När en maskin, byggnad eller annan konstruktion sätts samman eller uppförs, så görs det till en kostnad. Det kostar pengar att tillverka en bil, bygga ett sjukhus eller bygga en fabrik.
Det kostar också pengar att drifta alla dessa. Bilen är förmodligen det exempel de flesta enkelt kan ta till sig. En bil som är 15 år gammal och körts 30 000 mil, har kostat sin ägare betydande summor i drivmedel, underhåll, reparationer, försäkring och skatt. Betydligt mer än vad bilen kostade att köpa ny.
Samma sak gäller ett sjukhus. Vi uppfattar det som extremt dyrt att bygga ett sådant. Det är en speciell typ av byggnad, med särskilda krav på ventilation, akustik, ytskikt, centraldistribution av gaser, mycket dyr inredning i form av sjukhussängar, apparater och instrument. Men kostnaden för att driva sjukhuset är allt annat än låg. Verksamheten är personalintensiv och arbetskraftskostnaden är mycket hög i Sverige. Byggnaden behöver värmas (och kylas). Med tiden uppstår underhålls- och reparationsbehov. Instrument och apparater måste förr eller senare bytas ut, sängar likaså. Så småningom kommer den ackumulerade driftskostnaden att vida överstiga den initiala investeringskostnaden.
I den privata delen av samhällsekonomin är ovan förhållande rätt okomplicerat. Det är den enskilde individen, familjen eller företaget som investerar sina pengar och därmed bär framtida driftskostnader och tar eventuell risk som uppstår. Att det egna kapitalet används (eller lånas), stämmer till eftertanke.
Detsamma kan sannerligen inte sägas om offentlig sektors ekonomi och särskilt inte den kommunala.
På framförallt 50- till 70-tal gjordes stora offentliga investeringar i samhällsinfrastrukturen. Vägar byggdes, vägbelysning restes, miljonprogrambebyggelse uppfördes, kommunalt vatten och avlopp expanderades, m.m. Ekonomisk tillväxt rådde i både privat och offentlig sektor.
Det här slog tvärnit i såväl Västernorrland som i många andra landsbygdsdominerade län och ersattes med en folkförflyttningspolitik till storstäders fromma. På 50- och 60-tal arbetade sossarna idogt för att småjordbruken skulle läggas ned och landsbygdens befolkning skulle flyttas in i mindre tätorter, där de skulle ta tjänst i stor eller liten tillverknings- eller processindustri. I tätorten skulle det socialdemokratiska lyckosamhället skapas. Det blev sedermera istället en politik som gav flyttbidrag till flytten till storstaden. Det privata näringslivet effektiviserade sin verksamhet snabbare än de S-märkta socialingenjörerna kunde föreställa sig. Arbetstillfällen fanns inte i tillräcklig mängd och de små tätorternas framtidstro dog. Socialdemokratins skuld i detta är svår och diskuteras överhuvudtaget inte offentligt idag. Skammen är väl för stor. Öviks kommun har färre invånare nu, än när kommunen bildades på tidigt 70-tal och så har många andra kommuner också. När partiet väl konsoliderat sin makt och erövrat samhällets alla skrymslen och vrår (S erhöll egen majoritet i riksdagsvalet 1968), så gick luften ur samhällsbygget i betydande delar av landet.
Parallellt har vi blivit rikare genom en överlagrad mekanism i form av ekonomisk och teknisk utveckling delvis bortom vår kontroll. Bilar är säkrare, har högre komfort, lägre bränsleförbrukning, längre livslängd och effektiviseringar i tillverkningen av dem, gör att de relativt sett har prispressats (åtminstone i relation till vad en modern bil innehåller). Vi kan idag glädjas åt hela den digitala informationsrevolutionen, som möjliggör att du läser denna text. En enorm förändring inom kost, hälsa och motion har skett. Vi är friskare och lever längre.
En 50-årig beslutsfattande man i småkommunpolitiken på 60-talet (ja, det var en man), hade växt upp med torrdass. Kanske hade han ännu inte WC hemmavid. Han var verksam som beslutsfattare i en tid av framtidsoptimism och stark ekonomisk tillväxt. Det var mycket rationellt och förståeligt att han beslutade om offentliga investeringar i kommunalt vatten och avlopp.
Samhället kom dock inte att utvecklas som han trodde det skulle göra. I slutet av sitt liv fick han istället se flyttlassen gå. Kom nu ihåg inläggets första del: varje ansträngning att bygga eller sätta samman maskineri som varaktigt skall användas, skapar i offentlig regi en driftskostnad som med tiden ackumuleras till summor som överstiger den initiala investeringskostnaden. I Övik vet vi att idag är underhållet på vattenledningsnätet eftersatt. Något annat sätt att framställa saken på, när en tredjedel av det producerade dricksvattnet läcker ut på väg till konsument, finns inte. Kommunens fastighetsansvarige har i ett ovanligt utspel varnat för en betydande underhållsskuld i kommunens fastighetsbestånd. Vägbelysningen är i dåligt skick. O.s.v.
