Det blir allt svårare att hålla bloggen igång. Politiskt skifte har inte förändrat något i kommunen just alls. Chefsfrälset i den kommunala organisationen, varav flera sosseanstrukna, förblir där de var. Vittnesmål i förtroende talar om en fortsatt rutten förvaltningskultur. Kommunstyrelsens ordförande Anna-Britta Åkerlind är osynlig som få. Därtill tävlar hon om att vara rikets skitnödigaste kommunalråd.
Tänk om dessa stofiler bara kunde försvinna? Gröna, röda, blå eller gula – skitsamma. Bort bara. In med nytt. Gärna raska 40-åringar. Tillräckligt gamla för att ha erfarenhet av hur människan är. Tillräckligt unga för att inte ha stannat upp och blivit slöa, loja och mätta. Inte slavar under partiprogram och -apparat.
Jo, motivationen tryter. Denna plattform är dock för bra för att bara släppa, så inläggen kommer fortsätta att skrivas. Om än med lite längre mellanrum.
Allt gott kommer utifrån och det är alltid någon annans fel. Två rättesnören som tyvärr präglar politik, media och kulturfrälse i Övik. Vi har sett bisarra planekonomiska demografimål, som märkligt nog satts upp av socialister och borgare i samförstånd. Ja, ni vet, det ska flytta hit tusentals människor och 2030 ska vi vara x antal tusen fler invånare.
Och Per Nylén var så arg på staten, som inte ville bygga tunnel genom Åsberget.
Att sätta upp orealistiska mål och sedan agera utåt som vore de möjliga att nå, är ett tecken på bristande intelligens. Det gäller såväl i politik som i det lilla privata sammanhanget.
S-journalisten Sven Lindblom vet minsann också att det är statens fel. Under rubriken ”Dubbla svek från staten kring Örnsköldsviks flygplats” formulerar han i tidningen Nordsverige sin alldeles egna dolkstötslegend kring flygplatsen. Naturligtvis ignorerar han det som vilken gymnasist som helst med lite ekonomiskt sinne kan räkna ut: det finns inte resenärsunderlag nog att driva flygplatsen. Lindblom tycker alltså att skattekollektivet ska subventionera herrar och damers privata resande från flygplatsen.
Artikeln är sannerligen ögonbrynshöjande på nyhetsplats. Sov redaktörn där på Nordsverige? Vänligen hänvisa S-journalisten till debattsidorna nästa gång.
I centralorten rullar byggprojekten på. Både i praktiken, på detaljplaneringsplanet och i drömmarna. Det går trögt med försäljningen av lägenheterna i andra etappen på Framnäsudden, skriver Allehanda. Tror fan det. Samhällsekonomin har tvärnitat, räntan gått upp rejält och inflationen är nu på riktigt. Därtill växer inte kommunens folkmängd. Den minskar.
Under sådana förhållanden kan nyproduktion endast besättas genom en omdisposition av befolkningen i bostadsbeståndet. Det blir fler kvadratmeter boyta per invånare. Underhållsbördan ökar alltså och den ökar framförallt på landsbygd, när expansionen sker i centralorten.
Men, men, måste man inte ha sådana skrytbyggen i hamnen och då någon meter ovanför havsytan, för att kommunen ska vara attraktiv? Samma klimatalarmister som skräms med stigande havsnivåer, sitter i Samhällsbyggnadsnämnden och beviljar byggloven.
Attraktiv för vem? En titt på Ratsit visar att på Tullgatan 4A och 4B (flerfamiljshusen i hamnen) är endast 11 av 95 personer under 50 år gamla. (Ratsit visar de som är folkbokförda på adressen och är 16 år eller äldre).
Det är inte framtiden som bor i hamnen.
Passande här är också att påminna om en tes som varit återkommande på bloggen: när kommunpolitikerna ständigt expanderar de kommunala åtagandena, men invånarantalet är detsamma, så skjuter man en allt mer betungande börda på framtida generationer. Och det spelar ingen roll om det gäller simhallar, kulturhus eller arenor. Principen är densamma och den gäller. Det är idag beslut om framtidens förfall fattas.
Ungefär hälften av rikets befolkning bor i småhus. För många är det en fråga om frihet. För en del – av ekonomiska skäl – en ouppnåelig dröm. Nedan diagram visar nybyggnation av småhus och lägenheter i flerfamiljshus i Öviks kommun.
Minns nu att Sverige ska föreställa att vara avsevärt mycket rikare idag än för 40-50 år sedan.
Att bilda familj och bygga ett hus i unga år, med ambitionen att leva sitt liv just där, det är en anda som skapar stabila och väl fungerande samhällen. Motsatsen är att leva en väsentlig del av livet – kanske hela – som gäst på ständigt nya platser. Byggandet av småhus kopplar därför starkt till framtidstro och en känsla av mening och samhörighet.
Hur kommer vi tillbaka dit?
Fler inlägg
Så stor är din andel av regionens underskott
Då riksdagsledamot – nu bidragsfall
Blandad kompott