Svensk polis har en helig plikt att skydda oss medborgare från fara och hot. Ändå verkar polisen mer intresserade av att dölja brottslingars identitet än att garantera vår trygghet. Genom en absurd policy, införd 2015, undviker polisen att beskriva misstänkta förövares etnicitet, ras, hudfärg eller andra kännetecken – allt för att inte uppfattas som rasistiska. Detta är ett hån mot oss som lever i skuggan av växande otrygghet, och det står i skarp kontrast till hur andra länder hanterar brottslighet. Medborgarnas trygghet måste gå före brottslingarnas integritet, och det är hög tid att politiska och ideologiska hänsyn kastas överbord.
Ta exemplet med ”Nygatamannen” i Örnsköldsvik, där flera attacker skett utan att polisen delat ett ordentligt signalement. En insändare i Allehanda (25 april 2025) beskriver hur rykten sprids som eldar på ångest och osäkerhet, bara för att polisen väljer tystnad framför ärlighet. Människor undrar nu om det är säkert att gå ut med hunden eller röra sig på gatorna. Hur kan detta vara rätt? Om en lös hund sprang runt och attackerade folk skulle polisen och Allehanda omedelbart gå ut med ras, färg och utseende för att varna oss. Men när en människa gör samma sak är det locket på – en skamlig dubbelstandard som sätter brottslingens integritet före vår säkerhet.
Sveriges policy är unik i sin extremt restriktiva hållning. I andra europeiska länder, som Storbritannien och Frankrike, delar polisen ofta signalement, inklusive ras och etnicitet, när allmänhetens hjälp behövs. I Storbritannien används e-fit-bilder och beskrivningar med ålder, kön och ibland ras för att snabbt identifiera misstänkta. I Frankrike inkluderar identitetskontroller ofta fysiska kännetecken, trots debatter om profilering. I USA är praxis ännu tydligare: polisen publicerar rutinmässigt detaljer om misstänkta – ras, kön, ålder och utseende – i pressmeddelanden för att engagera allmänheten. Där ses det som självklart att medborgarna har rätt att veta vem som hotar deras säkerhet. Varför är Sverige så räddhågset?
Polisens policy, som tydliggjordes i Stockholm 2015, hävdar att signalement kan stigmatisera vissa grupper. Men vad stigmatiserar mer än att lämna medborgare i mörker, rädsla och ovisshet? Genom att undanhålla information hindrar polisen oss från att skydda oss själva och hjälpa till att gripa förövare. Forskning visar att allmänhetens tips är avgörande för att lösa brott, men utan beskrivningar blir vi maktlösa. Detta är inte bara ineffektivt – det är farligt. Varje dag en gärningsperson går fri ökar risken för nya offer, och polisen bär ansvaret för att ha prioriterat ideologi över plikt.
Medborgarnas trygghet är oändligt mycket viktigare än brottslingarnas integritet. Sverige måste följa andra länders exempel och sluta gömma sig bakom politiskt korrekta ursäkter. Vi kräver ärlighet, inte mörkläggning. Vi kräver säkerhet, inte rykten. Släpp dubbelmoralen och sätt oss laglydiga först – innan förtroendet för rättsväsendet eroderar helt.
Lars