Igår skrev vi om den undersökning gjord av en docent i statsvetenskap vid Örebro Universitet, som visade att dels har chefer i kommunala verksamheter lågt förtroende för allmänheten, dels kan samma chefer ytterst sällan – en på hundra – tänka sig att visselblåsa till media vid upptäckta missförhållanden. En mindre andel om 15% skulle mycket troligt säga upp sig.
Vi konstaterade också att kommundirektör Magnus Haglund lämnade arbetet som kommundirektör i Nordmaling, när han inte drog jämt med kommunalrådet där. Nu kommer ett visselblåsarsystem att upphandlas och tas i bruk i Övik under hans direktörskap, vilket är ett slags byråkratiserat sätt att hantera anställdas rapporter om missförhållanden. När Arne Gavelin-affären utspelade sig, visade sig media – särskilt Allehanda – ovilliga att skriva om saken (med tidningen Nordsverige som notabelt undantag).
Saken är nu den att det behövs inget visselblåsarsystem. Inte heller behövs media. Åtminstone inte i den snöpta variant vi dras med i Västernorrland. Ty idag är inte längre massdistribution av information ett privilegium förbehållet maktens oligopol. Vem som helst kan genom egna ansträngningar blogga eller använda sig av social media, eller en kombination av de två.
Vad illustrerar medias tillkortakommande bättre än nedan anonymiserade kommentarer från Allehandas eget kommentarsfält på Facebook? Magnus Haglunds visselblåsarsystem är intet annat än en begravningsentreprenör för upprördhet, rättspatos och för kommunen besvärande vittnesmål. Vill du läsa om verkligheten, får du gå till lokalpressens kommentarsfält på Facebook.
Vi efterlyser berättelser från omsorgen. Med 800 sjukskrivna (en veckogammal uppgift), varav många i omsorgsyrkena, så lär tokigheter uppstå. Den kvinnodominerade gruppen omsorgspersonal är gravt underbetald och lönerna i sektorn är politiskt kontrollerade (glöm det där med arbetsmarknadens parter – både kommunen och fackförbundet Kommunal är socialdemokratiskt styrda). Här råder inte principer om tillgång och efterfrågan. Brist på arbetskraft kan råda, utan att lönerna pressas upp. Missnöjet torde vara mycket stort.
Byggnads- och fabriksarbetarna gjorde ekonomisk klassresa, men inte kvinnorna (och numera en andel män) i vård och omsorg. Detta skedde med S vid rodret.
Socialdemokraterna vill förstås behålla dessa kvinnor i en låglönekategori. Då kan de fortsätta rösta S i tron att partiet är garanten för deras lön och arbetsförhållanden. Vilket de visserligen är, men åt fel håll, så att säga.
Sjuksyrrorna har fattat galoppen och strömhoppar till bemanningsföretagen.
Kommundirektörens lön är mer än fyra gånger så hög som den hemtjänstpersonalen har.
Vi skriver det igen: varje tid har sina herrar.
