tankefiguren är helt bisarr. Ohederlig.

Rekommendationen att +70-åringar skall vara extra försiktiga, beror på att risken för komplikationer och ytterst död, i sviterna av en coronainfektion, ökar kraftigt med stigande ålder. Det är alltså omsorg om 75-åringar som rekommendationerna bygger på – inte att de skulle vara smittohärdar som hotar kassörskor. Det Gösta Nordberg helt uppenbart menade, var att han i sitt liv har ett mycket begränsat gränssnitt mot andra människor. Ett fullmäktigemöte per månad med reducerat antal ledamöter får inte hans ”riskbägare” att rinna över.

Sjöstedts falska omsorg och skuldbeläggande är helt enkelt vidrigt. Att fullmäktiges ordförande rekommenderar +70-åringar att inte deltaga på fullmäktige är högst rimligt. Men det kräver förstås att de faktiskt kan kvittas bort. Vilket de inte kunde i det här fallet. Och ytterst fattade enskilda och, nota bene, vuxna individer själva beslut i frågan. De som kan ha synpunkter på det är deras anhöriga. När en politisk motståndare gör snask av saken, är det bara äckligt.

Dessutom är det så att ålder är inte de enda riskfaktorerna. Det som benämns underliggande sjukdomar är lika viktigt. I andra sammanhang pratar man om biologisk ålder, som ett komplement till ålder i strikt matematisk bemärkelse. Den biologiska åldern syftar på vilket skick en människa är i. Speciellt då i den fasen av livet när kroppen går på retur.

En 45-åring med sunda matvanor och ett idrottsligt leverne, kan vara i ett betydligt bättre hälsoskick, än en fetlagd vanerökare i 30-årsåldern. Och en 61-år gammal sossekrumelur med osunda dryckesvanor, som aldrig brett har ångrat någon skamlig handling, kan vara i större coronafara, än en smärt 75-årig sverigedemokrat.

När ska Allehanda kolla hälsostatusen hos övriga ledamöter? Vi har ett förslag ni kan börja med. Den fullmäktigeledamot som var närvarande och är så överviktig, att skulle han gå omkull i fullmäktigesalen, torde det behövas en motorlyft för att få han på fötter. Finns där inte underliggande sjukdomar och ett blodtryck vida högre än Gösta Nordbergs, så föreligger ett medicinskt mirakel av samma dignitet som det i Arne Gavelins Seltjärn.

Det här inlägget kommer inte att vara en av bloggens kioskvältare. Kanske kan det roa, reta eller oroa ett mindre antal. Ämnet är inte tillräckligt intressant i breda lager och därtill är inlägget alldeles för långt. Syftet är snarare terapeutisk verkan för skribenten själv, liksom att dokumentera samtiden mitt i coronakrisen. Sådan dokumentation som förblir på nätet, sökbar i framtiden.

Politikerklassen. Människor som direkt eller indirekt har sin försörjning via politiken.

Heltidsavlönade politiker som kommunalrådet Per Nylén, regionrådet Glenn ”ack var är du nu” Nordlund och Ordförande Park. Men även oppositionsrådet Anna-Britta Åkerlind, politiska sekreterare, partianställda – listan kan göras lång. Lägg därtill ledarskribenter, kulturredaktörer och andra, vars tid upptas av, och avlönas genom ett ständigt kommenterande av politiken.

Detta endast i Västernorrlands och Örnsköldsviks trånga sfär. I landet som helhet rör det sig om tiotusentals människor. Frikostiga arvoden och ersättningar till förtroendevalda, presstöd och partistöd, är vad som gör detta möjligt.

Ett, av flera, karaktärsdrag hos den politiska klassen, är att i varje krissituation sätta hanteringen av det egna anseendet först. Man ställer sig alltså först frågan: är vi ansvariga för eventuell oförmåga i den uppkomna situationen och, om så är fallet, hur får vi väljarna att inte se det? Först därefter angrips de rent praktiska frågor som situationen kräver hantering av.

Så gäller även nu i coronatider. Och vi tänkte peka på lite sådant. Men först några rader om expertis.

