SVT Västernorrland förvånar igen, genom att göra avsteg från den ”gröna vägen”. Läs om och lyssna till debattören Jan Blomgren här.

”Det här har blivit nästan en religion” säger Blomgren bl.a.

Jan Blomgren och Lotta Gröning har i Epoch Times regi en poddcast – Gröning & Blomgren Utanför – som varmt rekommenderas. Den återfinns där poddar finns, t.ex. här.

Staffan Dopping har för Kvartals räkning läst in ekonomen Christian Sandströms text om den gröna bubblan. Podden är väl är värd att lyssna på och särskild relevans för Norrland i allmänhet och Örnsköldsvik i synnerhet.

Lyssna här!

I tidningen Kvartal återfinns en lång och mycket välskriven artikel om hypen kring vätgas. Särskilt behandlas frågan om vätgasproduktion med hjälp av elektrolys, där elen tas från vindkraftsproduktion.

Artikeln är mycket läsvärd, men kräver vissa grundläggande kunskaper i teknik/naturvetenskap (motsvarande gymnasienivå).

Ämnet är i högsta grad relevant för såväl Örnsköldsvik som för Västernorrlands län. Vi har i Övik samarbetet mellan Liquid Wind och Övik Energi, där vindkraftsvätgas ska användas för produktionen av metanol. Vidare är ett vätgasproduktionsprojekt under uppbyggnad i Ånge kommun. Även där ska vindkraft användas och projektet bedöms ha en ekonomisk volym på 40 miljarder kr. Dessutom finns fantasier om att dra en vätgaspipeline från Finland och vidare ned genom norra Sverige. Fantasier som bidragsvägen (skattepengar) försörjer en uppsjö skrivbordsfantomer.

Artikeln återfinns här.

Dagens Industri noterar att vindkraftsbolaget OX2 backar rejält på börsen. Kursutvecklingen ser ut som nedan de senaste dagarna:

Raset tillskrivs regeringsskifte och en förväntad ny politik på vindkraftsområdet och förväntad konkurrens från annan energiproduktion (läs kärnkraft).

OX2 driftar i Öviks kommun Stigshöjdens vindkraftpark, belägen i kommunens södra del.

Siten Energinyheter rapporterar att Liquid Wind har tagit in kapital om ytterligare 15,2 miljoner euro från investerare:

Som vi skrivit om flera gånger tidigare, är Liquid Winds affärsidé att framställa vätgas genom elektrolys och sedan använda gasen för att reducera koldioxid i kraftvärmeverks rökgaser till metanol. Elen till elektrolysen ska tas från vindkraftproduktion.

I Övik ska bolaget samarbeta med Övik Energi och bygga en anläggning som blir integrerad med det kommunala kraftvärmeverket.

Metanolen ska sedan säljas under namnet ”e-metanol” och vara ett fartygsbränsle. Drivkraften i detta är politisk och stavas ”klimatmål”.

Tidigare har skattebetalarna skjutit till 151 miljoner kr i bidrag via det s.k. ”Klimatklivet”. Något delägarskap har inte givits tillbaka till oss.

Det framgår av Energinyheters artikel att bolaget Uniper är en av de största delägarna i Liquid Wind. På Wikipedia kan man läsa detta:

”Uniper SE är ett tyskt multinationellt energiföretag som producerar och säljer energi som utvinns från kol, kärnkraft och naturgas.”

Vi befinner oss i ett historiskt skede där utländskt och internationellt kapital exploaterar Norrland, varvid småsmulor trillar ned från matbordet till småfolket där under. Varför denna utveckling ivrigt har hejats på av socialdemokrater och vänstersinnade politiker, är en fullständig gåta.

Kryptisk rubrik? Mm.

Sveriges näst längsta järnvägstunnel heter Namntalltunneln. Den södra tunnelmynningen ligger i Sollefteå kommun. Färdas man norrut så passerar tunneln under Namntallhöjden, strax innan kommungränsen. På vår sida gränsen löper tunneln under Stigshöjden.

Med sina 6 km klås Namntalltunneln endast av tunneln genom Hallandsåsen.

På Stigshöjden finns sedan några år tillbaka en vindkraftpark bestående av 6 vindkraftverk. Många fler vindkraftverk finns i området, som är svårt nedsmutsat av den omsorg stenkorkade tjänstemän på Öviks kommun tidigare uppvisat. Särskilt en tjänsteman, numera pensionerad, som var drivande i den översiktsplan som gjorde detta vansinne möjligt. Ingen nämnd, ingen glömd.

Snurrorna ägs av ett schweiziskt fondbolag, Fontavis AG. Driften sköts av det svenska bolaget OX2, som omsätter knappt 5 miljarder kr. Vinsten i denna verksamhet lämnar alltså landet, samtidigt som vindkraften sänker lönsamheten på svenskägd vatten- och kärnkraft – energiproduktionsformer förutan vilka ingen vindkraft skulle fungera som komponent i elkraftsystemet.

Bilderna som följer längre ned, är tagna invid det rödmarkerade vindkraftverket i screenshoten nedan.

I närheten av denna snurra hänger det ett nät i en tall. Det är ett rätt grovt nät. Ingenting som flyger iväg från backen i stark blåst. Och det hänger för högt upp för att människor ska ha placerat det i tallen med flit.

Slutsatsen måste bli att det tappats eller blåst ned från vindkraftverket. Antingen under servicearbeten eller när verket restes. Där det tog mark fick det vara.

Som synes löper ett rep från nätet.

….och vidare…

…till detta:

På den väl upptrampade ytan finns resterna av tramparens huvud; en älgskalle med hornen gediget intrasslade i repet från nätet.

Livet i skogen är hårt. Där finns varken särskilda boenden eller polis till invånarnas fromma. Döden kommer i de flesta fall brutalt och tidigt.

Knappast finns det någon anledning att spä på detta med fällor skapade genom likgiltighet och klanteri.

Till OX2: Älgfångaren sitter runt 100 m väster om verket. Ni kan hämta den nu.

Mycket kort, men viktigt inlägg.

Köpmanholmenbaserade yrkesfiskaren Manjula Gulliksson intervjuas i Sveriges Radio P4 om situationen med sviktande och kraschade fiskbestånd i Kvarken.

Lyssna! Länk.

Kvarken är i ett bedrövligt skick och massmedia behandlar saken med nära nog en axelryckning. Vi lever i tidevarv där unga människor luras att tro att vi är ett miljömässigt föredöme, men där vi istället förvandlas till ett energihorhus för utländska kapitalister att plundra och där vi förött hav såväl som skog. Nu ska både skog och hav dessutom utstå en massiv vindkraftsutbyggnad.

Det är tragiskt alltihop.

