(*) även känt som ”dragqueen story hour”

Regnbågsveckan är här. Årets mest oförståeliga (till del) kommunala evenemang. Ingenting av det som görs under veckan är en kommunal angelägenhet. Allt kan utföras i privat regi.

Kommunen beskriver Regnsbågsveckan som ”en gemensam manifestation och kraftsamling för ett öppnare samhälle där alla accepteras på lika villkor”. Det finns en oavsiktlig ironi i utsagan: alla tvingas att vara med i finansieringen av något som få fäster någon vikt vid.

För så är det förstås. Skala bort den lilla minoriteten högljudda entusiaster och de politiskt närstående, så finns inte många kvar som vill dansa runt värdegrundskalven med regnbågsflagga i hand. Man bryr sig helt enkelt inte om andra människors sexuella läggning och om något är man less på att saken ältas.

Det är just på detta sätt årets nyhet under Regnbågsveckan ska bemötas: premiär för sagoläsning av ”dragqueen” på biblioteket i Arken. En man från skåne reser runt 150 mil till Ångermanland för att iförd kvinnokläder läsa sagor för barn. Vilken efterfrågan hos allmogen motiverar denna kommunala insats?

Annorlunda uttryckt: varför kan inte de föräldrar som absolut vill ha en karl utstyrd i paljetter, fjäderboa och sammet som sagoläsare för sina barn, själva betala för kalaset? Svar: därför att då skulle de aldrig vara villiga att stå för kostnaden. Hela konceptet bygger på att människor som inte efterfrågar transvestittjänsten ska tvingas att vara med och betala för den.

Det finns nog mer än en far utöver pennan som direkt eller indirekt har fått höra att glitter och rosa var farliga stereotyper för den egna avkomman. Del av de enligt kommundirektörshustrun så förkastliga könsnormerna.

Tusentals intersektionella genuspedagoger senare anländer flickrumsattributen ditt bibliotek klistrade på en man.