Regeringen med Stefan Löfven i spetsen, har konsekvent fört fram ”experter”. Det är inte i sig fel. Men det finns två problem.

Det ena är när det politiska ledarskapet gömmer sig bakom expertisen. Varför inte fundera snabbt på hur det kommer sig att finansministern kan stå och diskutera teknikaliteter på den ekonomiska expertisens område, medans ingen regeringsföreträdare vill resonera kring smittskyddsåtgärder? Ibland vill man till varje pris kunna skylla på expertisen efteråt. Och om statsministern inte äntrar podiet, riskerar han inte heller att framstå som en tomt skramlande tunna, när journalisterna ställer sina frågor. Så är det förstås även med de politiska ledarna i Övik och Västernorrland.

Det andra problemet är när expertisen som anlitats av den politiska klassen inte går jämna steg med annan expertis. Enligt massmedia pågår en debatt i Tyskland om huruvida Sveriges smittskyddsåtgärder är ansvarsfulla eller omdömeslösa. Nära nog samtliga övriga länder i Europa hanterar coronaepidemin på ett annat sätt än Sverige. Flera svenska smittskyddsläkare har ifrågasatt Folkhälsomyndighetens åtgärder. Ett rätt torrt faktum är att om man som lekman eller intresserad medborgare ifrågasätter Folkhälsmyndighetens agerande idag, så är man inte utan expertis vid sin sida.

Vi kan därför slå fast att expertis kan betyda fackmannamässig konsensus, men kan även vara lärda mäns och kvinnors trätande om vad som är det rätta att göra i en given (kris)situation. Och när fackmannamässig konsensus råder, kan politikerna gömma sig bakom den. Men saknas konsensus, så blir situationen mer komplicerad.

Så. Vidare till det där med det egna anseendet (eller partiets).

Vi börjar med kommunal- och oppositionsrådens besök hos Pingstkyrkan i Övik. Ett sådant gjorde man häromveckan, skvallrade djungeltelegrafen på Facebook om. Syftet var att se vad Pingstkyrkan kunde hjälpa till med i epidemin. Det resulterade i att Pingstkyrkan ställer fem personer till kommunens och allmänhetens förfogande.

Ingen skugga skall falla på Pingstkyrkan här. Deras vilja att göra gott, lär vara genuin. Men är det rimligt att kommunal- och oppositionsråd inför en annalkande pandemi, personligen raggar fem frivilliga ur Pingstkyrkan? Resultat mot insatt tid är rent trams. Kommunen har för tusan över 6000 anställda. Coacher, strateger, planerare och Gud vet allt. Pillandet med EU-projekt kan vänta. Friluftsstrategerna kan skjuta upp att fundera på hur man anordnar kommunala fackeltåg. Bara skocken personalmänniskor i kommunens organisation, är numerärt mycket omfattande. Skall man med denna veritabla hord med anställda, behöva få människor från Pingstkyrkan tilldelade? Nej, förstår väl alla.

Man gör det inte för att det är så otroligt angeläget med gratis arbetskraft. Istället är skälet politiskt. Dels blir det en artikel i tidningen att läsa för de som, tyvärr, inte nyttjar sin fulla kognitiva kapacitet. Dels så håller man frikyrkofolket lugna och fina. De känner sig behövda, sedda och allt det där. Sålunda kommer den politiska ledningen baktalas i mindre utsträckning än annars i dessa kretsar – där KD torde ha över hälften av väljarna.

Om du är skeptisk till resonemanget, notera då att någon generell uppmaning till allmänheten om att vid intresse anmäla sig för volontärarbete, har inte gått ut från kommunen. Så här ser det på fredagen ut i tidningen Dagens Nyheter:

Vi går vidare. Susanne Sjöstedt är socialdemokratisk ledarskribent i Allehanda/MittMedia. Efter senaste söndagens tal till nationen av statsminister Löfven, så citerade hon honom och skrev sedan:

”Det finns anledning att räkna med att det är sista gången Löfven ber snällt. I flera andra europeiska länder har man gått betydligt längre och förbjuder nu, med hot om saftiga böter – i Tyskland upp till en kvarts miljon kronor! – om man inte lyder myndigheternas order att stanna hemma om man inte har tungt vägande skäl att vara ute.”

