Häromdagen höll kommunerna Sundsvall, Timrå och Härnösand presskonferens, under vilken man kungjorde att det kinesiska bolaget Shanghai Putailai ska etablera sig på Torsboda Industrial Park i Timrå kommun. De tre kommunerna har tidigare bildat ett samägt bolag med samma namn, i akt och mening att söka attrahera industrietableringar på platsen.

Presskonferensen var noga förberedd och som tittare förstod man att arrangemanget med Kinabolaget utarbetats under längre tid. En film spelades upp där både kineser, en representant för svenska regeringen och lokala företrädare yttrade sig. Allt var klart. Det återstod bara att upplysa pöbeln om sakernas tillstånd.

Kina är det land i världen som skapar mest ofrihet. Inte för att Kina skulle vara en mordisk diktatur av samma slag som Nordkorea. Nej, därför att det är ett repressivt kontrollsamhälle med enpartistyre, social scoring och ett gediget förföljande av såväl opositionella som etniska minoriteter, vars territorium man koloniserar, i kombination med att 1,4 miljarder människor lever i detta i grunden vidriga samhällssystem.

Detta bekymrar inte de socialdemokratiska kommunalråden i de tre kommunerna. De tror i sin enfald att västernorrländskt välstånd kan importeras genom kinesiska fabriksetableringar. Eller tror de verkligen det? Säkert är att de vill att pöbeln ska tro det. Kommunalrådens prioriterade politiska arbete i mellanvalsperioden är och förblir att säkerställa vinst i nästa val.

Därför kommer de med dårars envishet upprepa presskonferensens och påföljande intervjuers sanningar i form av mantrat:

”1900 arbetstillfällen kommer att skapas på fabriken och ytterligare upp till 6000 arbetstillfällen skapas i privat och offentlig sektor som ett resultat av detta. Kinabolaget vill inget hellre än att bli en del av lokalsamhället och på sikt ska 75% av arbetsstyrkan vara lokal arbetskraft.”

En lögnaktig framställning. Varför följer längre ned.

Timrås kommunalråd Stefan Dalin – utanför politiken historiker på Mitthögskolan – drog paralleller till skogsnäringens ungdom på 1800-talet och den inflyttning till Medelpad och Ångermanland som då rådde. En sosse som drömmer om nya fabriker i vilka röstboskapen ska göra tjänst, alltmedan han själv sprätter runt i kommunhuset iförd kavaj med näsduk i bröstfickan. Oklanderliga naglar och alltid välfriserad.

Att se mönster och lära av erfarenheten sägs vara tecken på intelligens. Vi konstaterar torrt att brukssamhällets ideal har prövats och alltid visat sig skapa samhällen med relativt svag social sammanhållning och klen demografisk uthållighet. Alla ägg i samma korg. Konformt och sårbart inför allt från teknikeffektivisering till vikande efterfrågan. Svagpresterande i innovation och nyföretagande.

Motsatsen är ett näringsliv sammansatt av små- och medelstor industri med en omgivande levande landsbygd med bibehållet jordbruk.

Det är alltså lätt att se Dalin och anhangs drivkrafter. Men varför vill kineserna etablera sig i Timrå? Fabriken ska tillverka grafitanoder till litiumjonbatterier. Det är en elintensiv tillverkning förpackad i grönt omslagspapper. Man vill ha billig och förment grön el. På köpet får man nära till vad som förmodligen är en av sina viktigaste kunder; Northvolt i Skellefteå.

Man förlägger inte sin fabrik i Timrå p.g.a. tillgången på välutbildad arbetskraft, eller ens tillgången på arbetskraft. Varje analys därvidlag skulle peka på att just tillgången på arbetskraft kan bli ett problem. Utbildningsgraden är låg i Timrå (17% har minst 3 års eftergymnasiala studier av de arbetsföra – snittet i riket är 30,3%) och demografin är skev. Den analysen har förstås kineserna gjort och de resultatet påverkar inte deras beslut. Eller med andra ord; de är beredda att investera knappt 15 miljarder utan att försörjningen av lokal arbetskraft är säkrad.

Vår slutsats: billig el är viktigare och arbetskraftsfrågan kan alltid lösas. Lösas hur? Flyg in kineser och indier.

