Det sägs att gatflickan utövar världens äldsta yrke, men det är fel.
Prostitution är ett urbant fenomen och är säkerligen lika gammalt som människans första städer. Äldre är dock maktens beskattning av sina undersåtar. Jesus föddes under skattskrivningsfärd mot Betlehem.
Den sparsamt nedtecknade medeltida historia som finns för vårt rikes övre norra hälft, kretsar kring skatt. Lappskatteland, birkarlar och fogdar som bevakade kronans beskattningsrätt. Beskattningen nådde långt utanför städer och köpingar.
På Skatteverkets hemsida står ordagrant att läsa: ”Gustav Vasa skapade ordning och reda i landets finanser och administration”.
Det är skattmasen som innehar världens äldsta yrke, vid sidan av jägaren, soldaten och bonden. Bödeln bör nog också läggas därtill.
Allmogens förhållande till skatt har varit präglat av skepsis och ovilja under hundratals år. I Vilhelm Mobergs roman ”Rid i natt!” – författad under andra världskriget – gör 1600-talsbonden Svedje uppror mot främmande tyska herrars beskattning. Och i Internationalen sjunger socialisterna: ”Bådet stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”.
Ironiskt nog är det när socialdemokratin konsoliderat sin makt, som en majoritet av allmogen förlorar sin skepsis.
1960 levde framtidsoptimismen. En uråldrig danskultur gifte sig med radioburen populärkultur och den fria rörlighet bilen gav. Raggarbilen blev en ikon så stark att den ännu idag lever. Skattetrycket under socialdemokratisk regering 1960 var dryga 25%. Idag under en borgerlig regering är det knappt 43%. Trots, eller snarare på grund av, offentlig sektors mycket höga andel av samhällsekonomin, är våra huvudsakliga problem idag ett illa fungerande elproduktionssystem, krisande sjukvård, lärarbrist och dåliga skolresultat, samt en kriminalitet som löper amok.
På 60-talet kunde Sverige mobilisera 800 000 man. Varje år gjorde fler än 50 000 män värnplikt. Dagen före julafton kunde vi läsa att regeringens målsättning är att år 2036 ska 10 000 värnpliktiga utbildas årligen. Ändå är vi 3 miljoner fler invånare idag.
Frågan att ställa är förstås: vad gör man egentligen med alla dessa skattepengar?
I en ledartext skrev då (2014) SvD-knutne Per Gudmundsson så här:
”I Sverige har vi tagit staten till en ny, tidigare okänd nivå. Här sköter det offentliga allt det som medborgarna kan göra själva. Allt från barnpassning och badhus till ölbryggning och alternativ teater är styrt och reglerat från ovan. Kärnuppgifterna, däremot, har överlåtits till frivilligarbetare.”
Han myntade sedan begreppet ”nattvandrarstaten” som en travesti på nattväktarstaten. I nattvandrarstaten maximerar staten sin verksamhet på alla områden utom de som syftar till att ge medborgarna grundläggande säkerhet och trygghet. Så här 8 år senare känns Gudmundssons ord mer relevanta än när de skrevs.
(Staten kan förstås bytas mot kommunen eller regionen, allt efter behag).
Om man idag i Västernorrland påpekar att våra gemensamma resurser är begränsade och politik är en fråga om att prioritera – inte att vilja – så får man inte sällan ett grötmyndigt svar; det är olika budgetar, förstår du. Enligt detta synsätt påverkar inte kommunala kulturskolor eller regionskattefinansierade trikåmän bak skyltfönster övriga delar av offentlig sektor.
Julen är en högtid för familjen. Det finns ingen socialförsäkring som kan ersätta den samvaron. Offentliga julklappar saknar sann omtanke och därmed mening. Tusen år av julfirande föregår dagens under tusen år högsta skattetryck.
Det är en utmärkt tid att ifrågasätta moderna sanningar.
God Jul!
Fler inlägg
Vattenpipa det nya normala: tobaksfabrik avslöjad i Domsjö
Flygplatshaveriet fortsätter – nu i ny politisk regi
Tips: Jan Blomgren om utbyggnaden av energiproduktion