Den som kontrollerar, styr och formar barn och unga, den rår också över framtiden.
Åsikter som etableras i sena tonnåren och i tidig vuxen ålder, blir inte sällan kvar livet ut. Människor är förändringsbenägna, men för det stora flertalet är den benägenheten begränsad till ett visst tidsfönster i livet. Därefter cementeras åsikter. Eller så infinner sig loj likgiltighet. Slapphet i både hull och tanke.
En politisk rörelse som ständigt vill – måste – fylla väljarleden med nya lojala väljare, gör därför rätt i att kontrollera eller påverka de institutioner som framförallt uppfostrar samhällsmedborgarna i ung ålder: familj, skola och media.
Varken familj eller media når man enkelt. Ja, i diktaturer och repressiva samhällssystem kan man genom hot och våld skrämma till lydnad. Men i demokratier får man nyttja mer subtila metoder, som att genom ekonomiska incitament i form av presstöd ta skärpan av den mediala eggen. Lägg till skattefinansierad ”oberoende” public service. Familjens makt över sina barn kan reduceras genom att med ekonomiska styrinstrument reducera tiden föräldrar tillbringar tillsammans med sina barn. När kvinnor, rätteligen så, tog steget ut på arbetsmarknaden, så var höjden av jämlikhet att båda föräldrar arbetade och barnen lämnades i barnomsorg. Jämlikheten kom inte att vara ett lika delande mellan könen på att vara hemma med barnen långt upp åldrarna. Den hemmavarande föräldern skulle helt enkelt utrotas – om det var en mor eller far spelade ingen roll.
Ovan är sant oavsett ur vilken politisk rörelses perspektiv saken betraktas. Incitamentet till politisk påverkan från makten finns där. För diktaturer i form av kommunist-, nazist- eller islamistregimer, likaväl som för högersinnade militärjuntor och i demokratiska samhällen. Ingen politiker eller makthavare kan motstå lockelsen att tippa skolbordet i en riktning som gynnar den egna saken.
Skolan, inklusive förskoleålderns barnomsorg i dess senare del, har man från politiskt håll direkt kontroll över. I Sverige är det riksdagen som beslutar om läroplaner och kommunerna organiserar den vardagliga verksamheten. Skolplikt råder upp till högstadiets slut.
Ingen lärare eller pedagog erkänner förstås att deras egna åsikter påverkar deras undervisning, eller att de skulle vara maktens hantlangare i åsiktsmånglande. Men likafullt så finns den där: mekanismen som gör att de styrandes vilja premieras. Genom att belöna det som gynnar den egna saken och vara likgiltig inför det som går i otakt, så styrs underhuggare i rätt riktning. Så sker även genom karriärmässig selektion på partibok. Med tiden blir det underförstått att ett villkor för arbetsledande ställning, är att rätt politiska åsikter innehas.
Har du orkat läsa så här långt, så undrar du säkert två saker. Varför denna text nu? Och vad har den med Övik att göra?
Vi kommer inom kort visa ett mycket påtagligt exempel på när politisk påverkan på skolan går så långt att den tar sig absurda uttryck. Innan dess tar vi bl.a. en titt på hur lärarna, inte bara i Övik, utbildas i att undervisa i politiska målsättningar.
Det är fara värt att nästan hela bloggveckan kommer att gå åt till skolan.