Konsten att döda en kvicksilverhamn genom utredning

Vad gör man med problem?

Får dem att försvinna.

I Köpmanholmen finns 1,5 ton kvicksilver i fiberbanken som ligger direkt utanför strandkanten och täcker hamnområdet. Inklusive utanför Ulvöfärjans kaj. 90 000 m2 död, giftig botten i form av tjocka kvicksilver- och dioxinhaltiga fiberskikt. Området som har fiberhaltiga sediment är totalt 300 000 m2 stort. 

Samtidigt har man en hamn som haft ambitionen att bedriva kommersiell verksamhet. I kommunal, socialistisk regi. Förhållandena för hamnverksamhet är mycket goda. Mer eller mindre fri passage och raka rör in från öppet hav. Mycket goda djupförhållanden. Vintertid förvånansvärt lite is för att vara på denna breddgrad. E4 ligger en spottloska bort. Fin väg dit.

Men stora fartyg har ett stort deplacement och mycket vatten skall flyttas på för att bringa och hålla fartyget i rörelse. En vattenflytt som ger upphov till undervattensströmmar, vilka river och sliter i fiberbanken. Rakt under Ulvöfärjan finns s.k. skredärr. Spår av ras, med andra ord. När det rivs runt i fiberskikten, rivs det runt i dess giftförråd. 

Vi har alltså ett problem. Två med varandra oförenliga fenomen. Problemet skall, likt i Joseph Hellers roman ”Moment 22”, försvinnas. 

Men fiberbanken flyttar man inte på. Åtminstone inte i brådrasket och inte för, gissar vi, under miljarden kronor. Muddring är svindyrt redan innan gifter blandas in i ekvationen. Naturvårdsverkets årliga anslag för sanering av förorenade områden är 492 Mkr. You do the math. 

För att få problemet att försvinna så låter man hamnen försvinna. 

Hamnen är de facto nedlagd. Utan så mycket som ett pip från politikerna på förskolan Kronan. 

Så här gjorde man:

Hamnen sorterar under det kommunala bolaget Örnsköldsviks Hamn & Logistik, ÖHL. Bolaget beställde någon gång under 2015 en utredning av konsultbolaget Efeso Consulting AB:

Utredningen kom fram till detta för Köpmanholmens räkning:

Lägg ned, alltså.

Inte ett ord nämns om fiberbank och kvicksilver i utredningen. Hur är det möjligt att utreda hamnverksamheten utan att ta in i utredningen att det finns en svår miljögiftsproblematik?

Vi tror att fiberbanken med dess kvicksilver har hanterats ungefär så här av sosseriet: 

När traumat med NCB:s nedläggning började lägga sig slutligen i och med saneringen av industriområdet, så fick de ledande sossarna, med Tokelvy Söderström i spetsen, för sig att nu ska det bli vindkraftshålligång i hamnen i Holmen. Eftersom ingen sosse har varken förnuft eller ryggrad nog att gå emot tokerierna som det övre skiktet skiter ur sig, så blev det också så. Dyra investeringar i hamnen. Några få uppdrag.

Sakta kom dock insikten om att det här går inte. Länsstyrelsen kom med allt fler rapporter. Så trillar slutligen alltihop ihop när Länsstyrelsen och SGU inleder ett projekt tillsammans som ska kartlägga fiberbankarna i havet i Västernorrland. 

Nu blir problemet ett annat för socialisterna. Hur ska man förklara att man fullständigt ignorerat fiberbanken och dess gifter, när hamnverksamheten planerats? Tokelvy lämnar kommunpolitikens topp i slutet av 2014. Sommaren 2014 publicerades SGU:s rapport. Det går inte att nu gå ut och säga ”vi har ett giftproblem, hamnen måste klappas igen”. Så man försöker smyga undan alltihop.

Död genom utredning. Förhoppningen var väl att när hamnen varit död några år, så skulle frågan om sanering kunna väckas – utan att någon ställde berättigade frågor om hur kommunpolitikerna kunde vispa runt miljögifter med fraktfartyg utan riskbedömning eller konsekvensanalys.

I nästa inlägg på temat så tar vi en titt på SGU:s rapport. Hur det projektet startades, när det färdigställdes och lite annat smått och gott.

Och kvicksilversafarin är långt ifrån över.

Spara PDFSkriv ut