Gott nytt år läsare! Vad passar bättre en nyårsafton än funderingar om framtiden? Därför kommer här lösryckta tankar, spekulationer och förhoppningar i en salig röra. Eller en osalig sådan, för den som tycker det passar bättre. En del läsare kommer irriteras av profetiorna. Det må så vara. En profetia som inte slår in, glöms fort av. Den som blir sann, förvandlas från förutsägelse till praktisk realitet.
Socialdemokraterna återerövrar makten i kommunen i valet 2026. Anledningen är enkel: efter tre år med borgerligt styre kan vi konstatera att inget borgerligt över styret finns. Varken skatt eller avgifter sänks. Avregleringar lyser med sin frånvaro. De två ledarfigurerna – Korvskinnsjohannes och Anna-Britta ”den stora tystnaden” Åkerlind – är i politisk bemärkelse frånvarande. Och de är knappast värdekonservativa förebilder.
Centerpartiet är väsentligen en intresseorganisation för markägare. Sådana blir allt färre och traditionsröstarna dör av. Partiet har ingen framtid. Moderaterna har svag tradition i Örnsköldsvik och Nordin har inte tillvaratagit framgången i 2022 års val. Sverigedemokraterna är ett politiskt skämt som två gånger röstat på en socialdemokratisk budget. Trots det kommer partiet växa, men vad spelar det för roll när de tillströmmande väljarna är besvikna moderater? Internkannibalism ger inte ordförandeskapet i kommunstyrelsen.
För den som betraktar spektaklet från en frihetlig och värdekonservativ ytterkant, spelar förändringen ingen roll. Möjligen då att ett socialdemokratiskt styre gör textförfattandet enklare. Hä, hä och häpp, häpp.
Uppståndelsen kring BAE klingar av. Anledningen är enkel: i februari är det fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Studerar man historien från tidigt 1900-tal och framåt, kan man konstatera att stora krig sällan sträcker sig längre än 4-5 år (i den intensiva fasen). Det blir alltmer troligt att Ryssland vinner kriget eller att vapenstillestånd inträder med påföljande förhandlingar. Anledningen till att Ryssland vinner är att dess krigsmakt snabbare anpassat sig till modern teknologi, taktik och strategi.
Det är en svårsmält sanning som många läsare kommer att förskjuta av psykologiska skäl. Icke desto mindre sann. Det är inte de överlägsna ryska pansarskyttefordonen som stormar fram i det ukrainska jordbrukslandskapet, som gör att ryssarna vinner terräng. Inte heller den av västerländsk propaganda påstådda likgiltigheten hos den ryska krigsmakten inför ryska mäns liv. Ryssarna har via sin allierade Kina tillgång till den bästa drönarteknik som går att få. Den som betvivlar saken bör veta att det kinesiska företaget DJI i princip utraderat drönarkonkurrensen på den civila marknaden de senaste åren. Lägg till det ryska strategiska övertaget med ballistiska missiler och långdistansdrönare.
BAE:s orderstock är välfylld men på gamla militära sanningar. Beställarna kommer att dra nya slutsatser om det moderna kriget och anpassa sina beställningar därefter. Man får många drönare för en CV90.
När vi ändå resonerar kring drönare: ingen kommun vore bättre lämpad för en drönarskola än Örnsköldsvik. Här finns all typ av terräng och allt landskap som står att finna i Sverige. Kuperat skogslandskap, berg och jordbrukslandskap. Plattland med både skog och lägdor. Hav och skärgård.
Försvarets drönarskola i Kubbe – det vore något. Flygfält och allt. Närhet till det nyväckta regementet i Sollefteå.
Frivillig drönarungdom tar ledningen i Örnsköldsvik. Det vore något det också. Endast fantasin sätter gränser. Se det som ett tips.
Under 2026 kommer äntligen en diskussion till kring det orimliga i att en kommun förbygger sig samtidigt som befolkningen minskar och blir allt äldre. Idrottsanläggningar, sporthallar och LSS-boenden: underhållsnotan skickas till framtiden.
Det finns något djupt omoraliskt med att att generationer som inte förmått föröka sig i tillräcklig omfattning, ändå bygger och expanderar offentlig sektors materiella anläggningstillgångar som vore kommunen växande.
De yngres inflytande på Allehanda ökar alltmer. Tröttmössor som Hasse Tavér och hon-vad-hon-nu-heter kommer att förpassas alltmer till bakgrunden. Framtiden tillhör kompetenta journalister som behärskar både tangentbord och kamera, samt därtill kan göra research. Nuvarande chefredaktör verkar vara en pragmatiker och kommer förmodligen främja en sådan utveckling. Bonnier till trots, host, host.
Dessa snabbt framhastade förutsägelser kan synas pessimistiska överlag. Så är inte fallet. När offentlig sektor, institutioner, näringsliv och media anpassar sig till krass verklighet – då görs framsteg.
Den som lever får se!
