Glad midsommar! …och några vemodiga rader

Till midsommar skulle det vara slaget i dikena. Så säger en bekant, född på 50-talet, om sin uppväxt under enkla förhållanden på landsbygden. Att någon vedartad växtlighet skulle få grepp om diken och slänter var otänkbart.

Idag går djupet i landskapsbilden oss förlorad. Dike efter dike, slänt efter slänt, har först förslyats och sedan beskogats. Strandkanter och kantzoner invid sjöar och våtmarker går samma öde till mötes. Inga djur betar längre där.

På drygt en generation har landsbygden ändrat utseende. Det har gått snabbt. Ja, så snabbt som det nu kan gå när växtlighet styr förändringen. Ändå långsamt nog för att människor sakta ska vänjas och inte i nämnvärd omfattning reagera på det som sker.

Midsommar är den högtid som mest förknippas med landsbygd, jordbruk och kulturlandskap. Färden går till sommarstugor och hemställen. Någon urban tradition finns inte. Stadens innergårdar ser inte resta midsommarstänger.

Arbetsmarknad, försörjningssätt och demografi förändras snabbare än samhällets bebyggelse. Minskar befolkningsmängden snabbt, blir det överskott på boningshus och ekonomibyggnader. Ensilage har kraftigt minskat behovet av lador och andra byggnader för förvaring av hö. Småjordbrukens förstörelse har lämnat små ladugårdar och hölador efter sig, som sakta förfaller. En del underhålls bättre än andra, men på sikt är utgången given.

Där ingen bor och där ingen verksamhet pågår, tär tidens tand utan livsuppehållande underhåll. Där någon bor som inte bryr sig om den egna fastighetens skick, gäller detsamma. Ensamma män med fem bilvrak, en stäppliknande gräsmatta och ett hus som endast ser målat ut på håll, må utgöra hushåll i teknisk bemärkelse men erbjuder ingen framtid.

Det är en bra dag idag att påminna om att landsbygden blir vad man gör den till och inget av det vi ser ska tas för givet. Det ankommer på oss att bevara det vi finner vackert och värdefullt, till glädje för framtida generationer.