Låt oss gå rakt på sak: fiberbanken utanför Köpmanholmen är en av Sveriges värsta.
Vad är en fiberbank?
Det är träfiberrester från processindustri som spolats ut med processavloppet och sedimenterat i vattnet. Med tiden har fiberrester ackumulerats till betydande mängd. En fiberbank har skapats.
Fiberbanken i Köpmanholmen är kontaminerad med framförallt två ämnen: kvicksilver och dioxin.
Kvicksilvret härrör från gamla klorfabriken och massaindustrin. Dioxinet lämnar vi i detta inlägg därhän. Men det är ett allt annat än trivialt miljögift.
Det är två egenskaper som är speciella med Köpmanholmens fiberbank: den ligger på skrå och den har extremt höga halter kvicksilver. Med skrå menas att fiberbanken ligger i brant sluttning. I detta inlägg redogör vi för Länsstyrelsens riskklassning av fiberbanken. I nästa inlägg beskriver vi bl.a. fiberbankens fysiska utbredning och vad de speciella egenskaperna får för konsekvenser.
Länsstyrelsen klassar fiberbanken i Köpmanholmen som 1a. Det är den högsta riskklassning som går att få och i reda ord översätts 1a till ”synnerligen stor risk”:
Ovan är taget från Länsstyrelsens rapport ”Riskklassning fiberbankar i Västernorrland slutrapport”. I den framgår att miljögifterna i fiberbanken, inklusive kvicksilver, tas upp i näringskedjan i Nätrafjärden:
Faktum är att när man står vid badplatsen i Köpmanholmen och tittar ut över havet och en av Sveriges vackraste platser, så har man blott 7-800 m eller så till ett av landets värsta föroreningsproblem.
Får barnen i Köpmanholmenskolan lära sig det? Eller upptas deras tid av domedagsprofetior om koldioxid och klimatet?
Den gamla fabriksbyggnaden blev efter mycket om och men riven på statens bekostnad. Marken sanerades.
De synliga resterna av Forss och NCB var så borta. Det var det lilla problemet. Det stora problemet är kvar.
I nästa inlägg på temat så funderar vi också över hur kommunen har hanterat saken. Och fortsätter hantera den. Vi kommer inte heller att stanna vid fiberbanken i Köpmanholmen. Med sorg i hjärtat är det bara att konstatera: i Örnsköldsviks kommun döljer sig många miljösynder. Och kommunen har hanterat dessa på ett hårresande sätt. Man verkar ha satt i system att försöka tysta ned, dölja och få folket att glömma. Syns det inte, så finns det inte – minns ingen, har det aldrig hänt. Med kreativa beslut skapar man illusioner av rena och fina områden. Men därunder, där vilar tidigare generationers synder. I fallet Köpmanholmens fiberbank kommer vi också se hur vårdslöst man agerat och helt utan riskbedömning, när Elvy Söderström skulle frälsa samhället med en ny hamn som skulle försörja de utländska exploatörerna med vindsnurror, i den aldrig sinande exploateringen av Norrlands naturtillgångar. Som så många gånger tidigare blev det en investering slängd i sjön, om uttrycket tillåts i detta sammanhang.
Kanske får också uttrycket ”kvicksilversafari” sin förklaring.