”Hur oro och rädsla sprids i vårt land
när människor vi aldrig tar i hand
också skyr offentlig plats
för att i avstånd ta sats
Ses vår trygghet nu i upplösta band?”
Centralstationen i Stockholm är påfallande tom på människor. Det är fredag och här brukar vara ett myller av resenärer. Beställningsautomaterna på Burger King har alltid kö. Alla tre. Men nu står där endast en tjej och beställer.
Den relativa glesheten bland folk, får mig att vilja dokumentera sammanhanget. En känsla av att betrakta historia som skrivs, passerar snabbt. Det känns att något inte är som det ska. Jag tar mig upp i en trapp och förevigar ankomsthallen.
Pressbyrån är helt tom på kunder, vilket aldrig annars är fallet. Jag noterar att fikabrödet har färdigpackats i påsar. Där det brukar ligga gifflar och wienerbröd, ligger ett myller med papperspåsar. Var och en med ett bröd av något slag. Ett trevande försök att hantera en epidemi.
Tjejen i kassan tar på sig plasthandskar innan hon expedierar mig. Jag får känslan av att hon gör det som del av en ny rutin, inte för att hon själv känner oro inför att möta kunderna.
”Är det inte ovanligt lite folk?” frågar jag trevande, osäker på om situationen går att samtala om med en okänd i kassan på Pressbyrån.
Det går det.
Det är extremt lite folk, säger hon. Vi samtalar och hennes kollega ansluter. De är båda påfallande oinformerade om virusets spridning i världen. Men vi delar uppenbart känslan av att betrakta samma teaterscen, med samma rekvisita, men där pjäsens handling abrupt har ändrats.
Vi kan prata en bra stund innan en ny kund avbryter oss.
När jag lämnar Pressbyrån står en yrkesfotograf och fotografer från exakt samma plats jag själv nyss valde att dokumentera ankomsthallen ifrån. Jag kan inte låta bli att slänga några ord med honom. Han berättar att han tidigare var på Arlanda och gjorde samma sak där. Personal på flygplatsen sa att det var exremt lugnt. Så lugnt hade det inte varit sedan 9/11. Den lugnaste fredagen på 18 år, om det är sant.
Tåget avgår i tid och jag försjunker i musik och att författa den här texten. Efter Uppsala hör jag, när musiken tystnar, hur den kvinnliga konduktören välkomnar nypåstigna resenärer. Hon förklarar det vanliga med bagage, biljetter och bistro. Men på slutet lägger hon till: ”i dessa förkylningstider vill vi uppmana resande att nysa eller hosta i armvecket, för allas trevnad”. Jag kan inte påminna mig om att jag hört det tidigare. Kanske noterar man en gammal uppmaning i en ny situation?
Hon avslutar med att tacka för att vi väljer att resa klimatsmart.
I bistron tar hennes kollega betalt för kaffe och bulle. Jag frågar henne om det inte är väldigt lite resenärer? Det känns så. Inte så farligt lite, tror hon. Åtminstone inte om man betraktar bokningarna längs hela sträckan. Men, lägger hon till, när tåget gick från Umeå imorse och hela vägen ned till Stockholm, så var det 40% färre resenärer än vanligt.
Innan jag skriver klart, tänker jag att jag ska ögna igenom de senaste nyheterna. ”Glädjefnatt på börsen efter stödpaket”, skriver DN. Våra pengar pinkar värme i byxorna på börsmäklarna.
På siten www.c19.se ser jag att ytterligare en person konstaterats smittad i Västernorrland. I Stockholm läggs 41 nya till listan och för landet som helhet passeras just 800-sträcket.
Snart hemma.
Historien upprepar sig, lyder ett känt talesätt. Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den, lyder ett annat. Tyvärr är det vad som nu förefaller ske, i synnerhet i Sverige. Scenariot från spanska sjukans tid, åren kring 1918, med nära 40.000 döda och en halv miljon insjuknade i Sverige, kan upprepa sig på grund av att historiekunskaperna hos dagens beslutsfattare, Stefan Löfven & sossegänget om vad som hände då är så förödande dåliga, att samma misstag kan göras. Igen! Hundratvå år efter spanskan.
Hur tänker du nu? Vad är det för misstag som kan upprepa sig?
Jag var också där i går och det vid 16-17-tiden innan jag reste norrut.
Rätt trevligt att den värsta jäkten i Stockholm inte var där samt att det var avstängd väg utanför stationen. Tänk om innerstaden var bilfri, då skulle huvudstaden vara något mer trevlig. Något, i alla fall.
Många verkar ta det seriöst med det här viruset, ändå.