Vård eller slutförvaring? Öviks kommun anmäld till Inspektionen för vård och omsorg

I kallelsen till omsorgsnämndens sammanträde den 17/10 så finner den noggranne läsaren ett tillsynes oskyldigt litet ärende, bland de anmälda delegationsbesluten. Ett yttrande till IVO (Inspektionen för vård och omsorg):

Vi begärde ut anmälan från IVO och kan här redogöra för vad den avser.

En äldre kvinna ramlar och skadar sig hösten 2017. Hon blir inlagd på sjukhus för vård. Där åldrar hon sig, eventuellt som en följd av skadan, ett bensår. Detta vill inte läka. Hon återförs till sitt omsorgsboende där såret sköts av sjuksköterska.

Såret växer sakta i storlek. Kvinnan blir rullstolsbunden. Det framgår av anmälan att kvinnan inte kunnat prata för sig. Det är rimligt att tro att hon varit dement eller förlorat talet p.g.a. stroke. Såret och dess behandling har vållat kvinnan stort lidande, enligt anmälaren.

I juni 2018 blir kvinnan inlagd på sjukhus p.g.a. infektion i såret. Hon avlider i början juli. Av anmälan framgår att kirurg har dokumenterat kvinnans sår och det är lätt att tro att anmälan föregåtts av en diskussion mellan kirurgen och anmälaren.

Saken är denna: från det att kvinnan lämnade sjukhuset tills dess att hon blir inlagd igen, så har ingen läkare tittat på såret. Behandlande sjuksköterska har endast haft telefonkontakt med läkare.

Låt oss här på en gång säga: detta är en anmälan och det går inte att dra långtgående slutsatser om att kommunen är klandervärd i ärendet. Vi vill också framhålla att vi har stor respekt för sjuksköterskors kunnande.

Men några saker sticker ändå ut här.

Kvinnan har inte kunnat prata för sig och befunnit sig i kommunens omsorg. Hon har haft stort lidande. Och hon har inte fått träffa läkare förrän på sin dödsbädd.

Vi lever i tidevarv där rättigheter är på var kvinna och mans läppar. Men ingen rätt följer oss vad gäller när vi dör och hur. Inte heller om döden blir snabb och smärtfri eller en lång utdragen pina. Inför detta livets lotteri står t.o.m. socialdemokratisk fördelningspolitik sig slätt.

Men det borde faktiskt vara en rättighet att få träffa en läkare med jämna mellanrum, när man har ett öppet sår på benet, stort nog att kunna bli ens baneman. Man kan också fundera kring hur ofta, eller snarare sällan, som läkare besöker omsorgsboenden. Detta fall kan få en att tro att det sker mer sällan än en gång i halvåret. Vi får hoppas att så inte är fallet.

Vi återkommer i ärendet om och när IVO lämnar ett yttrande.