Herrgårdstippen börjar sitt liv som barkdeponi. Gammalt tillbaka fanns ingen användning för barken på skogsråvaran som gick in i produktion. Därför lades den på hög. Man kan tycka att bark är naturligt och bra, varför det inte borde medföra några problem. Så enkelt är det dock inte. Tallbark har en kemiskt komplex sammansättning som ger oönskade och miljöskadliga biprodukter vid nedbrytning i en deponi.
Det finns gamla barkdeponier över hela Sverige och flera av dem utgör miljöproblem och övervakas. Närmsta granne till Herrgårdstippen är en barkdeponi i Näske.
På 60-talet tog epoken Forss Aktiebolag slut. Fabriken i Köpmanholmen övertogs av Norrlands Skogsägares Cellulosabolag. Den tidigare industrifamiljen Hedbergs park blev tipp och inte bara för bark. Lastbilar med kvicksilverförorenade grafitelektroder, grönlutslam, grafitslam och allsköns dynga började gå i trafik från fabriken till tippen. Muddermassor tippades också i för oss okänd omfattning, vilket är en rysare, med tanke på hur extremt stora mängder kvicksilver som släppts ut strandnära i Nätrafjärden. Fiberbanken ligger ännu idag där med sin kvicksilverskatt på i runda slängar 1500 kg. Samma fiberbank som vindkraftsleverantörernas fartyg vispar runt i, när de levererar delar till vindkraftsparkerna som uppförs i kommunen.
Försök nu se detta framför er. Det är 1968. Sverige har fortfarande en tvåkammarriksdag och det är val. Socialdemokraterna får 50,1% av rösterna. Vi är några få år före den stora kommunreformen och den stora folkliga förskingring som Norrland skall komma att drabbas av. Med 50,1% av rösterna gör man som man behagar. Fabriken i Köpmanholmen har i endast några år driftats av NCB. Ett kooperativ av och för norrländska skogsägare. Styrelseordförande är Centerpartiets partiledare Gunnar Hedlund, som har synnerligen goda relationer till socialdemokratin. Man månar så mycket om hembygden att man bajsar i eget bo – säkert och inte alls sakta, fyller man Herrgårdstippen med otrevligheter.
Det finns något djupt osmakligt med att när fabriken övergick från kapitalistfamiljens ägo, till det centerpartistiska kooperativet, så ödelades familjen Hedbergs park och man började tippa kvicksilverförorenat avfall på den gamla barkdeponin. Nätra arbetarkommun lade sig inte i.
Om någon ser någon typ av politisk parallell till dagens Övik, så är det endast ett utslag av era febriga fantasier och inget vi tar något ansvar för.
Föreställ er tippområdet. Här kommer lastbilar med tippflak och backar upp mot det område som för dagen får tjäna som tipplats. Inte olikt peruansk sophantering. En hjullastare gör tjänst och styr undan, slätar över. Ibland kommer en grävare och täcker, planerar och gör det en grävare gör. Privatpersoner sticker emellan med bilar, uttjänta kemtvättskemikalier, spillolja och vad det nu kan ha varit.
Fordon som gör tjänst kör i dyngan. Nya tipplatser uppstår, gamla täcks över och glöms bort. Man förstår att gifterna kan ligga fläckvis, vartsomhelst och på vilket djup som helst. Flera undersökningar har gjorts med djuppborrning, installation av grundvattenrör, provtagning på grunt djup, m.m. Grafitelektroderna har ännu inte lokaliserats. Metalliskt kvicksilver kan ligga som droppar under mycket lång tid. I avlopp, laboratoriums vattenlås och i jordmassor i en gammal tipp. Ännu värre, kvicksilvret kan metyleras till sin supergiftiga kusin metylkvicksilver. Lurandes och väntandes på att intet ont anande människor börjar vispa runt i det.
1977 läggs sågen ned. Den delen av området börjar snabbt växa igen. Lövuppslaget kommer först. När diken inte underhålls stiger markfukten och delar av detta område blir vattensjukt. Lövträden gynnas ytterligare framför den annars dominanta granen. Och så börjar det snabba skapandet av ett fågeleldorado. Precis som i Alneskogens och delar av Veckefjärdens naturreservat.