5000 fler ska vi bli ljög det falska kommunalrådet Per Nylén på Allehandas debattsida i en insändare häromdagen. Inte kommer det ske genom födslar och låt det för tusan inte ske genom invandring. Och vem vill flytta till ett politiskt sammanhang där utländskt ägda fabriker är viktigare än kommunmedlemmarnas livsmiljö? Där man fäster större vikt vid kulturhus och hbtq-certifiering, än vid vägunderhåll och kommunens kärnuppgifter? Där det snart är val, men politisk debatt värd namnet helt lyser med sin frånvaro?

Skulle ändå en massiv inflyttning från andra delar av Sverige komma till stånd – vilka småkommuner är det då vi skall bidra till att utarma och låta gå sotdöden till mötes? Vilka samhällens unga ska vi stjäla?

Idioterna måste väck!

Bloggen har publicerat ett antal inlägg om bolaget Liquid Wind och samarbetet med det kommunala bolaget Övik Energi. En enkel sammanfattning är detta:

Liquid Wind ska tillsammans med Övik Energi bygga en anläggning för metanolproduktion i anslutning till kraftvärmeverket. Koldioxiden i kraftvärmeverkets rökgaser ska med hjälp av vätgas reduceras till metanol. Vätgasen framställs genom elektrolys av vatten. Till detta används ”grön” el från vindkraft. Metanolen kallas därför e-metanol och förutspås bli det framtida fartygsbränslet.

Anläggningen ska heta FlagshipONE. Naturvårdsverket stödjer projektet med 151 miljoner skattekronor via bidragsutgivaren Klimatklivet.

Nu har Sundsvalls kommun aviserat att man där har etablerat ett liknande samarbete: FlagshipTWO ska realiseras i samarbete med kommunala Sundsvalls Energi.

Investeringsvolymen är svindlande. 6 miljarder kr ska det kosta, varav kommunen tillför 2 miljarder kr. ”Tillför” betyder här att kommunen lånar upp 2 miljarder med skattebetalarna som borgensmän och finansiärer. När fabriken är igång förväntas den ge 50-100 arbetstillfällen.

I regional media framställs det här som något fantastiskt.

Det är det inte. Snarare utgör dessa satsningar ett hot. Vi tar det enkelt, steg för steg.

När politiker påstår att 50-100 arbetstillfällen kommer att skapas, så finns det skäl att tro att den nedre uppskattningen är den korrekta. 6 miljarder kr och 50 jobb betyder 120 miljoner kr per skapat jobb. En absurd siffra när en tredjedel av investeringen är skattepengar.

På samma sätt blir elförbrukningen per arbetstillfälle enormt. El är en begränsad resurs. Hur och till vad vi använder den, är av utomordentligt stor betydelse för samhällsekonomin. Det som sker nu, inte minst i vad som påstås vara en ”grön nyindustrialisering” av Norrland, är mycket besvärande. Arbetstillfällena som tillkommer där är inte särdeles kvalificerade (överlag) och de är energikrävande. Det gäller såväl i Facebooks serverhallar som i diverse ”fossilfria” stålprojekt och Northvolts verksamhet. Därtill koncentreras de till ett fåtal centralorter och driver alltså på urbaniseringen ytterligare och där arbetskraft inte går att få fatt i lokalt eller regionalt; även invandringen. Northvolt bryr sig inte om huruvida Västerbottens inlands söner och döttrar är villiga att lämna hembygden för ett liv i Skellefteå med monotont jobb på fabrik – de flyger in underskottet arbetskraft från Indien.

Att Northvolt valde att etablera sig i just Skellefteå har uteslutande att göra med kommunala Skellefteå Krafts existens i kombination med desperata sossepolitiker vid makten – en kombination som borgar för extremt fördelaktiga avtal för Northvolt.

Vad händer då när elintensiv industri som genererar få arbetstillfällen byggs ut kraftigt? Förhållandevis få arbetstillfällen skapas, samtidigt som resursen el blir begränsad när efterfrågan stiger snabbare än tillgången ökar. När det senare sker, vet vi vad som händer:

Priset stiger.

Fråga bara elkonsumenterna i landets sydligaste del. De är ihopkopplade med en energislukande kontinent och konkurrerar med tyskar om elen. Elpriset har därför löpt amok.

Är det inte bara att producera mer el då? Det betyder vindkraftsutbyggnad. Och det är just det som är planen. Vindkraftsutbyggnaden ska tillåtas formligen explodera. Politiker som främst bor urbant i centralorterna, vill för alltid förändra landsbygdens vyer. Ingen del kommer att vara förskonad från vindkraft om allt går enligt plan.

Den utbyggnaden kommer inte att gå varken smidigt eller snabbt. Motståndet mot vindkraft har exploderat och kommer att fortsätta öka. Flera kommuner har dragit öronen åt sig. Härnösand är ett exempel. Där är vindkraftsutbyggnaden stoppad tillsvidare. Ånge har nyligen fattat ett liknande beslut, om vi inte är felinformerade.

Det obehagliga är att om industrins elkonsumtion tillåts öka våldsamt och elproduktionen inte byggs ut, så kommer elpriset i vårt elområde att skena. Händer det så hotas den industri som faktiskt skapar många arbetstillfällen. I Sundsvall kan man lämpligen ställa aluminiumverket Kubal mot FlagshipTWO. Tillverkningen av aluminium är elintensiv, milt uttryckt. Därmed känslig för elprisets utveckling. Om höga elpriser gör Kubals verksamhet olönsam, vad har då vunnits?

Varför kastar sig då sossarna i Sundsvall in i detta projekt? Därför att de vill bygga politiska monument. Visa att de ”gör något”. Utveckling, för bövelen! O.s.v. Till det ska förmodligen också läggas att kommunalrådet Bodil Hansson är en sossekarriärist av helt annat slag än lillpilten Per Nylén i Övik. Bodil sitter i partistyrelsen och vill verkligen visa hur duktig hon är. Mer av allt som är (sosse)ballt. Och det är inte egna pengar hon spelar med.

När allt är klart – vindkraften har byggts ut, e-metanol produceras och driver sjöfarten – notera då detta: ingen nytt har tillkommit i funktion för skattebetalarna.

Vi avslutar med ett citat. Percy Barnevik, tidigare VD för ABB, uttryckte det så här:

”Vi har i Sverige billig el, vi har ren el, vi har säker el, vi har kort sagt den energiförsörjning som alla andra länder skulle vilja ha. Och vårt huvudsakliga bekymmer är hur vi på kortast möjliga tid ska komma ur denna situation.”

Vindkraftverk är inte bygglovspliktiga. Istället gäller Miljöbalkens bestämmelser. Tillstånd ges (eller inte) efter ansökan till Miljöprövningsdelegation vid Länsstyrelsen och påföljande tillståndsprövning. Överklaganden hanteras av Mark- och Miljödomstolen.

Enligt Miljöbalken måste en kommun tillstyrka att en vindkraftpark anläggs, för att tillstånd ska kunna ges. Beslut om att tillstyrka eller avslå fattas av kommunfullmäktige, såvida inte fullmäktige delegerat beslutsrätten till kommunstyrelsen eller nämnd. Det är detta beslut som brukar kallas för ”vindkraftsveto”.

