Kvicksilvervispandet i Köpmanholmen fortsätter.
Enligt Allehanda lossas nu mängder av vindkraftsdelar till en vindkraftpark i Rödvattnet, vilket ligger i trakterna av Solberg. Det officiella namnet på vindkraftparken är Blodrotberget.
Fartyget som lossade material till projekt Blodrotberget heter ”UHL Focus” och är flaggat på Madeira. Längden (LOA) är 150 m och den s.k. dräktigheten är 16732 ton:
Enligt artikeln är det nära max som hamnen i Köpmanholmen kan ta in. Desto större fartyg, desto större deplacement och därmed mer vatten som måste flyttas på. Och när mer vatten måste flyttas på, blir utvecklad effekt i framdrivning såväl som bogpropellrar högre och därmed ökar propellerströmmarna.
Samma propellerströmmar som river och sliter i fiberbanken som hamnen är förlagd ovanpå. Däri finns 1500 kg kvicksilver, inmarinerat i cellulosafiber från det gamla bruket i Köpmanholmen. Ingen riskbedömningen där inte. Nä, vi kör bara. Så har vi alltid gjort, vad är problemet? Inget alls, trots att vetenskapliga undersökningar visar på ett kvicksilverupptag i Nätrafjärden.
Länsstyrelsen vill inte veta av saken och säger att kommunen har tillsynsansvaret. Samma kommun som är ägare till bolaget som driver hamnen. Samma kommun som agerar som de tre aporna: ser inget, hör inget, säger inget.
Det är den ena sida av saken.
Den andra är något som faktiskt Hasse Tavér redogör för på ett bra sätt. Men då utan att förstå det, förstås. Artikeln säger:
”När torndelarna har levererats från Vietnam ska också bland annat jättelika vingar komma från Spanien eller Polen och elektronik från Danmark och Tyskland.
– Vid det här laget har vi väldigt kompetens personal som kan ta hand om stora laster. Vi har haft stora uppdrag sedan 2012, säger [hamnchef] Johansson.”
Här ser vi tragiken i vindkraftbyggnaden i två korta stycken. Tornen tillverkas i Vietnam. Vingarna på kontinenten. Elektroniken i Tyskland eller Danmark. Manskapsbarackerna i etableringarna i de blivande vindkraftparkerna bebos av spanjorer, holländare och polacker. Jo, många av er läsare har sett de gulskyltade holländska bilarna. Vad gör vi? Jo, kommunen lossar och skogsbolaget Holmen är beställare av vindkraftparken. Någon udda entreprenör styr undan snö på vindkraftparkernas vägar. Det är allt.
Vi är reducerade till tillhandahållare av mark att skövla, samt leverantör av den enklaste av tjänster – lossning av fartygen. Och massmedia skriver feelgoodartiklar om hur vi blivit något som närmar sig Afrika i liknelse.
En gång byggde vi kärnkraftverk, utvecklade stridsflygplan och vattenkraften var en nationell angelägenhet och teknisk bedrift. Inte längre.
Nu är Norrland bara reducerat till ett geografiskt område att plundra för samvetslösa kapitalister, hjälpta av en rödgrön politisk majoritet, som agerar under en klimatreligiös paroll.
Tavér skriver även en annan sak, värd att uppmärksammas:
”Då har det lastats av 62 torndelar som ska vara med och bilda en stor vindkraftpark i Rödvattnet; ungefär en timmes bilfärd från centrala Örnsköldsvik.”
Rödvattnet är alltså reducerat till något som med bil nås på en timmes tid från centralorten Örnsköldsvik. Samma centralort som ska bygga kulturhus. Vad har centralorten Örnsköldsvik, blott drygt hundra år gammal, att erbjuda utan den månghundraåriga – i vissa fall tusenåriga – historia som omkringliggande landsbygd erbjuder?
Inte ett j-a na, för att citera en man från Nätra.
Fler inlägg
Tips: Jan Blomgren om utbyggnaden av energiproduktion
Lästips: vätgasbubblan
Läsvärd insändare om Liquid Wind i Allehanda