Så har då Emil Källström annonserat sitt nya jobb, efter att tidigare meddelat sitt tillbakadragande från såväl riks- som kommunpolitik: Källströms nya arbete blir som vice VD och strategisk affärsutvecklare på SEKAB.
Den liberala idealisten blir sålunda kommunalarbetare i ett till 70% kommunägt bolag. För så är det. SEKAB ägs till 70% av NEKAB (Norrländsk Etanolkraft AB) och NEKAB ägs till knappt 50% vardera av Övik Energi och Skelleftekraft, med Umeå Energi som ägare av resterande enstaka procent. Alla tre är kommunägda energibolag i respektive kommun.
Så framställer förstås inte Emil Källström saken. Enligt SVT Västernorrland skriver Källström följande på sociala medier:
”Jag sökte efter en roll där jag efter mina år i politiken fick möjlighet fortsätta utvecklas och lära mig nya saker. Samtidigt är det självklart värdefullt att få fortsätta arbeta för en hållbar utveckling och för jobb och investeringar i norra Sverige. Sekab erbjuder båda dessa värden.
Att få jobba konkret med kundrelationer, affärsutveckling och bolagsstyrning känns otroligt spännande men är självklart också en stor utmaning.”
Några rätt uppenbara frågor uppstår i sammanhanget, men innan vi behandlar dessa så kan några ord om SEKAB/NEKAB vara på sin plats.
Koncernens omsättning förra året var 793 Mkr, vilket var en sänkning från 824 Mkr föregående år. Rörelseresultatet var 17,8 Mkr. Av dessa försvann dock 12 Mkr i räntekostnader, så resultatet efter finansiella poster var blygsamma 5 Mkr.
Ja, räntekostnader på 12 Mkr. Koncernens lån summeras nämligen till 905 Mkr. Man kan nog påstå att det går trögt med återbetalningen.
524 Mkr är lån till kreditinstitut. 370 Mkr är lån från ägarna, varav 203 Mkr är hänförliga till Övik Energi och därmed till oss skattebetalare i Öviks kommun.
På skulden till ägarna amorterade koncernen precis noll kr förra året.
Så var det förstås det där med ”paketeringen” också. Det kallas just så, paketering. Alla lån ligger nämligen i NEKAB och inte i dotterbolaget SEKAB. Sålunda kan SEKAB försäljas och lånen blir kvar i NEKAB. Det finns t.o.m. ett politiskt beslut på att bolaget ska säljas.
Det går visst trögt med den försäljningen, då beslutet nu är flera år gammalt.
Åter så till Källström. Varför lämnar Källström politiken? Han är närmast en mall för modern yrkespolitiker. Mer eller mindre direkt från gymnasiet in i en politisk tillvaro på heltid, med försörjning fixad av skattebetalarna. Vid sitt avhopp högt upp i partihierarkin. Kandidat till partiledarposten efter Annie Lööf.
Man skulle kunna resonera i termer av att Källström faktiskt verkligen vill göra något helt annat. Fast när ”annat” är att bli anställd i ett kommunalt bolag, blir resonemanget absurt. Källströms parti arbetar aktivt mot offentligt ägande av bolag som SEKAB.
Vi ser det nog snarare som troligt att karriäristen Källström såg antingen sin egen position i partiet, eller partiets position i helhet, som hotad. I det senare fallet klandrar vi honom inte. Att förvandla det som en gång var ett mittenparti för landsbygden, till ett nyliberalt spektakel, för att sedan bli ett stödhjul till socialister, är inte ett framgångsrecept. Särskilt inte när stuvningen kryddas med pedofilskandaler.
Och varför väljer Källström just då kommunalt ägda SEKAB? Här skulle man i onödan kunna krångla till det med mången komplicerad förklaring. Det vore dumt. Bättre är att damma av gamle Ockham: antag inte fler förhållanden än vad som krävs för att förklara de gjorda observationerna. I vårt fall blir det helt enkelt att det inte fanns bättre erbjudanden än så här.
Utan arbetslivserfarenhet och utbildning värd namnet, så är inte arbetsmarknaden så god. Varför vill då SEKAB anställa honom? Man vill ha hans nätverk, kontakter och politiska inflytande. SEKAB köpte helt enkelt en alldeles egen lobbyist. Han hade ju redan visat sig duglig genom att bidra till lagkrav på s.k. reduktionsplikt. Det som gör att etanolinblandningen i 95-oktanig bensin nu är 10% istället för tidigare 5%.
I Allehanda säger Källström det själv, utan omsvep:
”– Om kemisk processindustri har jag mycket att lära; det är inte det jag sysslat med de tio senaste åren. Det jag kan ta med till bordet är bland annat ett brett kontaktnät som är värdefullt för Sekab.”
Kan ingenting, får jobb p.g.a. sina kontakter och eftersom det enda han ägnat sig åt är politik, så är kontakterna inte affärskontakter – utan politiker. Fräscht.
Det såldes 2,75 miljoner kubikmeter bensin av miljöklass 1 år 2019. Denna innehöll 5% etanol. När nu inblandningen genom reduktionsplikten höjs till 10% så ökar behovet av etanol med ungefär 140 000 kubikmeter. Som jämförelse har SEKB tillstånd att rena 310 000 ton etanol per år.
Ovan är förstås i betydande delar spekulativt. Säkert är dock steget från varmluftsblåsande yrkespolitiker i falsk sosseopposition, till anställning i kommunalt bolag kontrollerat av tre sossestyrda kommuner.
Konsekvens: sossarna äger nu Källström.
”Med vågor i håret och vatten i knäna, Emil hemåt för å sin hemort betjäna.
Urvattnat och slipprigt kan så vara, kanske …han ska bara:
Flyga å fara!”
(Skaldat av bloggläsare)
Tja…hans dröm är ju att bli ordförande för kommunstyrelsen i Örnsköldsviks kommun, enligt egen utsaga och önskemål. Luta sig bakåt och ta igen sig. Sedan har han ju ranchen och morsan ute på åkern att ta hand om, plus barn och blomma, så då är det väl läge att bli kommunalarbetare. Apropå detta, så påminner det om vad som eventuellt kan komma i och med detta hans val.
Det var så att ett fartyg låg vid kajen i Övik och lossade björkved en dag i september. Plötsligt kom en av fartygets anställda inrusande till kaptenen uppe på styrbryggan: -Kapten, kapten…det står en död man nere på kajen!
– Hur kan du veta att det är en död man? frågade kaptenen..
– Jo …han har inte rört sig på två timmar…
-Ingen fara med det, svara kaptenen. Det kan tänkas att det är en svensk kommunalarbetare…