I Övik antog fullmäktige den 15 december 2008 ett tillägg till ”Översiktplan 2007”. Tillägget heter ”Vindkraft i Örnsköldsvik”.

Därefter delegerade man någon gång under resans gång den ovan nämnda beslutsrätten till samhällsbyggnadsnämnden. Resultatet är detta: Två idoga tjänstemän och en Swecokonsult tog fram vindkraftsplanen, som sedan antogs i fullmäktige utan vidare debatt (får man antaga). Vindkraftvetot delegerades till samhällsbyggnadsnämnden och varje vindkraftpark gavs sedan tillstånd helt under radarn för den folkliga opinionen. Nämndsmöten är ju nämligen inte öppna för allmänheten.

Nedan bild är från vindkraftsplanen från 2008. Notera hur man fredat hela kustlinjen och centralorten, men helt skamlöst anser att inlandet ska fördra den landskapsbildsförstörande vindkraften.

Vindkraftsvetot har allt mer kommit att bli ett besvär för S+Mp-regeringen. Fler och fler kommuner har nämligen haft fräckheten att agera i det kommunala självstyrets namn och stoppa planerna på vindkraft. Man vill helt enkelt inte ha vindkraftverk. Och så kan det naturligtvis inte få vara, när socialister och miljöpartister ska rädda världen genom att sälja ut svensk elförsörjning till utländska bolag och den kinesiska staten.

Därför tillsatte regeringen en utredning med namnet ”En rättssäker vindkraftsprövning” (SOU 2021:53). Regeringens ord:

”Regeringen tillsatte den 14 oktober 2020 en särskild utredare med uppdrag att undersöka förutsättningarna för att upphäva bestämmelsen i 16 kap. 4 § miljöbalken om kommunal tillstyrkan av vindkraftsanläggningar och att undersöka alternativa förslag för det fall bestämmelsen inte kan tas bort, i syfte att göra miljöprövningen av vindkraftsanläggningar mer rättssäker och förutsägbar.”

Utredningens förslag är i princip att lägga större ansvar på kommuner och göra det svårare för dem att hålla vindkraftsprojekt stången.

Förslaget skickades sedan på remiss till en rad myndigheter, kommuner, organisationer, m.fl. En av mottagarna var vår kommun och i höstas författade samhällsbyggnadsförvaltningen en skrivelse i ärendet. I skrivelsen ifrågasätter förvaltningen att s.k. lokaliseringsbeslut (ett nytt begrepp som utredningen vill införa i lagstiftningen) inte ska gå att överklaga. Man invänder också mot att det endast är mark- och vattenanvändning som ska beaktas vid s.k. lokaliseringsbedömning (vi förklarar inte detta begrepp vidare här) och framför åsikten att även kulturmiljö, friluftsliv, samebyar och fågelliv bör tas med.

Förvaltningen har fler invändningar och hela svaret kan läsas här.

Kommunledningsförvaltningen har sedan författat det yttrande som underskrivet av kommunalrådet Per Nylén ska lämnas till regeringen. Där återfinns följande stycke (våra fetningar):

”Medborgare i kommunerna mister stor del av det inflytande de har över utvecklingen av vindkraft deras kommun, vilket framförallt påverkar boende och aktörer som verkar där vindkraften uppförs. Idag är det möjligt att inom ramen för det kommunala vetot väga in fler frågor och bevaka kommunens medborgare och intressen vid en förfrågan om vindkraftsetablering. Det är osäkert om de demokratiska påverkansmöjligheter som finns inom ramen för översiktsplaneprocessen kan kompensera för föreslagna förändringar på ett godtagbart sätt. Förslaget kommer om det införs i sin föreslagna form att leda till konsekvenser för den kommunala översiktsplaneringen och inskränka det kommunala självstyret.”

Vi är uppriktigt förvånande. Remissvaret från Öviks kommun skäms inte för sig. Det är relevant och det lismar inte för sossepotentaterna i regeringen. Undrar om Övikssosseriet satt upp ett blött finger i opinionsvinden här? Kanske gjort bedömningen att ett fortsatt kryperi för vindkraftsexploatörerna och partiets energipolitik riskerar att smälla i ansiktet lokalt?

Med tanke på att länet ska begåvas med runt 350 snurror till om regeringens uppsatta vindkraftsmål ska nås, lär viss vånda uppstå hos S när bördan av dessa ska fördelas mellan kommunerna.

Liquid Wind har planer på att tillverka metanol av koldioxiden från rökgaserna som Öviks Energis kraftvärmeverk släpper ut. Koldioxiden avskiljs från rökgaserna och reageras katalytiskt under högt tryck med vätgas. Den senare framställs genom elektrolys av vatten. Elektriciteten som åtgår i elektrolysen ska tas från vindkraft. Därav namnet ”Liquid Wind”.

Projektet kommer att drivas i ett dotterbolag, ”FlagshipONE AB”. Liquid Wind är självt ett dotterbolag och koncernstrukturen ser ut så här:

Samtliga bolag har säte i Göteborg.

Av samrådshandlingarna framgår att fabriken avses placeras på Hörneborgsverkets område.

Vidare förväntas det åtgå 85 MW genomsnittlig elektrisk effekt, vilket motsvarar 715 GWh förbrukning på året.

Metanolen levereras till företaget Almer Oils befintliga tankanläggning strax norr om området. Därifrån distribueras den via tankbil eller fartyg.

Ser väl bra ut med en fabrik? Industriområdet blir varken vackrare eller fulare och påverkan är väl liten? Det är trots allt koldioxid som tas vara på och elen kommer från vindkraft. Är det inte en våt miljöpartidröm, så säg.

Bakom detta finns en grym energi- och arbetsmarknadsekvation. Vem som helst kan förstå den. Häng med.

Sidensjö vindkraftpark, som blinkar så vackert över Drömmebygden, bestod i originalprojekterat utförande av 48 vindkraftverk. Flera av dessa kan beskådas längs med Gålsjövägen mot Sollefteå. Så kallad installerad effekt var 144 MW och förväntad årsproduktion 400 GWh per år. Alla snurror byggdes dock inte. Antalet på kartan är 30 (om de senast tillkomna verken på Stigshöjden räknas bort). Produktionen i vindkraftparken borde därför vara ungefär 250 GWh per år. (RÄTTELSE: se kommentarerna).

Det behövs alltså knappt tre parker motsvarande Sidensjö Vindkraftpark, eller 86 vindkraftverk, för att leverera 715 GWh till Liquid Winds anläggning FlagshipONE.

Elproduktionen från 86 vindkraftverk ska alltså projiceras i en fabriksanläggning i Övik. Ett sådant antal verk har en mycket stor påverkan på landskapet. Det syns förstås inte där i centralorten. Där är man väl istället glad över de 6 arbetstillfällen som metanolfabriken kommer att ge.

