Vi har tidigare redogjort för hur kommunen under tre års tid skickade totalt 55 lärare till Tanzania på fortbildning. Syftet med fortbildningen var att lärarna skulle ges verktyg att förstå nyanlända elever. Vi konstaterade också att det inte har anlänt Sverige just några människor alls från Tanzania och att om resten av kommunsverige skulle skicka samma andel lärare, så skulle det bli 10 000 lärare som for dit.
En sund typ av fortbildning, som hade respekterat såväl väljarnas börs som deras sinne för proportioner, hade varit att nyttja den erfarenhet av mångkultur i undervisningsarbetet, som tusentals lärare i södra Sverige byggt upp under flera decennier. Alltså, ordnat fortbildning i sådana lärares regi på hemmaplan, istället för hemkokad happening i Tanzania.
Hela fortbildningsprojektet bygger på en lärares förslag. Vi har visat att denna lärare verkar ha ett personligt intresse i Östafrika. Han har tillsammans med sin hustru ett bolag, vars namn betyder lärare på swahili. Båda är förstelärare på Nolaskolan. Läraren ägnar huvudsakligen sin tid åt att arbeta som konsult åt Universitets- och Högskolerådet i projektet Den Globala Skolan. Vi förmodar att han är tjänstledig från Nolaskolan på deltid.
Nu ställer vi frågan: hur kunde ett så apart och uppenbart orimligt förslag antas av bildningsförvaltningens ledning?
I april 2015 får bildningsförvaltningen en ny chef. Vederbörande är internrekryterad och har en bakgrund som utvecklingschef på bildningsförvaltningen (oklart vad det betyder), samt rektor före det. Tanzanialäraren lägger fram sitt förslag i juni 2015. I ett utdrag från bildningsförvaltningens ledningsgrupps sammanträde, kan man läsa under en punkt att läraren föredrar sitt förslag under mötet.
Den förslagsläggande läraren och bildningsförvaltningens nye chef är bekanta sedan tidigare. De har arbetat i lag på Höglidenskolan, när chefen var rektor där. Men framförallt har de tre gemensamma barn, om än separerade sedan länge vid denna tid. Här borde förstås förvaltningen, via övriga medlemmar i ledningsgruppen, dragit i nödbromsen. Icke så i Övik.
Kan man förstå varför förslaget gick igenom och ingen drog i nödbromsen? Med stor sannolikhet kan man det. Ty i utdraget från protokollet finns denna formulering med:
”[lärarens namn] kommer för att dra förslag om fortbildning av lärare för att öka kompetensen kring nyanlända barn och elever. [Läraren] har tidigare träffat Birgit OJ och hon är positivt inställd.”
”Birgit OJ” är den socialdemokratiska ordföranden för bildningsnämnden vid denna tid – Birgit Olsson Johansson. Då gift med f.d. kommunalrådet och starke mannen, numera framlidne, Lars-Olov Olsson. Idag heter hon Birgit Johansson och är ordförande i kommunfullmäktige. Som bekant, har Kristoffer Park tagit över ordförandeskapet i bildningsnämnden.
Tanzanialäraren har alltså pratat direkt med högsta politiska ledning innan han lägger fram förslaget för sin arbetsgivare, tillika bildningsförvaltningens ledningsgrupp och modern till tre av sina barn.
Och den politiska makten har givit honom nåd. Ett faktum bildningsförvaltningens nytillträdde chef protokollför. Hon som nyligen blivit upphöjd till kommunal karriärs ände med samme nämndsordförandes godkännande.
Så gick det till. Men varför lyssnade Birgit Johansson på Tanzanialäraren? Man kan tycka att en yrkespolitiker borde ha känsla för när stora projekt riskerar att bli politiskt belastande, utan att det finns någon politisk vinst att göra om allt faller väl ut. Jämför med simhallsbyggen. Skulle simhallen bli byggd till hanterbar kostnad och en kraftig majoritet av väljarna är nöjda, så tjänar man politiska poäng. Vad finns att tjäna på att skicka 55 lärare till Tanzania? Blott folkets, det stora flertalets, förakt inför ett uppenbart huvudlöst projekt.
Den troliga förklaringen till att Tanzanialäraren hade den socialdemokratiska ordförandens öra, är att i hans hushåll fanns ett särkullbarn, som vid denna tid var ordförande för SSU Örnsköldsvik.
Kommunalrådet Per Nylén var andre kommunalråd när ovan utspelade sig. Men inte bara det, han var och är tjänstledig från sin tjänst som gymnasielärare på dåvarande Mikael Elias gymnasium, idag Höga Kusten gymnasium. Han har förstås god koll på skolan i Övik. Om någon tror att kommunalråden i Övik inte var insatta i de absurda lärarresorna till Tanzania, så tror ni fel.
Speciellt inte när man till ovan lägger detta: vårvintern 2014 reste dåvarande förste kommunalråd Glenn Nordlunds son Erik Nordlund, tillika dåvarande ordförande för SSU Örnsköldsvik, till Tanzania med en grupp elever från Nolaskolans samhällsprogram med ”internationell inriktning” och Tanzanialäraren. Samma Erik Nordlund som Per Nylén två månader efter hemkomst släppte in i sin klass med förstagångsväljare på Mikael Elias, i lag med toppsossen Mikael Damberg – 48 timmar före Europavalet.
Hela Tanzaniaaffären är som en case study i havererad offentlig förvaltning. Nepotism, politisk smet och ren vanskötsel. Allt bakat ihop i en enda surdeg. Och den degen knådas av Arbetarpartiet Socialdemokraterna.
”Happening för utvalda i Tanzaniaaffären inga moraliska hinder för politikerhären. De myglade med känd strategi SEKAB:s Afrika gav energi. Nådebeviset de erhöll ur den korrupta sfären.”