Sin vana trogen fortsätter Allehanda att göra halvtaskiga personporträtt på utvalda delar av kommunens maktetablissemang. En slags Hänt i veckan-journalistik, som inte hör hemma i en dagstidning med självaktning.
”Vänt i häcken” som en mormor en gång kallade det.
Kommundirektör Magnus Haglund är denna gång den utvalde. Stålmannen. Sover ute med sina trädskällare när jakten börjar. Vandrar i Sarek, men rapporterar in till kommunen så fort mobiltäckning så medger. Stirrade döden i vitögat i Libanon som ung löjtnant. Ironiskt nog gift med den betydligt yngre Stina Haglund, som i sitt företagande vill krossa patriarkat, bryta könsnormer och är en vandrande identitetspolitisk konstinstallation, men själv väljer en karl som verkar överdoserat på manlig mixtur.
Jo, här kan vi köra med Vänt i häcken precis hur mycket vi vill. Vi är ingen tidning och talar inte högtravande om vår betydelse för demokratin.
Nedan citat är hämtat från artikeln:
”Hur är det att, till viss del, ha ansvaret över folks liv?
– Den biten är egentligen inte så betungande, jag kan inte gå och ha det hängande över mig för då fungerar man inte. Jag kan bara göra så gott jag kan och försöker väga besluten kopplat till det jag tror mig veta. Sedan får jag se i backspegeln hur det fungerade.”
Nu är visserligen journalisten ung och det får väl ursäkta hans okunnighet. För Magnus Haglund har inte ”ansvar över folks liv”. Men det finns andra där på redaktionen som läser, godkänner, släpper förbi. Magnus Haglund spelar dock villigt med i charaden. Han har visst ansvar över folks liv, men det är ”egentligen inte så betungande”.
Hade Haglund tänkt lite längre, hade han insett att det finns namn att sätta på människor som har ansvar över andras liv, men inte finner det betungande. Rädslan att göra fel i ett omsorgsförhållande, är sprungen ur en slags social och moralisk kontroll som omgivningen utövar. Den är sund och är det som gör att det finns en gräns för maktens cyniska byråkrater – sylten kan tas bort, men pannkakorna serveras alltjämt.
När den rädslan inte är betungande, så suddas gränsen ut. I en ideal värld hamnar sådana gränslösa omsorgsgivare i samma varggrop som kommandoran och blir där, hulkande och snyftande över sin miserabla situation. Men världen är inte som Astrid Lindgren önskade att den skulle vara (vilket hon förstås insåg).
Låt oss istället påminna om människor som faktiskt har ansvar över andra människors liv. De som inte blir porträtterade annat än som arbetsmarknadens parter.
Barnmorskor. Hemtjänstpersonal. Vårdbiträden. Sjuksköterskor.
Bland oss går människor som i sina yrken ständigt har döden vid sin sida eller utför sina arbetsuppgifter fullt medvetna om att ett litet fel kan få fatala konsekvenser. De är till förkrossande majoritet kvinnor. Oftast underbetalda. Magnus Haglund kliver in på över 100 000 kr i månadslön.
Vem behöver klassamhällets stereotypa arbetarutsugande företagare, när man har sossekommunens kommundirektör?