Mellan raderna ställer hon folket till svars för det som sker. Sankt Stefan Löfven är i själva verket ett skyddshelgon, men den dumma pöbeln förstår det inte.

Hennes hot är förstås tomma. Sverige saknar såväl polisiära som militära resurser för att kunna upprätthålla ett undantagstillstånd med utegångsförbud. Politisk desperation är vad som förmodligen uppfyller Sjöstedt just nu.

Redan dagen efter ovan citerade ledartext är Sjöstedt i farten igen. Då med rubriken:

Här är syftet att läsarna ska uppröras över de korkade stockholmarna. Fast då inte de politiskt allierade surdegsbagarna på Södermalm, som trängs i kollektivtrafik och på caféer, utan någon slags överklasstereotyp Sjöstedt manar fram i läsarens sinne genom sina formuleringar.

Det är bara det att fjällturisterna kommer från hela landet och ingen del av Sverige är satt i någon karantän. Utförsåkning är inte ett Stockholmsmonopol. Textens syfte är att flytta fokus från våra egna angelägenheter och vår undermåliga beredskap. Just själva det samhälle som Sjöstedts socialdemokrati skapat. Och man kan nog påminna i sammanhanget om att Sankt Stefan Löfven är ångermanlänning – inte sörlänning – när nu stockholmare har fyllt intensivvårdsplatserna och knappt fyra dussin hade förpassats till den sista vilan på torsdagskvällen.

Fler kommer att följa. I världens rikaste och bästa land. Det är endast några få veckor sedan som Svt Västernorrland sände ett reportage från infektionskliniken på Sundsvalls sjukhus, med dess fyra platser. Man var så väl förberedd.

Sista exemplet får unge Emil Nordfjell stå för. Han var tidigare ordförande för SSU Örnsköldsvik och är född in i socialdemokratin. Numera anställd hos socialdemokraterna i Stockholm. Samma resa som Glenn Nordlunds son Erik gjorde. Det här är alltså människor som vill avskaffa monarkin med motiveringen att ingen skall ärva sin post. Och de gör sig roliga över adelskalendrar och överklassens vurm för släkten och historien. Att de själva är representanter för en politisk klass som reproducerar sig själv, låtsas de inte om. Det sociala arvet kommer sannerligen i olika skepnader.

Unge Nordfjell lade för kort tid sedan upp detta på Instagram:

Nå, omdöme är inte fullt utvecklat i Nordfjells ålder. Inte ens politiskt sådant. Man får väl hoppas att ovan lustifikation var ämnad att spridas i en krets som präglas av inbördes beundran. När partistyre råder istället för folkstyre (d.v.s. demokrati), så är det just i klubben för inbördes beundran, som karriärvägen ligger. Det är inte folkets förtroende man skall vinna, utan partiets.

För det kan väl knappast vara så att Nordfjell tror att döende högermän, drunknandes i sina egna kroppsvätskor, ropar efter att staten skall rädda dem?

Nordfjell kompletterade ovan, med detta:

Och nu förstår du läsare kanske varför utläggningen om expertis gavs utrymme i inläggets första del. Lyssna på expertisen, dumma människa! Jasså, säger WHO annorlunda, agerar Tyskland på annat sätt? Lyssna på den socialdemokratiska expertisen.

I somras drev Nordfjell och SSU kampanj för att reglerna för blodgivning skulle ändras:

Man ska tydligen lyssna på expertisen. Men bara ibland.

Exemplen ovan har alla det gemensamt att de syftar till att flytta fokus bort från eget ansvar över samhällets utformning av idag. Förvilla väljarna och medborgarna. Lägg skulden annorstädes där det går. Oroa dem med trivialiteter, så att de inte ser väsentligheterna. Så split, om det krävs för att inte den egna gruppens anseende skall ta skada. Undvik politiskt ledarskap och ansvar. Två händerna.

Politiken före allt.