I torsdags förra veckan sände Svt Västernorrland ett inslag om fiberbankar.
På Svt Västernorrlands hemsida står att finna betydligt mer information än vad som framkom i TV-inslaget.
”I en rapport som nu publicerats konstateras att de miljögifter som finns i fiberbankarna riskerar att spridas till omgivande miljöer. Det rör sig om farliga organiska miljögifter som DDT och PCB, men även tungmetaller som kvicksilver och kadmium.
…[]…
Forskarna har utvecklat en metod för att skatta risken för att gifterna sprids. En test vid fiberbankarna vid Väja utanför Kramfors visade att risken att till exempel PCB skulle spridas till en nivå som överstiger bakgrundsvärdena 10 gånger är i det närmaste 100 procent. Båttrafik nämns som en faktor som snabbar på spridningen.”
SGI (Statens Geotekniska Institut) har undersökt fyra fiberbankar i Västernorrland. Samtliga lokaliserade i Ångermanälven. Läser man direkt i rapporten så står där:
”Fiberbankarna i detta område tillhör inte gruppen av de mest förorenade men är istället deponerade på sluttningar som är skredbenägna och därför intressanta utifrån geologisk och geoteknisk synpunkt.”
Samt följande:
”I många av fiberbanksområdena sker det heller ingen översedi- mentation vilket tyder på att fiberbankarna vilar på en transport- eller erosionsbotten snarare än en ackumulationsbotten.
De spridningsvägar som kan vara av betydelse är spridning genom kemisk diffusion, biodiffusion (fiberbankarna innehåller i princip inga bioturberande organismer) och advektion triggad av resuspension (erosion) från exempelvis fartygstrafik (propelleruppvirvling), strömmar från vattenflöden, strömmar från vindgenererade vågor samt undervattenskred.”
Vi kan alltså med vetenskapligt gott samvete slå fast att fiberbankar i branter är en risk, likaså fartygstrafik ovan dem. Ändå bedriver Örnsköldsviks kommun hamntrafik i Köpmanholmen via sitt kommunala bolag Öviks Hamn&Logistik, rakt ovanför en av de mest förorenade fiberbankarna i landet. Man t.o.m. skryter om att slå rekord i fartygsstorlek, när kinesvindsnurrorna lossas i hamnen för vidare transport till inlandet. SGU har i sina undersökningar tidigare funnit såväl skredärr som spår efter propelleströmmar i Köpmanholmens fiberbank. Därtill har det fastslagits att fiberbankens miljögifter sprids i näringskedjan i Nätrafjärden.
Länsstyrelsens miljöenhet vill inte ta i saken. Dess chef Sören Thors har meddelat att det är kommunen som har tillsynsansvaret för hamnverksamheten. Och vi påminner om att Öviks Hamn&Logistik grävde upp sanerade jordmassor i det gamla fabriksområdet och var på väg att stryka ut dem i ett lokalt skidspår, innan saken bromsades av Länsstyrelsen.
”En skärgård i världsklass” – det är vad S upprepat som ett mantra, när man sökt sina bidrag hos EU, stat och Länsstyrelse. Ack vad det skär sig. Sina gamla synder gömmer man undan och låtsas inte om, samtidigt som man funnit nya miljöproblem att fästa i sinnet hos barn och unga.
Det finns även kvicksilverhaltiga fiberbankar på närmare håll, närmare bestämt i Ö-viksfjärden, pga utsläpp från Domsjö Fabriker (1903-nu) och Domsjö Klorfabrik (1936-1991).
Byggprojektet Järvedsstrand (https://byggsigurd.se/jarvedstrand) är beläget just vid en sådan fiberbank.
Dessutom är den marken svårt förorenat av kättingolja, s k krypolja, då kättingarna från Domsjö fabrikers timmerramar oljades in just där.
Med beröm godkänt. Man kan läsa om Öviksfjärden i samma rapport från SGU där fiberbanken i Köpmanholmen undersöktes. Moälvens utlopp är skrämmande läsning. Inlägg kommer i framtiden.
Marken i fabriksområdet i Hörnett är förstås en bubblare inför en framtida avveckling eller förändring av området. Sanering där kan få fabriksområdet i Köpmanholmen att framstå som en snabb och enkel operation.
Tillägg: Coreoliseffekten gör att vattenströmmarna för med sig föroreningar i en medurs riktad cirkelrörelse, varför det mesta av föroreningarna från DF i Ö-viksfjärden hamnar i Järved och Bonäset