Flera läsare har hört av sig och påpekat att Arne Gavelins fastigheter ligger ute till försäljning. Tvivelsutan är det så.
Gavelins ekonomi är förödd. Han återfick rådighet över sina angelägenheter men inte bokföring och en ekonomisk berättelse om vilka åtgärder Optio-förvaltaren vidtagit. Sådana handlingar, inklusive kvitton, måste finnas kan man tycka. Örnsköldsviks överförmyndarenhet har trots allt granskat förvaltarens förehavanden – utövat tillsyn – utan att lämna några särskilda yttranden av kritisk natur. Hur har man kunnat göra det om underlag saknas? Myndighetsutövning på bristande underlag med inslag av likgiltighet; sådant förekommer naturligtvis inte i Örnsköldsvik. Det är förbehållet andra kommuner.
Säkert är att Gavelin inte saknar tillgångar. Han är solid men inte likvid. Inte obetydliga skulder har uppstått som ett resultat av det felaktigt utdömda förvaltarskapet. Fasta tillgångar säljs nu av Kronofogden på exekutiv auktion för att reglera skulderna. Vi förstår dock inte varför hans hemman måste säljas. Det torde kunna avstyckas. Gavelin har uttryckligen sagt sig vilja sluta sina dagar där. Låt honom. Det är inte omsorg att rulla in en man som Gavelin på särskilt boende och proppa honom full av psykofarmaka.
Fyra till antalet är övergreppen Gavelin utsatts för. Det första var Ångermanlands tingsrätts handläggning av hans förvaltarskapsärende. Staten har vidgått fel och brister i handläggningen. Inget ansvar har utkrävts av lagmannen som brast i handläggningen.
Det andra övergreppet begicks av Optios förvaltare som föresatte sig att sälja av både lösöre och fastigheter. Ett flertal individer gjorde riktigt bra affärer på Arnes maskiner. Fastighetsförsäljningen stoppades av överförmyndarnämnden.
Det tredje övergreppet var att Örnsköldsviks överförmyndarenhet bara lät allt rinna igenom. Vad ska man med sådan tillsyn till? Det postsocialdemokratiska samhället har en rik flora av socialförsäkringar men ingen anständighet i offentlig sektors byråkrati.
Hade Gavelin varit yngre hade han kunnat driva civilrättsliga mål mot förvaltaren och möjligen även Örnsköldsviks kommun. Det kommer nu inte att ske. Gavelin är för gammal och hans nya förvaltare lär inte bita det system som föder henne.
Det sista övergreppet begick Hasse Tavér på Allehanda. Varför chefredaktören ingvar Näslund lät honom göra det är oförståeligt. Näslund skrev en bra artikel i april 2025 efter att Högsta domstolen meddelat dom i skadeståndsmålet. Hans företrädare vägrade länge att befatta sig med Gavelinfallet. Förmodligen för att vi varit elaka mot henne och var först med att uppmärksamma övergreppet på Gavelin. Sådana dumheter har inte Näslund ägnat sig åt och tidningen har faktiskt blivit rejält bättre.
Den 22 juni publicerade Allehanda en artikel om Gavelin signerad Hasse Tavér. Stjärnjournalisten hade i lag med fotograf besökt Seltjärn. (Ingvar Näslund klarade av att fotografera själv när han besökte Gavelin). Låt oss återge några citat och kommentera dessa.
Under rubriken “Mycket av dyngan har jag ställt till med själv” (ett citat av Gavelin) skriver Tavér i ingressen:
“När Arne Gavelin vann i Högsta domstolen tickade det in 150 000 kronor på hans konto.
Om han är nöjd?
– Nej, nu väntar jag bara på evigheten, säger 87-åringen.”
En artikels rubrik och ingress sätter tonen. Vilken ton ville Tavér sätta?
Brödtexten inleds med följande:
“Det vore inte normalt om man inte blev berörd av ett besök hemma hos Arne Gavelin i Seltjärn i slutet av maj.
Vi reste dit för att se och höra hur det är med åldringen efter att Högsta domstolen i slutet av april gav honom rätt och 150 000 kronor efter en långvarig och kännbar tvist.
Och det vi fick se är en gubbe vars liv är… inrutat och grått, vilket han är den första att både bekänna och beklaga för ÖA.”
Gavelin är en “åldring” och en “gubbe”. Orden används inte med omsorg i åtanke. De används för att reducera Gavelins person. Huruvida det är med uppsåt eller en freudiansk handling av Tavér spelar ingen roll. Resultatet blir detsamma.
Artikeln fortsätter i samma stil. Den beskriver mycket tydligt en bruten man som lever i misär och rakt ut säger sig vänta på dödens ankomst.
“Inte ens ett antal hårda bankningar på Arne Gavelins ytterdörr till det lilla huset i Seltjärn får honom att reagera. Och det är klart, ligger man i en säng en bra bit in i huset, och har en rejält uppskruvad radio vid högra örat så ska det mycket till om man ska kunna höra när det kommer gäster.
Men där inne ligger han i alla fall. Fullt påklädd, under ett tjock täcke i ett rum som är mörkt, kallt och inte särskilt hemtrevligt om man ska vara ärlig.”
Den bukfete systemjournalisten försöker sig på gonzojournalistik. Fotografen är skicklig men bilderna är olustiga. De visar Gavelin i dödens förmak. Näslund borde ge fotografen konstnärlig frihet och skicka henne på roadtrip i inlandet. Det finns mycket förfall att dokumentera som inte utgör ett intrång i en människas privata sfär i livets slutskede. Visa det vi alla vet finns men ingen vill tala om.
Som om ovan inte räcker, följer Tavér upp artikeln när det blir känt att Gavelins fastigheter ska säljas. Denna gång bemödar han sig inte att köra till Seltjärn. Han “når Gavelin på telefon”. Som vore Seltjärn förlagt i Ekvatorialafrika. Och återigen gör Tavér sitt bästa för att framställa Gavelin som avvikande:
“Du är ingen tonåring längre. Och nu när du mår lite risigt, kan det inte vara läge att flytta till något modernare, där du kan få assistans?
– Nej, det är inte aktuellt. Jag svälter väl ihjäl här, men då får det bli så. Här är min fasta punkt. Här ska jag bo tills jag dör.”
En förutsättning för att en människa ska kunna sitta bruten på ålderns höst är att hon levt ett långt och innehållsrikt liv. Den som aldrig har varit hel kan inte bli bruten. Den som dör ung upplever aldrig ålderdomens förfall.
Tavér avslutar artikeln med en faktaruta. Den har rubriken “Det här kan bli ditt i Seltjärn”.