Ja, du läste rätt. Fler än så blir det inte i fabriken. Allt enligt samrådshandlingarna. Vi kan vara snälla och bokföra två gubbar i tankanläggningen och två ytterligare i underleverantörsledet. Häpp, häpp. 10 jobbtillfällen i centralorten. 86 vindkraftverk på landsbygden väster om E4.

Grymt sa grisen.

Svar: Maud Olofsson

Maud är styrelseledamot i vindkraftbolaget Arise, som bygger vindkraft bl.a. på Sollefteå landsbygd. Det tycker Maud Olofsson är bra, där hon sitter på betryggande avstånd i Högbyn. Läs inlägget Landsbygdsförrädare.

Och apropå Centerpartiet, ni har väl inte missat att Fredrick Federlay nu fått gott sällskap? En till pedofilkramare har avslöjats i partiet. Tomelillas ordförande i kommunfullmäktige, Christer Yrjas, visar sig ha bott ihop i ett förhållande med en dömd pedofil – precis som Fredrick Federlay.

Nedan låt kommer nog en hel del av läsekretsen ihåg. Den utspelar sig i ett helt annat sammanhang, men kan med lite fantasi jämkas in i samtiden. Och som en av kommentarerna säger: ”Uggla, du borde göra en uppdaterad version”.

Kvicksilvervispandet i Köpmanholmen fortsätter.

Enligt Allehanda lossas nu mängder av vindkraftsdelar till en vindkraftpark i Rödvattnet, vilket ligger i trakterna av Solberg. Det officiella namnet på vindkraftparken är Blodrotberget.

Fartyget som lossade material till projekt Blodrotberget heter ”UHL Focus” och är flaggat på Madeira. Längden (LOA) är 150 m och den s.k. dräktigheten är 16732 ton:

Enligt artikeln är det nära max som hamnen i Köpmanholmen kan ta in. Desto större fartyg, desto större deplacement och därmed mer vatten som måste flyttas på. Och när mer vatten måste flyttas på, blir utvecklad effekt i framdrivning såväl som bogpropellrar högre och därmed ökar propellerströmmarna.

Samma propellerströmmar som river och sliter i fiberbanken som hamnen är förlagd ovanpå. Däri finns 1500 kg kvicksilver, inmarinerat i cellulosafiber från det gamla bruket i Köpmanholmen. Ingen riskbedömningen där inte. Nä, vi kör bara. Så har vi alltid gjort, vad är problemet? Inget alls, trots att vetenskapliga undersökningar visar på ett kvicksilverupptag i Nätrafjärden.

Länsstyrelsen vill inte veta av saken och säger att kommunen har tillsynsansvaret. Samma kommun som är ägare till bolaget som driver hamnen. Samma kommun som agerar som de tre aporna: ser inget, hör inget, säger inget.

Det är den ena sida av saken.

Den andra är något som faktiskt Hasse Tavér redogör för på ett bra sätt. Men då utan att förstå det, förstås. Artikeln säger:

”När torndelarna har levererats från Vietnam ska också bland annat jättelika vingar komma från Spanien eller Polen och elektronik från Danmark och Tyskland.

– Vid det här laget har vi väldigt kompetens personal som kan ta hand om stora laster. Vi har haft stora uppdrag sedan 2012, säger [hamnchef] Johansson.”

Här ser vi tragiken i vindkraftbyggnaden i två korta stycken. Tornen tillverkas i Vietnam. Vingarna på kontinenten. Elektroniken i Tyskland eller Danmark. Manskapsbarackerna i etableringarna i de blivande vindkraftparkerna bebos av spanjorer, holländare och polacker. Jo, många av er läsare har sett de gulskyltade holländska bilarna. Vad gör vi? Jo, kommunen lossar och skogsbolaget Holmen är beställare av vindkraftparken. Någon udda entreprenör styr undan snö på vindkraftparkernas vägar. Det är allt.

Vi är reducerade till tillhandahållare av mark att skövla, samt leverantör av den enklaste av tjänster – lossning av fartygen. Och massmedia skriver feelgoodartiklar om hur vi blivit något som närmar sig Afrika i liknelse.

En gång byggde vi kärnkraftverk, utvecklade stridsflygplan och vattenkraften var en nationell angelägenhet och teknisk bedrift. Inte längre.

Nu är Norrland bara reducerat till ett geografiskt område att plundra för samvetslösa kapitalister, hjälpta av en rödgrön politisk majoritet, som agerar under en klimatreligiös paroll.

Tavér skriver även en annan sak, värd att uppmärksammas:

”Då har det lastats av 62 torndelar som ska vara med och bilda en stor vindkraftpark i Rödvattnet; ungefär en timmes bilfärd från centrala Örnsköldsvik.”

Rödvattnet är alltså reducerat till något som med bil nås på en timmes tid från centralorten Örnsköldsvik. Samma centralort som ska bygga kulturhus. Vad har centralorten Örnsköldsvik, blott drygt hundra år gammal, att erbjuda utan den månghundraåriga – i vissa fall tusenåriga – historia som omkringliggande landsbygd erbjuder?

Inte ett j-a na, för att citera en man från Nätra.

Electrometanol.

När man gör vätgas av el försvinner 30% av elen i förluster och sedan finns det säkert mer förluster för att få fram metanolen. 1,43 kwh in ger 1 kwh vätgas. Fartygsdieseln har i bästa fall en verkningsgrad på 50%. Till framdrivning av fartyget återstår då 35% av de inmatade kwtimmarna.

Det går utmärkt att lagra el i form av metanol, men en dyr anläggning behövs och förlusterna blir stora. Inte minst om metanolen ska användas till fordonsdrift.

Bygger man ett anläggning för någon miljard så vill man nog köra den även när det inte blåser och solen skiner. Då behövs kärnkraft eller fossilbaserad elproduktion. Vattenkraften räcker inte till allt.

Det är helt idiotiskt att i förtid stänga fungerande kärnkraft och ersätta med vind och solel som kostar miljarder och där vindkraftverken är utslitna när kärnkraften måste ersättas. Dessutom ger både solel och vindkraft större utsläpp av växthusgaser än befintlig el i vägguttagen.

Lär av det tyska jättefiaskot med die energiewende. Oerhört dyrt och har inte minskat utsläppen av växthusgaser. Totalt värdelösa politiker både i Tyskland och i Sverige vad gäller miljö och kostnader för elproduktion. Hur länge ska MP få förstöra för skattebetalarna? Och varför ställer sossarna upp på detta?

Anonym

I tisdags släppte Sekab ett pressmeddelande som bl.a. sa följande:

”…ska nu utreda förutsättningarna för att bygga en produktionsanläggning som gör gröna kemikalier av restprodukter från skogen.”

”Sekab startar därför idag en förstudie med syfte att utreda förutsättningar för att bygga en produktionsanläggning där den egna tekniken ska användas för att skapa gröna kemikalier från skogen.”

”Förstudien ska noggrant utreda förutsättningarna för att bygga en produktionsanläggning. Samarbetspartners, finansiering och lokalisering är frågor som ska beredas. Ett första steg är att Sekab i dagarna söker investeringsstöd från European Innovation Fund.”