Shanghai Putailai har redan gjort klart att de där lokala jobben inte dyker upp ännu på ett tag. Projektledaren Yu Han säger till SVT Västernorrland att maskinstallationer och utbildning kommer att skötas av kineser. Om 4-5 år ska 75% av arbetsstyrkan vara lokal. Trivialt montage- och knapptrycksarbete för svenskar. Kvalificerat arbete för kineser.

Vad har vi kommit att bli?

Vår egen näringslivschef Fredrik Holmgren, som inte är chef över något näringsliv utan utgör 2000 mm kommunal byråkrat, beskriver det som sker så här: ”länet rider på en enorm framgångsvåg” och ”framgång föder framgång”. Det är svårt att inte associera till Afrika. När den västerländska fabriken dimper ned så är det ”framgång”. Kolonisation och utländsk exploatering av Sverige med utländskt kapital fortsätter och accellererar.

”Norrländska stridsfordon” skriver finska Yle i en artikel där vårt eget kommunalråd Anna-Britta Åkerlind intervjuas. Fast de är brittiska. Kartongen är finsk och viskosen indisk. Vi undrar när vanligt folk ska valna och förstå vad som händer med Sverige. Fordom var Sverige ett nationellt projekt och så även för socialdemokratin. Inte längre.

Yle skriver vidare:

”Örnsköldsvik har drygt 30 000 invånare i dag och enligt kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande Anna-Britta Åkerlind från Centerpartiet har man en vision om att öka antalet invånare. Där kan Hägglunds spela en roll.

– Vi har påbörjat ett arbete med att se till att det finns bostäder, att det finns förskolor och skolor, sjukhus och äldreboenden, säger Anna-Britta Åkerlind.”

Av siffran 30 000 förstår vi att det är centralorten som ska växa. Det är där bostäder ska tillkomma och offentlig sektors service expanderas. Vad sägs om att få skola, vård och omsorg att fungera – den som redan finns?

Detta inlägg får avslutas med ett enkelt diagram.

Vi återkommer till de rena tankevurpor som kommunpolitikerna gör i det demografiska sammanhanget.

Sundsvall, Timrå och Härnösand kommuner höll den 25 oktober konferens på Södra Berget. 300 personer diskuterade på temat ”vad kommunerna och regionen behöver göra om vi snabbt växer med upp till 13 000 personer”.

Det är Timrås och Sundsvalls gemensamma projekt ”Torsboda industripark” som får tillväxtkåta politiker och tjänstemän att fantisera om de där 13 000 tillresta. Man tror och hoppas att utsocknes kapital ska placera en eller flera energiintensiva industrier i Torsboda. Därefter infinner sig brukssamhället 2.0 och stor lycka.

Ännu har inte någon kapitalstark fisk behagat nappa, kanske ska tilläggas.

Härnösands kommun skriver på sin hemsida:

”I Torsboda Industrial Park finns en fantastisk möjlighet att attrahera en eller flera stora etableringar till vad som betraktas som en av Europas bästa industrisajter för energiintensiv industri. Ambitionen är att Sundsvalls-, Timrå- och Härnösands kommun genom dessa etableringar ska växa mer fram till 2030 än vad de gjort de senaste 50 åren.”

De senaste 50 åren har de tre kommunerna tillsammans vuxit med 5000 personer:

Som vanligt kan vi dra följande slutsatser när politiker umgås med tankar om befolkningsökning:

• Det är inte genom högre födelsetal befolkningsmängden ska växa.
• Ökningen ska ske genom inflyttning.
• Eftersom den egna befolkningen lämnar regionen i högre omfattning än det flyttar in folk från andra delar av Sverige, kan det inte heller vara genom inrikes inflyttning som ökningen ska komma till stånd.
• Alltså är det återigen invandring som gäller, för att blåsa upp befolkningsmängden.
• Det vill säga precis det som skett i landet som helhet. Ungefär ca 900 000 invandrare på 10 år och därmed en befolkningstillväxt värdig vilket U-land som helst.