Den öppna vändplanen på Åfjärdens södra sida, precis innan avsmalningen mot havet, kallas Saras brygga. Det är där de högsta dioxinhalterna uppmätts. Mätpunkter med förhöjda värden finns sedan längs med stranden och upp på land en bit västerut.
1982 slår massafabriken igen. Tippen har före det jämnats av och täckts. Hur mycket, på vilket sätt och med vilka massor, är kanske känt. Kanske inte. Hela herrgårdsområdet lämnas nu att växa igen. Barken i botten på tippen gasar kvävehaltiga lättflyktiga föreningar i sin nedbrytningsprocess. Därav havet av brännässlor på markytan. Ständig övergödning från Hades.
Det finns ingen koll på detta område. Politikerna har gjort allt för att få folket att glömma vad som döljs där. En konstpark granne med svårt förorenad mark. Komplett vansinne. Genomdrivet i kommunstyrelsen under Elvy Söderströms ordförandeskap, expressprojekterat och anlagt i all hast. På EU-pengar och invigt bara månader före valet 2014. Jodå, ett modus operandi vi känner igen. Bröd och skådespel åt folket.
En rapport från SGU från i somras skriver:
”Då grundvattnet är förorenat från den tidigare klor–alkalifabriken på Köpmanholmen samt från Herrgårdstippen, är dock grundvattenuttag för dricksvattenförsörjning inte att rekommendera.
…[ ]…
Herrgårdstippen har använts för att deponera bland annat grafitslam och grönlutslam från den tidigare klor–alkalifabriken på Köpmanholmen. Även bilvrak och oljefat har påträffats på tippen. De undersökningar som utförts kring Herrgårdstippen visar att mark och grundvatten är förorenat av kvicksilver och dioxiner, men även av arsenik, bly, kadmium och zink. För flera av metallerna visar proverna tagna i grundvattenmagasinet i åsen på generellt högre halter än det ytliga grundvattnet i tippen (Tyréns 2006).
På Herrgårdsuddens sydvästra sida rinner det ut en källa i Åfjärden (fig. 1). Källan besöktes i juni 2013 och vattnet luktade svavel, var missfärgat av rost och täckt av en oljig film. En orsak kan vara att grund- vattnet har en naturligt hög järnhalt. En annan orsak kan vara att grundvattnet vid källan är förorenat från den närliggande Herrgårdstippen.”
Man skulle aldrig anlagt konstparken. Och man skulle upplyst folket om miljöproblemen, inte försökt sopa dem under mattan. Därtill skulle man kontinuerligt tagit prover på stationär fisk och annat akvatiskt liv i Åfjärden, liksom på yt- och källvatten från tippen. Istället blev det ångermanländsk omerta. Det är så gravt omdömes- och ansvarslöst, att ansvariga politiker inte kan skyllas för annat än detta: ni borde fan skämmas och be om ursäkt!
Man undrar, vad gör alla anställda på Miljökontoret i Örnsköldsviks kommun. Sover de? Eller, finns det inget miljökontor? För några veckor sedan kunde vi återigen i ÖA läsa om planerna på nybyggnationer av bostäder nere på hamnområdet mellan fd Nordemans och Arenan. (Det märkliga är, att ingen av ÖA redaktionens anställda reagerar och ställer granskande frågor och gräver lite i områdets historik, utan ”aaaaningslöst” basunerar ut markägarnas propåer och ger gratisreklam till deras projekt )
Örnsköldsviks gamla soptipp som torde innehålla en blandning av det mesta. Hur kan kommunens anställda, miljöansvariga tjänstemän tillåta byggande av bostäder på ett område som tidigare varit stadens soptipp?
Idag ett jordövertäckt område, med gröna och förföriska gräsmattor, planterad buskvegetation, som lockar till lek och samvaro sommartid, men under marken döljer sig alla helvetets livsfarliga miljögifter. Här tippades all skit som framställdes under 1900-talets förindustriella epok i Örnsköldsvik.
Skadligheter för allt mänskligt liv, även djurens, i en allsköns bråte och blandning som ingen idag har någon som helst kunskap om vad det är. Trots detta tillåts ägare av mark planera för byggande av bostäder på denna plats.
Till dig som passerar området, Titta i bäcken, eller stordiket som dränerar grönområdet. Notera färgerna i botten och du kommer att få se bottenfärger av sådan art, som du aldrig hittar i en naturligt vattenförande bäck eller dike