För ett tag sedan gick det att läsa positiva nyheter om oväntad låg spridning av kvicksilver i länet. Preliminära siffror ur en rapport från IVL, visade att kvicksilvret vid flera kända förorenade platser i Ångermannaälvens nedre del och i Sundsvallsbukten, inte spred sig till omgivningen i den takt man befarat.

Detta är förstås goda nyheter. Mycket goda nyheter. Och Allehanda presenterade det förstås som en feelgoodnyhet, med rubriken:

”Halterna av tungmetaller och miljögifter i fisk utanför fabrikerna minskar – ny forskningsrapport tonar ner riskerna”

Men det finns ett aber. Vi beställde rapporten och där kan man, liksom i Allehandas artikel, läsa att i Hallstanäs finns höga halter och en fortsatt betydande spridning i fisk, samt att detta beror på att kvicksilvret existerar där i en biotillgänglig form – metylkvicksilver.

I Allehandas artikel anges också ett antal fiberbankar, där synnerlig hög risk anses föreligga. Här finns både Köpmanholmen och Örnsköldsviksfjärden med.

Det man inte skriver är detta: i Köpmanholmen har extremt höga halter av just metylkvicksilver uppmätts i fiberbanken. Ändå präglas såväl lokal politik som journalistik, av ett genuint ointresse för dessa miljöproblem och risker.

Framtidens dom kan komma att bli hård.