Hårresande
”Osannolika vändningen”.
”Sensationella uppgifter”.
Så skriver Allehanda om de senaste händelserna i det rättsliga efterspelet till mordet på Malin. Mordet begicks 1996.
Det som hänt är följande: På Malins kläder säkrades spår som med den tidens DNA-teknik inte kunde användas för att ta fram en DNA-profil. Med tiden förbättrades tekniken och förra året lyckades forensiker ta fram en sådan profil. Då uppstod problemet att inget DNA från den misstänkte gärningsmannen fanns att jämföra med och Högsta domstolen avslog åklagarens begäran om ”tvångstopsning”.
Nu visar det sig att DNA från den misstänkte har funnits tillgängligt hela tiden. Dels i ett prov hos Uppsala Universitet. Ett prov man förmodade var förstört sedan länge.
Dels har polisen i Övik funnit ett kuvert med tre hårstrån från den misstänkte. Hårstråna är en del i utredningsmaterialet och har förvarats hos polisen hela tiden.
Båda proven har kunnat användas för att ta fram en DNA-profil på den misstänkte.
Allehanda använder nog rätt ord. Det hela är osannolikt och sensationellt. Men inte på det sätt tidningen avser med sina formuleringar. Vad håller den utredande delen av Övikspolisen för nivå egentligen?
Fallet Leif Östling. Den äldre mannen som under oklara omständigheter skadades svårt när han motionerade sin stövare. Skador som senare tog hans liv. De anhöriga sa uttryckligen att de ansåg att utredningen var illa skött och Leif GW Persson kritiserade att polisen lade ned den.
Mellan Bjästa och Sidensjö förolyckades en pojke i samband med att skolbussen släppte av barn och ungdomar. Han och andra barn blev påkörda av en bilist. Uppgifter till bloggen gör gällande att Övikspolisen lät en nära anhörig till bilisten deltaga i förundersökningen. En förundersökning som sedan gick trögt.
Det slutade med att förundersökningen togs över av en åklagare från Åklagarmyndigheten i Sundsvall. Bilisten åtalades och fälldes för bl.a. vållande till annans död. Klart.
En man mördades i ett växthus i Gullänget, där mördaren sedan försökte dölja gärningen i en brand. Mordoffrets änka intervjuas av Svt 10 år efter mordet och där framkommer:
”…att det känns som att ingen bryr sig om fallet och att hon inte längre har förtroende för utredningen.
– Den ligger på hyllan och samlar damm.”
Veronica Andersson, chef för enheten för avdelningen brott i Västernorrland, frågas om vad som skulle krävas för att klara upp växthusmordet och hon svarar:
”– Det som behövs är att vi får ha en personalgrupp över tid med den kompetens som krävs för att utreda ett mord.”
Jo.