Överdrifter? Inte alls. Sedan 1997 (det är så långt tillbaka statistik finns tillgänglig hos SCB) så summeras det ackumulerade invandringsöverskottet i de tre kommunerna till 16 395. Att befolkningsmängden inte minskat de senaste 50 åren, utan istället ökat med 5000 personer, samtidigt som ackumulerat invandringsöverskott summeras till över 16 000, är djupt obehagligt.

…och nu vill alltså smartskaften söderöver i länet göra samma lika eller värre fram till 2030.

Naturligtvis fanns representanter för Skellefteå kommun på plats på konferensen. Skellefteå är med Northvoltetableringen exemplet som de andra kräftgångskommunerna avundsjukt betraktar.

Om ändå även vi kunde få oss ett Northvolt.

Detta beteende vilar på tre alldeles för vanliga och vitt spridda föreställningar och uppfattningar (medvetna eller omedvetna):

Oförmåga att förstå vad som skapar uthålligt välmående samhällen. Ett så dåligt självförtroende att det slår över i förakt eller likgiltighet inför det egna lokala sammanhanget. Tron att välstånd levereras utifrån, av någon annan.

Vore det så att stora fabriker skapar välmående samhällen, så skulle Husum, Bollsta (Kramfors), Grums (Värmland), Hylte (Halland) och många fler, vara just välmående. Så är det inte. Alls. Låga medelinkomster. Låg utbildningsgrad. Hög medelålder. Socioekonomiska problem.

Man ska också ha klart för sig att facit för Northvolts etablering i Skellefteå inte finns ännu och därmed inte heller en fantastisk framgångssaga. Vi håller det för troligt att det inte heller kommer att bli någon. Skälen är som följer.

Varför etablerades Northvolt i Skellefteå? Bolagets ägare framhöll från start att det var viktigt med arbetskraftsförsörjning. Till vadå? Många tror att här åtgår minsann horder av välutbildat folk. Från civilingenjörer till logistiker och civilekonomer. Så är det inte. Det stora flertalet arbetstillfällen i fabriken är rena industriarbetarjobb och inte särskilt kvalificerade sådana.

Såg bolaget framför sig att just sådan arbetskraft fanns det i riklig mängd i Skellefteå och inte i södra Sverige? Nej, naturligtvis inte. Arbetskraftsfrågan vad gäller Northvolt är groteskt överdriven.

Det var något annat Skellefteå kunde erbjuda: Skelleftekraft. Det kommunala energibolaget kunde skriva för Nortvolt mycket lukrativa avtal om leverans av el och fjärrvärme.

Någon kanske invänder att man måste väl ändå ha den där arbetskraften? Absolut. Först fyller man på med tillgänglig arbetskraft från centralorten, inklusive med den vård- och omsorgspersonal som lämnar usla löner och arbetsvillkor i offentlig sektor, för att istället bli industriarbetare. Sedan bidrar man till urbaniseringen i Västerbotten genom att suga upp ungdomar från de små kommunerna i inlandet.

Om det inte räcker? Högst relevant fråga. Inte minst när det gäller en investering om 40 miljarder kr (om vi minns rätt). Vem riskerar att produktionen i ett mångmiljardprojekt inte lever upp till förväntningarna p.g.a. arbetskraftsbrist?

Svar: ingen. Det har aldrig varit en risk. Ty om och när inhemsk arbetskraft inte räcker till, så flyger man in resten från Indien. Nej, det är ingen fantasi. Just ett sådant förfarande är en realitet inom mjukvarubranschen. Inte minst på Ericsson. Invandringen från Indien till Sverige har exploderat. Indierna accepterar låga löner, arbetar hårdare och längre i sin okunskap om de socialdemokratiska dogmerna. Arbetsgivarna är förtjusta.

Hur skulle man kunna göra istället? (I Övik). Välstånd skapas av en mångfacetterad industri bestående framförallt av små och medelstora företag, där många olika teknikområden finns representerade. För att en sådan industri ska vara framgångsrik, så behöver man ha både produktutveckling och produktion. Uppfinna och tillverka.

Nya företag skapas. Vissa lyckas och växer. Andra misslyckas eller är på retur. En del flyttar.

En sådan industri behöver utbildad arbetskraft. Därför är det avgörande att kommunen arbetar med den delen av utbildningssystemet man har direkt kontroll över; grundskola och framförallt gymnasieskolan.