Det här är vår tids baggböleri. Några gröna kemikalier finns inte. Och skogen räcker enligt SLU inte för att ställa om till ett fossilfritt samhälle. Inte ens för oss i Sverige – hur ska man då göra i Tyskland, Frankrike, ….? Istället handlar det om penningen och inget annat.

Det här pressmeddelandet fångade vårt intresse. I en första vända för att Sekab använde ordet ”biokemikalieföretag” när de beskrev sig själv. Ett mycket märkligt val av ord, när man gör anspråk på att vara ett företag av betydelse. Ordet existerar nämligen knappt. Googlar man det så får man 25 träffar och alla kan härledas tillbaka till Sekab eller Processum.

Och då är det förstås lätt att uttrycka sig så här: ”Sekab har idag positionen som ett av Europas ledande biokemikalieföretag”. Ty finns det endast ett ”biokemikalieföretag” så är det förstås ledande. Man drar enkelt slutsatsen att pressmeddelande riktar sig till folk som inget kan eller förstår om bransch och teknik.

I en andra vända reagerade vi på Allehandas artikel om Sekab:s planer. Där slår man fast detta:

”Kemiföretaget Sekab planerar för en sprillans ny anläggning i Örnsköldsvik. Ett projekt som kan innebära hundratals nya arbetstillfällen.”

Hundratals arbetstillfällen? Tillåt oss tvivla. Sekab är till majoritet ägt av de kommunala energibolagen i Övik, Skellefteå och Umeå, där den senare kommunen har en mycket liten del och de två föregående lika stora delar. En minoritet av bolaget ägs av Etanoljesus Per Carstedt. Han som tar upp framtida vinster i skadeståndsprocesser mot den tanzaniska staten som tillgångar i balansräkningen och på sätt undviker kontrollbalansräkning och konkurs. Till dags dato har Sekab kostat skattebetalarna groteska summor. Vi har inte tittat i årsredovisningen på ett tag, men om vi inte minns helt fel så var bolagets belåning 900 miljoner kr. Och då har kommunerna petat in hundratals miljoner kr i verksamheten. Elvy Söderström hälsar.

Som om det inte räcker med ovan, så kom igår nyheten att företaget Liquid Wind har inlett samarbete med Övik Energi, med en möjlig framtida anläggning för metanolframställning på bordet. Koldioxid i kraftvärmeverkets förbränningsgaser skall reduceras med vätgas till metanol. Vätgasen framställs genom elektrolys av vatten och till det skall vindkraftsel användas. Därav bolagets namn, Liquid Wind. Därav även produktens namn ”elektrometanol”, som sedan ska försäljas som fartygsbränsle.

Att man använder ”vindkraftsel” är förstås bara trams. Man tar elen från nätet som alla andra och den är därför en mix av den energiproduktion som underhåller nätspänningen. Men för korkade politiker och journalister låter det bra.

Bolaget har inte heller någon egentlig verksamhet bakom sig. Det registrerades 2017 och har avlämnat två årsredovisningar med nära nog obefintlig omsättning. Bolaget har dock fått in kapital, men då – som det verkar – på crowdfunding. Inte från kapitalstarka investerare.

Igår kom förklaringen till åtminstone Sekab:s utspel. Regeringen gick i ett pressmeddelande ut med detta:

I pressmeddelandet kan man läsa:

”Regeringen ger därför Energimyndigheten i uppdrag att utreda behovet av och utformningen av ytterligare styrmedel för att främja anläggningar för produktion av biodrivmedel med ny teknik där kostnaden är för hög för att drivmedlet i dag ska vara konkurrenskraftigt.”

Där står det alltså. Det är vi som ska betala för kalaset. Igen. Socialismen firar stora nya triumfer och vi kommer alla att bada i pengar och klimatframgång. Eller inte.

Tydligt är väl också att Sekab fått en heads up på vad som var på gång från regeringen. Landsfadern är alltså inte bättre än vilken sladdertacka som helst och vilken väg informationen tagit innan den nådde Sekab, är inte så svårt att förstå.

Notera att båda bolagens satsningar betyder ett accelererat skogsbruk, om de blir verklighet. Därtill mer vindkraft. Norrland som ett land att skövla, utkristalliseras alltmer. Ett sossefrälse bygger kulturhus i centralorten, samtidigt som landsorten ska vara monokulturell industriskog, prydd med rader av 200 m höga vindkraftverk.

När ska folk vakna och inse vilken väg det politiska styret i såväl kommun som riket har anträtt?

250 000 kr per år får Maud Olofsson för sitt ”arbete” i vindkraftsbolaget Arise styrelse. Hon som i affär efter affär har uppvisat sin inkompetens.

Judaspengar för att beskoga Sollefteå landsbygd med vindsnurror som närmar sig Eiffeltornet i storlek. Och hon har varit insyltad i vindindustrin länge nu. Här en artikel vi kan påminna om:

Maud Olofsson har fler styrelseuppdrag än det i Arise. Två av dem är helt oförståeliga.

Hon är styrelseledamot i Svenskt Näringsliv. Sveriges i modern tid mest inkompetenta politiker på näringslivsfrågor, har alltså erbjudits plats i styrelsen för rikets största näringslivsorganisation. En organisation som vill ”vinna hjärnor och hjärtan för marknadsekonomin och övertyga om företagens avgörande roll för välståndet”.

Än mer oförståeligt är att Maud Olofsson också är styrelseledamot i Visita, som är besöksnäringens branschorganisation. Konflikten med vindkraftsuppdraget är uppenbar. Vindkraft stimulerar inte turism. Tvärtom motverkar den turism. Och därtill är, som sagt, Maud Olofsson inkompetent.

Vi rekommenderar verkligen nedan utläggning av debattören Lars Bern, som till stor del handlar om politikers förehavanden efter den politiska karriären.

https://youtu.be/RxfRRP9aPHc

Slutligen så visste redan Magnus och Brasse hur det var ställt med Maud Olofsson.

Förra veckan rapporterade vi att landsbygdsförrädaren och miljardförskingraren Maud Olofsson sitter i vindkraftsbolaget Arise styrelse. Samtidigt skall Arise bygga vindkraftpark på Ranasjöhöjden i västra Sollefteå och drabbade invånare skickar brev till Olofsson, där de vädjar till henne att avstyra projektet.

Det är en helt vämjelig situation, där aktiva centerpolitiker i länet låtsas som ingenting. Sollefteås unge centerpartistiske kommunalråd Johan Andersson har visserligen bidragit till att stoppa en del vindkraft, om vi inte minns fel. Men Ranasjöhöjden blev tillståndsgivet i januari 2018 – före valet det året, då C, V och Västra Initiativet (lokalt parti i Sollefteå) gick samman och genom en Gud i behaglig gärning, vräkte S från kommunhuset.

