Kommuner och regioner åläggs genom lagstiftning att tillhandahålla en rad samhällstjänster för asylsökande respektive nyanlända. Låt oss ge två exempel.
Asylsökande benämns de som sökt asyl i Sverige och är under utredning i väntan på beslut om huruvida asyl ges eller inte. Under tiden bor asylsökande på en av Migrationsverkets anläggningar eller i eget boende. Det senare kan vara hos en bekant eller anförvant. Barn till asylsökare har rätt att gå i skola och kommunen blir då tillhandahållare av sådan. (Dock gäller ej skolplikt för asylsökares barn).
Om asylsökandes barn går i skola, så uppstår en kostnad för kommunen (som är huvudman för skolan) och den kostnaden återsöker kommunen hos Migrationsverket.
Det andra exemplet rör nyanlända. Begreppet ”nyanländ” används om de som erhållit uppehållstillstånd och befinner sig i den s.k. ”etableringsfasen”, vilket är de första två åren efter att uppehållstillstånd har beviljats. Genom Bosättningslagen anvisar Migrationsverket nyanlända till kommuner. Mottagande kommuner är då skyldiga att tillhandahålla bostad till de nyanlända under etableringsfasen. Kostnaden för bostaden skall betalas av den nyanlände med de ekonomiska medel denne har, vilket kan (undantagsvis) vara en anställning eller (vanligen) etableringsersättning och andra bidrag. Men om anvisade inte dyker upp när kommunen allokerat bostäder, så uppstår en kostnad för kommunen. Denna kan återsökas hos Migrationsverket.
Vi redogör längre ned mer i detalj för kostnader som kommuner och regioner söker ersättning för hos Migrationsverket.
Nedan digram visar vilka summor som kommuner och regioner sökte och beviljades ersättning för under åren 2016-2019.
Totalt under dessa fyra år ersatte staten, via Migrationsverket, kostnader hos kommuner och regioner om 119 miljarder kr. Det är 30 miljarder kr per år i snitt. Som jämförelse kan nämnas att det är ungefär vad polisen kostar skattebetalarna årligen.
Värt att notera i diagrammet är följande: Kostnaderna för asylsökare under 2016 och 2017 är mycket höga, för att sedan falla 2018. Detta beror på migrantvågen 2015, som gav upphov till en mycket stor grupp asylsökare under de efterföljande två åren. Eftersom det på varje beviljat asyluppehållstillstånd följer en period om två år som nyanländ, släpar kostnaderna för nyanlända två år efter de för asylsökare. Kom också ihåg att alla asylsökare inte får uppehållstillstånd.
Problemet är förstås att bara för att ersättningarna från Migrationsverket sjunker i takt med att nyanlända lämnar etableringsfasen, så betyder inte det att kostnaderna för kommunen försvinner. Men det utvecklar vi inte mer här.
Bryter vi ut siffrorna för Öviks kommun, så ser set ut så här:
Öviks kommun har tagit emot ersättningar från Migrationsverket om 549,4 miljoner kr för asylsökare och nyanlända under dessa fyra år. Det är i snitt 137 miljoner kr per år under perioden.
Över till vilka kostnader kommunen blivit ersatta för. Vi tar år 2019 och ersättning för kostnader för nyanlända som exempel:
Som synes rör det sig om en rad schablonersättningar.
Tittar vi istället på ersättningar för asylsökande och tar år 2016 som exempel, så ser det ut så här:
Här ser vi att ersättningar för kostnader för asylsökande ensamkommande utgör en mycket hög andel av totalen om knappt 100 miljoner kr.
Ja, så här ser det ut och alltihop är tillgängligt med några knapptryck på Migrationsverkets hemsida. Du bör fråga dig varför du aldrig ser det här i media och det bör du göra oavsett vad du anser om invandringspolitiken som sådan.
Jo, det var en sak till. Staten, det är vi. Inte en evighetsbankomat, som vissa kommunpolitiker tror.
Steg två i denna utmärkta redovisning bör eller borde väl bli hur många till antalet asylsökande och nyanlända som nu befinner sig i Örnsköldsviks kommun och/eller varför inte i hela Västernorrland, samt en sammanställning av hur många av dessa nyanlända som befinner sig i arbete, efter dessa fyra år, av skattebetalarna subventionerad frigång, antingen som anställd eller i eget företagande.
Ett väldigt stort antal av dessa torde än idag gå omkring i en form av konstgjord andning, det vill säga med så kallat etableringsstöd ute i handel och andra verksamheter, typ att packa upp matvaror på Willys och COOP, att sitta och sy samman myskuddar och måla begagnade möbler på Startpunkten.
Eller befinna sig i en konstlad språkundervisningslokal, där den sociala delen, typ röka, dricka kaffe och snacka på sitt hemlandstungomål är den klart övervägande del av ”arbetsdagen.”
Inga egentliga jobb, utan rent av, av skattemedel subventionerad verksamhet av karaktären ”hittepå jobb”.Och…hur länge har vårt samhälle råd med detta slöseri av både arbetskraft och skattemedel?