Kommunen säljer nu fastigheten Strandkajen 3 till Markus Näslunds bolag Nordkajen Parkering AB, visar kallelsen till kommunstyrelsens arbetsutskotts möte den 15/1:
Köpeavtalets översta del:
Vad är fastigheten Strandkajen 3 då? Det är grannfastigheten till Strandkajen 4, vilket är fastigheten som nu bebyggs med bostadsrätter i hamnen. Det är Markus Näslunds bolag som är byggherre. De bostadsrätter där arkitekten säger sig vara inspirerad av Slåttdalsskrevan. Låt oss, för enkelhetens skull, kalla det bygget för “brf Skrevan”.
Strandkajen 3 är de 750 m2 som är inklämda mellan brf Skrevan och Järnvägsgatan:
Strandkajen 3 är oexploaterad. Det står alltså inte något hus där. För tillfället är fastigheten en byggetablering p.g.a. bygget av brf Skrevan.
Men om fastigheten är liten, så är läget något annat. Det är ett perfekt läge för flera olika verksamheter. Vi vill i detta inlägg visa hur absurt det blir när kommunen gör upp med enskilda intressenter om försäljning av kommunens mark, utan någon konkurrensutsättning eller inbjudan till budgivning.
Så här beskriver och motiverar kommunen försäljningen:
Kommunen vill alltså ha kontor på denna perfekt belägna tomt, samtidigt som man aldrig lyckats fylla Arken med hyresgäster när den var i kommunal ägo. Och Polisen kommer lämna gott om kontor i sina gamla lokaler, om man bygger nytt vid gamla busstation. Så här bygger man inte levande stad. Tvärtom. Kontor och bostäder i stadskärna ger död stad.
Att det blir så här stolligt beror dels på den sjuka förvaltningskultur som finns i Öviks kommun, skapad av socialdemokratin. Dels p.g.a. det s.k. planmonopolet. Det senare är en integrerad del av svensk bygglagstiftning. Ämnet är för omfattande att redogöra för i ett blogginlägg. Extremt förkortat så kan dock sägas att vi må ha någorlunda marknadsekonomi och därtill hörande friheter, vad gäller produktion och försäljning av varor och tjänster. Men detsamma gäller inte vad avser användningen av fastigheter. Där gäller kommunalt monopol: det är kommunen som upprättar detaljplaner och beslutar om markplanering, oavsett fastighetsägare. I bästa fall kommer fastighetsägare och kommun överens om hur mark skall användas. Notera i bästa fall. Kommunen kan också, i princip, sälja sin mark till vem de vill, hur de vill och till vilket pris de vill.
Så. Vi menar att 1,95 Mkr är rabattpris.
Varför då? Jo, låt oss lite löst spekulera i vad man skulle kunna använda denna fastighet till – om planmonopol inte existerat och kommunen så tillät försäljning till en ny ägare i övrigt.
Låt oss först slå fast: läget är perfekt för försäljning av snabbmat. Från fastigheten Strandkajen 3 till kommunhuset är det endast 70 m. Ungefär samma avstånd till Resecentrum. Till husbilscampingen är det ungefär 250 m promenadvägen och till gästhamnen kortare än så. I ryggen kommer fastigheten ha bostäder och det finns ett befintligt, nybyggt, bostadsbestånd bara tvärs över Järnvägsgatan. Vägarna Järnvägsgatan-Magasinsallén förbinder Strandgatan med rondellen där trafiken från Domsjö-Sund-Hörnett knyts ihop med Strandgatan och E4:an. Arkenkomplexet ligger precis jämte och har ett gymnasium inhyst, liksom vuxenutbildning. Det går också att promenera inomhus från biblioteksentrén och hit, med undantag för de sista 50 metrarna. En promenad som inte ens är 300 m. I området finns ingen egentlig konkurrens från snabbmatsställen, såvida man inte promenerar bort till komplexet vid E4:an, med Max, Burgerking, OKQ8, m.fl. Vidare ligger fastigheten i promenadstråket från Resecentrum till både Fjällräven Arena och stadskärnan.
Kapitalkostnaden på 2 Mkr – köpeskillingen – kan uppskattas till 60 000 kr/år eller 5000 kr/månad (3% ränta). Det betyder att om det vore möjligt att förvärva denna fastighet för 2 Mkr, så skulle det inte vara omöjligt att få avkastning på att göra något så trivialt som att ställa upp en thaikiosk. Allt som krävs är anslutning till VA (vilket i och för sig inte bara är bara, när kommunen är inblandad). En sådan thaikiosk kommer endast använda 30% av fastighetens yta. Det lämnar 525 m2 till hunddagis, skoputsning, jourlivsbutik eller vad nu fantasin och kreativiteten hos fria människor kan hitta på.
Ett annat exempel: anlägg ytparkering för 30 bilar. Hyr ut för 300 kr/månad till boende eller arbetstagare. Det är lägre än kommunens parkeringsavgifter, om vi inte kommer ihåg fel. Utfaktureringen blir 86 400 kr ex moms. Räcker till kapitalkostnad och t.o.m. amortering på ett lån om 2 Mkr.
Missförstå oss inte, vi tycker nog inte att det ska stå en modul eller större vagn modell thaikiosk på denna fastighet. Inte heller att det ska bli ytparkering. Men försäljningspriset, ja vad ska man säga? Hade vi blivit erbjudna att köpa denna tomt för detta pris, så hade vi sagt: taget! Priset för en av Öviks bästa fastigheter är satt lägre än för en tomt i samma storlek i en ordinär villamatta i Stockholms utkanter.
Nya är dessa tokigheter inte. Ett av bloggens första inlägg handlade om hur kommunen tecknade avtal med en annan f.d. hockeyspelare om att till underpris sälja en prima fastighet vid Nyänget, för exploatering i form av en stugby (yeah, right). Läs inlägget “Ännu en hockeyspelare bygger“. Detta projekt verkar ha dött(?), kanske som en följd av vårt inlägg.
Sosseväljare brukar inte uppskatta när offentliga tillgångar säljs ut till underpris.
Det är väl så enkelt att Marcus blivande hyresgäster har efterfrågat parkeringsplatser för alla sina fordon. Det var ju synd att att han inte kom överens med Örnsköldsviks kommun om att bygga på tomten som är upp emot paradisbadet men Örnsköldsviks kommun ställde förmodligen lite för detaljerade krav så Marcus gav väl upp. Sen så vet jag inte om just den tomten är så eftertraktad efter att Marcus byggt sina “lyxlägenheter”. I din räknekalkyl så kan jag konstatera att även vi som bor i Örnsköldsviks innerstad betalar 375 kronor per parkeringsplats och det enda aktiva vår hyresvärd gör för oss är att försöka spara pengar. Marcus torde inte vara något undantag.