Det var inte Arise som ansökte om tillstånd hos Miljöprövningsdelegationen att anlägga vindkraftpark på Ranasjöhöjden. Nej, Arise köpte projektet av en annan aktör: vindkraftbaronen Hans-Erik Flodin.

Flodin är ökänd hos vindkraftsmotståndare i Sollefteå. Finge han bestämma skulle hela landskapet bebyggas med snurror. Själv bor han och har kontor i Älandsbro. Även han är en landsbygdsförrädare med kustnära boende, om än en mindre fisk än marulken Maud Olofsson.

Ranasjöhöjden verkar ha figurerat i två av Flodins bolag. Detta då det i Länsstyrelsens/Miljöprövningsdelegationens rullar, är registrerat att Krange Vind AB,är tillståndsinnehavare för Ranasjöhöjden. Och visst har Arise köpt Krange Vind AB:

Obehagligt nog har Flodin en bakgrund i Svenska Naturskyddsföreningen:

”Hans-Erik Flodin har i egna bolag, med bas i Västernorrland, varit en pionjär inom vindkraftsområdet. Det är unikt i en bransch där nästan alla projekt genomförs i regi av väldigt stora bolag. Hans-Erik som tidigt engagerat sig i energi, miljö och klimatfrågor var redan på 80-talet aktiv i Svenska Naturskyddsföreningen. Efter detta hade han en period som politiker med miljöfrågorna som största drivkraft. Han har jobbat med vindkraft i 28 år och reste det första vindkraftverket redan 1995.”

(Länk)

Vilket parti han var engagerad i? Miljöpartiet.

Flodin kallas ”Vindhussen” och skrävlar om sin landskapsförstörelse:

Men vilka står bakom Arise? Vilkas ärenden springer Maud Olofsson? Det har vi tagit reda på.

Ovan bild är taget från Arise bolagsstämmoprotokoll från maj månad i år. De fyra största aktieägarna är (i storleksordning):

CA Plusinvest AB

Briban Invest AB

Tredje AP-fonden

Johan Claesson

Vi börjar med Johan Claesson. Han äger enligt protokollet 6%, men han står även bakom CA Plusinvest AB som äger 12,9%. Det verkar stämma med denna artikel från 2018:

Över till Briban Invest AB. Det synes vara ett familjekontrollerat investmentbolag, där styrelseordföranden heter Jan Barchan och är skriven i Malmö. Han har 30 bolagsengagemang, bl.a. i Studsvik AB. I en artikel i tidningen Affärsvärlden från 2016, presenteras Jan Barchan som del av ”börsens doldiselit”:

Så har vi då ägaren Tredje AP-fonden. Det är en del av folkets pensionskapital. De människor som nu protesterar mot byggandet av vindkraftparken, är alltså med och bygger den. Åtminstone i finansiell mening.

Staten och kapitalet tillsammans, sålunda. Samt Maud Olofsson, med sitt affärsosinne.

Hur länge skall Maud Olofsson och C fortsätta föröda vårt gemensamma arv, genom sin inkompetens och girighet?

Hur länge skall vilsna C-väljare fortsätta tro att partiet månar om landsbygden? Det gör det inte. C är en sammanslutning för markägare och centerpartisterna skulle exploatera kyrkogårdar för snöd vinnings skull, vore det möjligt att tjäna några korvören på det.

En minoritet av landsbygdens befolkning äger mark och partiets fasansfulla facit som vek opposition, kan i stora delar skyllas på deras företrädares sliskiga intresse att sätta penningen före människan och landet. Det var centersfären som stod bakom NCB och fabriken i Köpmanholmen de sista åren, när miljögriseriet formligen exploderade. Landsbygdens företrädare skickade miljögifterna rakt ut i havet och grävde ned kvicksilver ett hagelhåll från intilliggande Åfjärden. S och facket tittade tyst på; fabriken var förstås även producent av sosseväljare. En perfekt illustration av hur förhållandet sett ut, dessa två destruktiva krafter emellan.

Maud Olofsson har två gånger bedragit skattebetalarna i allmänhet och landsbygdens folk i synnerhet. Nu har hon ännu en gång lånat sin person till svineri, och detta för sin egen börs skull. Innan vi beskriver på vilket sätt, vill vi friska upp minnet hos läsarna med vad hon gjorde de två föregående gångerna.

Maud Olofssons tidigare fiaskon

Etanol.

Maud Olofsson har en betydande skuld i SEKAB-fiaskot, som kostat Öviks skattebetalare hundratals och åter hundratals miljoner kr. Men det var inte bara Öviksborna som drabbades av hennes vansinniga etanolkramande. Maud Olofsson var hjärnan bakom den s.k. pumplagen, vilken tvingade tusentals bensinmackar att investera i etanolpumpar. De som inte hade lönsamheten till detta, fick helt enkelt slå igen. Och det var på landsbygden mackarna lade ned verksamheten.

Herregud, Maud Olofssons vänskap med etanoljesus Per Carstedt, gjorde att en i Övik lokal etanolhysteri tvingades på hela landet, med förskräckliga ekonomiska konsekvenser.

Idag är E85 ett drivmedel som för en helt tynande tillvaro för personbilar. Olofsson tvingade genom lagstiftning igenom privata investeringar för oerhörda belopp. Allt till ingen som helst nytta idag. Resten av Alliansen gick med på stollerierna för att hålla ihop regeringsalternativet.

Som näringsminister stod Maud Olofsson bakom Vattenfalls köp av det holländska energibolaget Nuon och hon var drivande i att privatisera Posten. Köpeskillingen i Nuon-affären var 97 miljarder kr. Förlusterna i dessa affärer uppgår till ett idag okänt ackumulerat belopp. Men det är ett tvåsiffrigt antal miljarder. Kanske tresiffrigt. Och PostNord är nära nog konkursmässigt idag.

Nej, posten kommer inte att delas ut ens varannan dag på landsbygden i framtiden. En nära framtid.

Allt Maud Olofsson har tagit i har blivit till ren skit och kilopriset på den dyngan överstiger det hos de ädlaste av metaller.

Hur mycket är hundra miljarder kr förresten? 10 000 kr per invånare i Sverige.

Det skrevs ett brev

Sollefteå kommun är den kommun som är värst drabbad av vindkraftsutbyggnaden i Västernorrland. Vindkraftsbaroner och riskkapitalbolag har i en salig röra exploaterat kommunen, med sosseriets goda minne. Hanteringen av Sollefteå Sjukhus slutade med att S åkte ur kommunhuset i Sollefteå i valet 2018. Då saktade vindkraftsutbyggnaden ned. Men den upphörde inte.

I bilden ovan är svartfärgade vindsnurror sådana som är byggda och klara. Gröna är tillståndsbeviljade, men ännu inte uppförda. Gula är ansökningar under handläggning. Bruna är överklagade tillstånd.

Röd färg är vikt för ansökningar som avslagits. Som synes finns där inget rött i kartan.