I detta läge har S och andra partier i fullmäktige på fullaste allvar menat att vi skattebetalare ska bygga ett kulturhus för 300 Mkr. Eller ett simhallsannex för 100 Mkr. Byggnader och anläggningar som skapar ytterligare driftskostnad i framtiden. Och nej, Paradiset är inte 100% avgiftsfinansierat. Varje entrébiljett subventioneras av skattebetalarna. Socialdemokratisk spaverksamhet, samtidigt som det finns för få platser på äldreboenden. Inte ens utbildning hos Disney i Florida, kommer göra Paradiset oberoende av skattemedel.
Vi ser alltså hur vi har problem med att underhålla tidigare goda offentliga investeringar, samtidigt som kommunpolitikerna föreslår stora nya investeringar på områden som inte tillhör kommunens obligatoriska uppgifter.
I den kategorin investeringar kan mycket väl även Örnboet placeras. Kom ihåg att Örnboet inte är en privat investering endast. Det glöms lämpligt bort mest hela tiden, att minst en tredjedel av bostäderna skall byggas av allmännyttiga Övikshem och att nödvändig infrastruktur måste dras fram till ett nytt bostadsområde.
Däribland vatten och man behöver inte vara så värst utbildad eller erfaren, för att förstå att det inte är varken trivialt eller billigt att dra fram vatten och avlopp till Örnboet. Det är också svårt att tro att 99 hushåll skall komma att finansiera det framtida underhållet av denna infrastruktur. Minns från inlägget häromdagen, att det är den fasta avgiften som skall finansiera underhållet. Vattenabonnenter på det gamla ledningsnätet, som har underhållsproblem, kommer att få subventionera nytt och fint för fåtalet boendes i den politiska konstinstallation som Örnboet utgör. Ledningsnätet byggs ut, utan att det gamla nätet återställs till rimlig standard.
Därtill skall läggas faktumet att befolkningsmängden ökar minimalt i kommunen. Den ökning som finns beror uteslutande på invandring. Andelen pensionärer ökar och genom invandringen andelen barn. Det gör att även om befolkningsmängden skulle öka, så minskar andelen arbetande. De som framförallt finansierar kommunens verksamhet. Det gör förstås pensionärer också, men deras inkomster är lägre. Summan – skatteunderlaget – lär inte öka särskilt. Om alls.
(Byggandet av flerfamiljshus sker alltid i enlighet med kommunens vilja och planering. Någon fri etableringsrätt existerar inte. Detaljplanen styr. Därefter bygglovet. Båda kan sammanfattas med ”politiker”. Kommunen kontrollerar i princip allt som byggs inom detaljplanerat område, oavsett om de äger marken eller inte. Att det är så, har fördelar och nackdelar. Fördelen är den uppenbara: det som byggs kräver oftast samhällsinfrastruktur i form av vägar, vatten, avlopp, o.s.v. De boende kommer kräva samhällsservice i form av barnomsorg, skola, kollektivtrafik, m.m. Nackdelen är att kontrollen är för detaljerad och i praktiken inte skapar en trevlig bebyggelse. Miljonprogrammet är skräckexemplet, men misslyckandena sträcker sig in i vår tid och finns i alla kommuner. Att bygga fult och vattennära i stål, betong och glas, gör varje kommun med självaktning. Levande stadsdelar byggs inte längre. Inte ens i storstäderna.)
Det här skulle inte behöva vara ett problem. Ekonomisk tillväxt och/eller befolkningstillväxt kan inte ständigt råda i ett samhälle. Inget gott kommer ur det. Den pittmätartävling som pågår mellan diverse olika centralorter, där man leker följa John i kulturhus och äventyrsbad, är idiotisk. Man kan ha ett gott samhälle utan konstant befolkningstillväxt.
Politikerna gör det dock till ett problem, när de ständigt vill nyinvestera och på det sättet påföra skattebetalarna framtida kostnader på en konstant befolkningsmängd. På ett modernt språk som nog t.o.m. kommunalrådet förstår, så är det inte hållbart. Gamla sanningar som att ”mätta mun efter matsäcken” måste dammas av och tas i bruk.
Avslutningsvis. I kommentarsfältet under Allehandas facebookinlägg, brukar det alltid dyka upp folk, oftast av hankön, som utan vidare analys utbrister ”kommunen måste utvecklas!” när Örnboet eller annan offentlig investering diskuteras, eller när kommunen säljer sin mark för exploatering till utvalda dignitärer. De som är emot att skattebetalarna påläggs ytterligare framtida kostnader eller att kommunen väljer ut köpare av mark, framställs som bakåtsträvare och mindre vetande. Den positiva ansatsen om utveckling förpliktigar inte till något ansvar. Vi får aldrig veta vad utveckling är eller varför den måste ske i skattebetalarnas regi eller vara planmässigt helt styrd av kommunen. För just det är värt att minnas: en kritisk framställning av kommunens nyinvesteringsiver som den ovan, står inte på något sätt i konflikt med en positiv syn på ekonomisk utveckling – sådan kan nämligen ske i privat sektor. Endast i den socialistiska hjärnan är utveckling synonymt med offentliga investeringar eller total kommunal kontroll.
Vi kommer att få betala för den socialdemokratiska politiken. Antingen genom skattehöjning eller genom lägre löneutveckling i kommunal sektor och minskad personalstyrka, höjda egenavgifter eller ett fortsatt förfall i kommunal egendom och verksamhet. Eller genom en kombination av allihop.
Hej kan jag kopiera en del av din text ovan Iden privata samhällsekonomin (det stycket)
Ja, naturligtvis.