Inget slut på befolkningsbaggböleriet

Sundsvall, Timrå och Härnösand kommuner höll den 25 oktober konferens på Södra Berget. 300 personer diskuterade på temat ”vad kommunerna och regionen behöver göra om vi snabbt växer med upp till 13 000 personer”.

Det är Timrås och Sundsvalls gemensamma projekt ”Torsboda industripark” som får tillväxtkåta politiker och tjänstemän att fantisera om de där 13 000 tillresta. Man tror och hoppas att utsocknes kapital ska placera en eller flera energiintensiva industrier i Torsboda. Därefter infinner sig brukssamhället 2.0 och stor lycka.

Ännu har inte någon kapitalstark fisk behagat nappa, kanske ska tilläggas.

Härnösands kommun skriver på sin hemsida:

”I Torsboda Industrial Park finns en fantastisk möjlighet att attrahera en eller flera stora etableringar till vad som betraktas som en av Europas bästa industrisajter för energiintensiv industri. Ambitionen är att Sundsvalls-, Timrå- och Härnösands kommun genom dessa etableringar ska växa mer fram till 2030 än vad de gjort de senaste 50 åren.”

De senaste 50 åren har de tre kommunerna tillsammans vuxit med 5000 personer:

Som vanligt kan vi dra följande slutsatser när politiker umgås med tankar om befolkningsökning:

• Det är inte genom högre födelsetal befolkningsmängden ska växa.
• Ökningen ska ske genom inflyttning.
• Eftersom den egna befolkningen lämnar regionen i högre omfattning än det flyttar in folk från andra delar av Sverige, kan det inte heller vara genom inrikes inflyttning som ökningen ska komma till stånd.
• Alltså är det återigen invandring som gäller, för att blåsa upp befolkningsmängden.
• Det vill säga precis det som skett i landet som helhet. Ungefär ca 900 000 invandrare på 10 år och därmed en befolkningstillväxt värdig vilket U-land som helst.

Överdrifter? Inte alls. Sedan 1997 (det är så långt tillbaka statistik finns tillgänglig hos SCB) så summeras det ackumulerade invandringsöverskottet i de tre kommunerna till 16 395. Att befolkningsmängden inte minskat de senaste 50 åren, utan istället ökat med 5000 personer, samtidigt som ackumulerat invandringsöverskott summeras till över 16 000, är djupt obehagligt.

…och nu vill alltså smartskaften söderöver i länet göra samma lika eller värre fram till 2030.

Naturligtvis fanns representanter för Skellefteå kommun på plats på konferensen. Skellefteå är med Northvoltetableringen exemplet som de andra kräftgångskommunerna avundsjukt betraktar.

Om ändå även vi kunde få oss ett Northvolt.

Detta beteende vilar på tre alldeles för vanliga och vitt spridda föreställningar och uppfattningar (medvetna eller omedvetna):

Oförmåga att förstå vad som skapar uthålligt välmående samhällen. Ett så dåligt självförtroende att det slår över i förakt eller likgiltighet inför det egna lokala sammanhanget. Tron att välstånd levereras utifrån, av någon annan.

Vore det så att stora fabriker skapar välmående samhällen, så skulle Husum, Bollsta (Kramfors), Grums (Värmland), Hylte (Halland) och många fler, vara just välmående. Så är det inte. Alls. Låga medelinkomster. Låg utbildningsgrad. Hög medelålder. Socioekonomiska problem.

Man ska också ha klart för sig att facit för Northvolts etablering i Skellefteå inte finns ännu och därmed inte heller en fantastisk framgångssaga. Vi håller det för troligt att det inte heller kommer att bli någon. Skälen är som följer.

Varför etablerades Northvolt i Skellefteå? Bolagets ägare framhöll från start att det var viktigt med arbetskraftsförsörjning. Till vadå? Många tror att här åtgår minsann horder av välutbildat folk. Från civilingenjörer till logistiker och civilekonomer. Så är det inte. Det stora flertalet arbetstillfällen i fabriken är rena industriarbetarjobb och inte särskilt kvalificerade sådana.

Såg bolaget framför sig att just sådan arbetskraft fanns det i riklig mängd i Skellefteå och inte i södra Sverige? Nej, naturligtvis inte. Arbetskraftsfrågan vad gäller Northvolt är groteskt överdriven.

Det var något annat Skellefteå kunde erbjuda: Skelleftekraft. Det kommunala energibolaget kunde skriva för Nortvolt mycket lukrativa avtal om leverans av el och fjärrvärme.

Någon kanske invänder att man måste väl ändå ha den där arbetskraften? Absolut. Först fyller man på med tillgänglig arbetskraft från centralorten, inklusive med den vård- och omsorgspersonal som lämnar usla löner och arbetsvillkor i offentlig sektor, för att istället bli industriarbetare. Sedan bidrar man till urbaniseringen i Västerbotten genom att suga upp ungdomar från de små kommunerna i inlandet.

Om det inte räcker? Högst relevant fråga. Inte minst när det gäller en investering om 40 miljarder kr (om vi minns rätt). Vem riskerar att produktionen i ett mångmiljardprojekt inte lever upp till förväntningarna p.g.a. arbetskraftsbrist?

Svar: ingen. Det har aldrig varit en risk. Ty om och när inhemsk arbetskraft inte räcker till, så flyger man in resten från Indien. Nej, det är ingen fantasi. Just ett sådant förfarande är en realitet inom mjukvarubranschen. Inte minst på Ericsson. Invandringen från Indien till Sverige har exploderat. Indierna accepterar låga löner, arbetar hårdare och längre i sin okunskap om de socialdemokratiska dogmerna. Arbetsgivarna är förtjusta.

Hur skulle man kunna göra istället? (I Övik). Välstånd skapas av en mångfacetterad industri bestående framförallt av små och medelstora företag, där många olika teknikområden finns representerade. För att en sådan industri ska vara framgångsrik, så behöver man ha både produktutveckling och produktion. Uppfinna och tillverka.

Nya företag skapas. Vissa lyckas och växer. Andra misslyckas eller är på retur. En del flyttar.

En sådan industri behöver utbildad arbetskraft. Därför är det avgörande att kommunen arbetar med den delen av utbildningssystemet man har direkt kontroll över; grundskola och framförallt gymnasieskolan.

Jämför detta med att ha ett fåtal stora industrier inom sedan mycket länge etablerad teknik. Man får två problem. Läggs en fabrik ned så får det enorma ekonomiska konsekvenser. Det är helt enkelt alla ägg i samma korg. Det andra problemet är att sådana industrier har en tendens att över åren effektivisera produktionen alltmer, inte minst genom automation. Det gör att arbetskraftsbehovet minskar och inte sällan minskar också behovet av skicklig arbetskraft (många läsare är nog bekanta med uttrycket ”knapptryckare”).

Ska Övik förbli Norrlands Gnosjö med en uppfinnaranda och styrka inom verkstadsteknisk produktion? Eller är tillverkning av konstgödsel, e-metanol och kartong framtiden? De senare kommer inte att ge välstånd.

Och man arbetar inte aktivt med att försöka få människor att flytta till kommunen – man ser istället till att den egna befolkningen inte vill flytta härifrån!

(Moderator på konferensen var Stina Haglund)