(Det borde dock göra det, då minst en planerad vindkraftpark stoppades av Sollefteå kommun genom det kommunala vindkraftsvetot. Den parken var planerad söder om Storsjön, inte långt från youtubefenomenet Jonna Jintons Grundtjärn.)

I Sollefteå har också enskilda individer fört en ojämn kamp mot vindkraftsindustrin och dess önskan att förvandla ett stolt landskap till industrimark. Människor som plötsligt hamnat i en situation där hela deras invanda tillvaro vänds överända. Under hotet att den stjärnklara natthimlen i vinterkylan aldrig mer skall vara fri från ett ständigt blinkande, har de stålsatt sig att systematiskt följa, dokumentera och protestera mot det som sker. I vissa fall, alltför få, med framgång.

Om dessa verkliga vardagshjältar gör varken MittMedia eller Svt några reportage. När vindkraftparkerna närmar sig maktens sosseboningar i Härnösand och där drabbas av stölder eller underentreprenörer som ger fulla fan i allt vad miljöhänsyn heter, ja då masar sig en trött Svt-journalist ut några få mil från stadskärnan. Samtidigt skriver Allehanda snyftreportage om dömda brottslingar.

Tack vare just en sådan vardagshjälte, så kan vi läsa på denna sida. Och där finns en länk till ett brev. Ett brev skrivet till Maud Olofsson, undertecknat med ett antal namn i styrelsen för en förening med namnet ”Livskvalitet vid Fjällsjöälven”. Ett brev som inleds med vad som är en tragiskt sammanfattning av rådande ordning:

”Bästa Maud!

Vi tar oss friheten att skriva till Dig i egenskap av styrelseledamot i företaget Arise. Vi är ett stort antal personer som lever och verkar mycket nära Ranasjön i Ramsele socken Västernorrlands län där Arise planerar att uppföra ett stort antal vindkraftverk. Dessa kommer att vara belägna 1-2 km från den plats där flertalet bor. Vi har under flera år försökt förhindra denna utbyggnad beroende på att vi fruktar att vår livsmiljö kommer att bli allvarligt försämrad när de gigantiska vindkraftverken kommer i drift. Det handlar om uppenbara risker för störande buller, rörliga skuggor och en starkt förändrad landskapsbild.”

Den förre C-ledaren, bosatt tryggt i centerreservatet Högbyn, i vars närhet ingen vindkraft kommer att byggas, sitter alltså i styrelsen för det börsnoterade vindkraftsbolaget Arise.

Nu bebygger hon Sollefteå landsbygd med dessa gigantiska konstruktioner:

Hon, den förre C-ledaren och sprungen ur Öviks centeradel, sitter och kannibaliserar på landsbygdens folk i Sollefteå.

De senaste två åren har Maud Olofsson deklarerat 1,1 Mkr i inkomst av tjänst varje år. En människa som genom sin inkompetens och illojalitet gentemot folket, har förslösat tiotals och åter tiotals miljarder kr från det allmänna, anses av någon eller några, ha sådana färdigheter att det renderar henne miljoninkomster. Vilka helvetes färdigheter då?

En majoritet av väljarna tror att Sverige är ett korruptionsfritt land.

Vi återkommer till Maud Olofsson och hennes styrelseuppdrag i vindkraftsbolaget Arise.

Igår fick Allehanda beröm. Så inte idag.

Den 16 maj publicerade Allehanda en artikel signerad Per Eurenius. Den redogjorde för att nu lossas återigen vindkraftverk i Köpmanholmen. Snurror anländer från Gävle, där de lastats om från fartyg från Kina och skall mellanlagras i Köpmanholmen innan de transporteras till Ånge.

Vi har tidigare rapporterat hur Öviks hamn&logistik satte igång markarbeten i hamnen, för att plana och hårdgöra en yta för lagring av vindkraftverk – mitt i det sanerade fabriksområdet. Arbetet startades utan eftertanke och utan att kontakta Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet. Flera bloggläsare hörde av sig med tips om detta.

Länsstyrelsen stoppade arbetena rakt av, när de fick kännedom om saken. Detta har inte varit en nyhet i Allehanda och Eurenius låtsas i sin artikel som om den saken aldrig inträffat.

Vinkeln i Eurenius artikel är att det slås fartygsrekord i hamnen och att vindkraftsleveranserna är en god affär. Fartyget Paula som lossar kinesiska sossesnurror, har en bruttovikt på 8400 ton och en längd om 152 m. Vi vet inte riktigt vad man avser med bruttovikt. Uttrycket kanske används i hamnverksamheten, men är inget vi känner igen. Men vi antar att om rekord har slagits, så är det sannolikt att också rekord i deplacement har satts.

Deplacement är vikten av den undanträngda vattenvolym, som enligt Arkimedes princip krävs för att hålla fartyget och dess last flytande. Det är också i någon mening den vattenvolym som måste flyttas på för att ett deplacerande fartyg skall förflyttas.

Omedelbart utanför hamnen ligger den kvicksilverförorenade fiberbanken. Den täcker ett mycket stort område och uppskattas innehålla 1500 kg kvicksilver. SGU har undersökt fiberbanken och konstaterat spår av skred (ras) och propellerströmmar.

Nu blir det en enkel övning i logik. Det fanns tidigare spår av propellerströmmar i fiberbanken. Nu har rekord slagits i fartygsstorlek i hamnen. Finns det fler eller färre spår av propellerströmmar i fiberbanken idag?

Sannolikt finns det fler. Material i fiberbanken har återigen virvlat upp och spridits vidare ut i Nätrafjärden, för att där bidra till en Skärgård i Världsklass, genom att deponera kvicksilver i näringskedjan. I värsta fall metylkvicksilver.

Om detta skriver nu inte Eurenius just någonting. Han är nämligen upptagen med att göra oss läsare till barn, genom att använda barns lustifikationer. Rubriken till artikeln är nämligen denna:

’”Ett skepp kommer lastat – det största någonsin till Köpmanholmen – hamnchefen: “Ger väldigt bra klirr i kassan”’

Vi får i artikeln veta att vindkraftsdelarna är för stora att transportera på annat sätt. Man kan då undra hur de skall nå Ånge? Hamnverksamheten där är begränsad, kan man säga. Att de mellanlagras i Köpmanholmen tyder på någon typ av försening i Ånge, samtidigt som vindkraftparkens anläggare sitter fast i ett leveransavtal med kineser. Ett fiasko i Ånge blir klirr i kassan för Öviks kommun och som alltid tidigare bortser man från att göra en riskbedömning av verksamheten med avseende på miljö. Syns det inte, så finns det inte.

Köpmanholmen är en miljöskandal som bara fortsätter att leverera. Och centralt placerad i den skandalen finns Öviks kommun och socialdemokratin.

I början av veckan hörde bloggläsare oberoende av varandra av sig med följande information:

På en yta på det gamla fabriksområdet i Köpmanholmen utförs markarbeten. Ytan planas av och massor körs från området på lastbil. Enligt hörsägen körs massorna till ett elljusspår i området, vilket i så fall endast kan vara skidspåret jämte Bredånger. Enligt en läsare är syftet att ställa i ordning en yta för lagring av vindkraftverk.