Jämför detta med att ha ett fåtal stora industrier inom sedan mycket länge etablerad teknik. Man får två problem. Läggs en fabrik ned så får det enorma ekonomiska konsekvenser. Det är helt enkelt alla ägg i samma korg. Det andra problemet är att sådana industrier har en tendens att över åren effektivisera produktionen alltmer, inte minst genom automation. Det gör att arbetskraftsbehovet minskar och inte sällan minskar också behovet av skicklig arbetskraft (många läsare är nog bekanta med uttrycket ”knapptryckare”).

Ska Övik förbli Norrlands Gnosjö med en uppfinnaranda och styrka inom verkstadsteknisk produktion? Eller är tillverkning av konstgödsel, e-metanol och kartong framtiden? De senare kommer inte att ge välstånd.

Och man arbetar inte aktivt med att försöka få människor att flytta till kommunen – man ser istället till att den egna befolkningen inte vill flytta härifrån!

(Moderator på konferensen var Stina Haglund)

Allehanda rapporterar att Övik ännu en gång får bottensiffiror när kommunens företagare betygsätter företagsklimatet i Svenskt Näringslivs mätning. Timrå kommun placerar sig däremot i toppskiktet.

Så här ser det ut:

Timrå i toppen och Övik i botten.

Här finns det anledning att stanna upp och fundera. Om Timrå har ett så fantastiskt företagsklimat, varför är kommunen allt annat än framgångsrik?

Jo, så är det. Ekonomifakta är en statistiktjänst tillhandahållen av just Svenskt Näringsliv och där kan vi jämföra Timrå med Övik (röda siffror):

Ingen av kommunerna har siffror att skryta med. Timrå ligger obetydligt efter Övik på det mesta. Endast andelen bidragsförsörjda och förtidspensionärer är obetydligt högre i Övik än i Timrå.

Andelen högutbildade är avsevärt lägre i Timrå.

Hur kan det då komma sig att ”företagsklimatet” är så bra i Timrå?

En ledtråd får man via SCB (Statistiska Centralbyrån). Där kan man utläsa att antalet arbetsställen i olika storlekskategorier i Övik är betydligt fler per capita än i Timrå.

Öviks befolkningsmängd är 3,11 gånger större än Timrås dito. SCB delar upp statistiken över arbetsställen i kategorier baserat på antal anställda: 0, 1-4, 5-9, 10-19, 20-199 och +200 anställda. Övik har 4,9, 3,9, 3,8, 4,5, 3,4, 4,5 respektive 4,6 gånger så många arbetsställen i respektive kategori som Timrå.

Hur ska man förstå detta? Jo, ”företagsklimatet” i dessa undersökningar tar inte hänsyn till om det faktiskt finns ett näringsliv värt namnet.

Lek med tanken att en kommun fallit så djupt i socialdemokratisk olycka att där finns endast någon storfabrik och i övrigt företagare djupt lojala mot den socialdemokratiska makten. Inte sällan sittandes på försörjningskontrakt mot just kommunen.

De ”företagarna” kommer att tycka att företagsklimatet är fantastiskt.

Vad ska man då dra för slutsatser av att företagare i Övik ger kommunen så pass lågt betyg i dessa mätningar?

Vi anser att två slutsatser kan dras. Den ena är positiv, emedan den andra är oroande.

Den positiva slutsatsen är att en hög andel av företagarna i Övik inte är sossar. Man är missnöjd med det politiska styret och visar det.

Oroande är att missnöjet inte gärna kan tolkas på annat sätt än att en hög andel av företagarna i Övik är oroade inför framtiden.

I arbetarnas paradis Timrå meddelar det socialdemokratiska kommunalrådet Stefan Dalin att han sitter på älgpass.

Dalin är tjänstledig från tjänst som forskare och lärare i historia på Mitthögskolan. Till älgpasset har han förmodligen kört hushållets dieseldrivna Hyundai-SUV, samtidigt som han, när gångståndet är inne hos grannen, retweetar Greta på telefonen.

Det vi alla nu funderar på, är förstås om Dalin trakterar en Husqvarna 8×57 med öppna riktmedel, eller om Sauern är toppad med ett Zeiss-sikte?

Varje tid har sina herrar.