Området där markarbeten utförts är markerat nedan:

Det här framstod som mycket konstigt. Området tillhör det gamla fabriksområdet som var svårt förorenat med kvicksilver och andra tungmetaller, alifatiska kolväten, terpentin, m.m. Fabriksområdet är sanerat, men det betyder inte att alla föroreningar är borta. Snarare att de reducerats. Att flytta massor från området känns inte rimligt.

Nedan en bild från det saneringsarbete som utfördes under perioden 2002-2009.

Vi frågade Öviks hamn & logistik – det kommunala bolag som driver hamnen – vad det är för arbeten som utförs. Svaret blev att man iordningställer en yta för lagring av vindkraftverk.

Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för det sanerade området, så vi frågade dem om de kände till arbetena och om de har godkänt dem. Svaret vi fick är minst sagt ögonbrynshöjande:

Länsstyrelsen har alltså stoppat arbetena.

Det framgår klart och tydligt att Öviks hamn & logistik har brutit mot Länsstyrelsens föreläggande. Oavsett om det skett genom slarv och inkompetens eller med flit, så kan det vara frågan om ett miljöbrott. De massor som hunnit köras från platsen och förmodligen lagts ut i skidspåret, är nu Övik kommuns huvudbry i egenskap av tillsynsmyndighet. Saken kommer alltså att landa hos tjänstemännen på Miljö&Hälsa.

Kommunen skall alltså utöva tillsyn på sitt eget bolags handlingar. Det är bara att önska tjänstemännen på Miljö&Hälsa lycka till.

Vår kommentar:

Det är så flagrant. Inkompetens eller likgiltighet eller både och. Om man gör så här nu, vad har man då tidigare gjort och ställt till med? Saker som vi i så fall aldrig kommer att få kännedom om.

Herrgårdstippen, som är ett svårt förorenat område, skulle döljas med en konstpark. Redan idén att anlägga en konstpark i ett mycket litet f.d. fabrikssamhälle, är märklig. När den dessutom anläggs dikt an mot en svårt förorenad f.d. tipp, så är det inget annat än misshushållning och skojeri. Ett skojeri som kulminerar med att kommunen vill inkorporera tippen i ett naturreservat man önskar skapa. Precis som med Alneskogen. Tidigare tipp och f.d. industriområde. Nu naturreservat. Stefan Löfven medverkade i beslutet när det begav sig på 90-talet, i egenskap av ersättare i kommunstyrelsen.

Tänk nu också på vad ytan skulle användas till: lagring av vindkraftverk. Det betyder att återigen skall större fartyg lossa i hamnen i Köpmanholmen. Just där fiberbanken gömmer sin kvicksilverskatt. 1500 kg kvicksilver. En fiberbank som bär spår efter propellerströmmar och har skredärr (ras) enligt SGU (Sveriges Geologiska Undersökning).

Den förment miljövänliga vindkraften slår till igen. Utländska bolag exploaterar Norrland och det sker med socialdemokratins och Stefan Löfvens goda minne. Barnen i skolan i Köpmanholmen lär, likt alla andra skolbarn, skrämmas med domedagsprofetior om klimatet. Lösningen är påstått hållbar och förnyelsebar vindkraft. Men får barnen något lära om miljöproblemen i sin egen hembygd? Får de lära sig om miljöbrotten i den blivande vindkraftparken i Viksjö i Härnösands kommun? Eller om utsugningen av den varselklädda småskutten som endast försöker vara sin egen lyckas smed?

Här tar den här texten slut. Scrolla nu upp och betrakta bilden som illustrerar inlägget. Den bild som mycket troligt bara for dig förbi. Läs vad som där står och känn dissonansen. Lyssna sen på Totta Näslund.

Den Öviksbaserade Svt-journalisten Thomas Sundberg har återigen lyckats springa sossestyrets ärenden. Som vanligt genom det som inte görs, snarare än att göra något. Thomas Sundberg är gift med omsorgsnämndens ordförande Anna Sundberg, tillika styrelseledamot i Socialdemokraterna Västernorrland.

Så vad har hänt? Jo, i Brattmyrliden byggs det vindkraftpark av utländskt bolag. Det är inte så noga med lagar och regler där, så man spränger på oöverenskomna tider, utan skyddstäckning och med ena riktigt rejäla laddningar. Resultatet är sprängsten som kastas okontrollerat hundratals meter och bonden Birger Sjöströms kor bryter sig ut och springer till skogs. 

Om detta gör Thomas Sundberg ett reportage. Se och läs här. 

Men det var väl storsint av honom? Nä. För betänk – om du sett reportaget – vad han inte gör. 

Han kontaktar inte företaget som sprängt och han kontaktar inte kommunen som har tillsynsansvar. Inte heller kontaktar han Länsstyrelsen, som är tillståndsbeviljande myndighet för parkens anläggande. Arbetsmiljöverket? Jamenvisst har de regler för sprängning och i dessa ställs krav på täckning ”om stenkastning kan medföra skada”. Vad ska det föreställa för journalistik? Det är beklämmande att se detta skådespel. Ovärdigt är väl det som beskriver det bäst.

Så här är det förstås: om det som Birger Sjöströms gård drabbats av är en nyhet, så är det förstås av allmänintresse att veta hur byggherren ser på saken, liksom kommunen med sitt tillsynsansvar. Är deras kommentarer inte intressanta, så borde rimligen inte heller Birgers redogörelse vara intressant. Ungefär som att om en butiksägare får sina fönster sönderslagna på nätterna och är missnöjd med polisens insatser, så gör Thomas Sundberg ett reportage – men han ställer inga frågor till polisen.

Man undrar onekligen om kommunen och det politiska sossestyret börjar uppfatta vindkraften som en politisk belastning? Det finns uppenbart en symbolik i den här händelsen. Småfolket i form av en bonde i inlandet, får se sin tillvaro sprängd i bitar av ett utländskt bolag som skiter fullständigt i såväl regler som lokalbefolkning. Sakta växer vindkraftverken upp som bakgrund. Det borde vara godis för en journalist. Men icke. 

I centerpartisternas hjärnor blir det väl kortslutning i den här situationen. Centerpartiet har ju nämligen kastat sig in i vindkraftsutbyggnaden med liv och lust. I ena vågskålen en bonde, i den andra en vindkraftpark. Vi får se vad som väger tyngst. Stål och komposit eller bondskt kött och blod? 

Vi gissar stål och komposit.

Jo, just det. En påminnelse. Public Service i form av Svt, SR och UR finansieras idag via skattsedeln. Den skatten förväntas dra in 9,1 miljarder kr i år. Förra året hade public service kostnader på 8,2 miljarder kr. Det är 22,5 Mkr per dygn eller 936 000 kr per timme. Inget av bolagen omfattas av offentlighetsprincipen.