Härförleden kommenterade en läsare ett inlägg med en längre och välformulerad kommentar. Den förtjänar att besvaras. Kommentar löd som följer:
”Hej
En förtroendevald är de som anges i 4:1 kommunallag(KL), däribland såväl ledamöter i fullmäktige, styrelse och nämnd. Att säga att representanter i fullmäktige är folkvalda är inte bara per definition fel utan de som du kallar folkvalda är väl i så fall de som blivit personvalda. Det är inte särskilt många som blir ”inkryssade” de flesta blir invalda efter partiernas egna listor.
Se vidare på val.se
Gällande din monolog om arvoden så tänkte jag påpeka att det inte alls är ovanligt att knyta arvodet till riksdagsledamöters arvode. Det är alltså en vanlig konstruktion. Arvode är egentligen bara en benämning på lön för den som är förtroendevald enligt 4:1 KL. Arvoden precis som löner ska utvecklas på årsbasis. Arvode för riksdagsmän fastställs årligen av en arvodesnämnd. Exempelvis höjdes riksdagsledamöters arvode med 1500kr från år jan 2018 till jan 2019. Det innebar en ökning med ca 2,3%. Att jämföra med det senaste industriavtalet på 3 år som jag tror låg på 6,5%. Men ur dit exempel som var 70% av riksdagsledamots arvode vilket bör innebär en lika stor procentuell arvodesökning i jämförelse med riksdagsledamotens ökning.
Jag vet i och för sig inte riktigt vad din poäng med hela det här inlägget är. Vi har ju i Sverige representativ demokrati, det innebär att vi röstar för att vara med och bestämma över vilka som ska representera oss. Så, givetvis kan man diskutera den nuvarande ordningen. Alternativet är ju förstatligande eller privatisering i större utsträckning. Vid förstatligande så kommer, enligt min bedömning, beslutsfattandet längre bort från det frågan gäller. Privat så riskerar det väl att bli än mer ekonomiskt drivet, kanske finns nackdelar med det inom bildning?
Men om det är antalet politiker i ett politiskt organ man funderar över så kan man givetvis se det på olika sätt. Beroende av hur det politiska landskapet, det vill säga valresultatet, ser ut så kan det politiska balansen i ett organ variera beroende av antalet ledamöter. Har man få ledamöter i ett organ får de med lägre valresultat färre(kanske en eller ingen) representant, det innebär eller kan innebära att det blir en svagare opposition som ska stå upp mot majoritetens linje. Det kan innebära att frågor bara flyter igenom och blir beslutade utan debatt och allsidig belysning. Vilket det givetvis även kan göra vid fler ledamöter. Det jag säger är inte att jag förordar väldigt stort antal ledamöter i alla politiska organ, däremot kan det få konsekvenser oavsett vägval.
Men låt säga att man sparar in några hundra tusen till ett par miljoner på att krympa den politiska organisationen. Oavsett, skulle du själv för 47 000 kr i månaden vilja sitta och besluta om nedläggning av småskolor. Nej, vem vill det. Så varför sker det? Örnsköldsvik är inte så stort, det innebär att man fattar beslut som påverkar de personer man nästa dag träffar på kvantum. En sak är uppenbart för mig, det är alltid lättast att stå på sidan om och kritisera. Det är inte förrän man är i rollen att man ska spara 20 miljoner som frågan inte längre är så enkel. Precis som fotboll, alla de bästa spelarna med alla svaren sitter antingen framför tvn eller på läktaren:-) Själv skulle jag aldrig någonsin ta på mig ett politiskt uppdrag, tänk att varje dag bli dömd av personer som aldrig behöver ta något ansvar för sina åsikter. Men, de har ändå så klart rätt till åsikter, de är förhoppningsvis skattebetalare.
Det kvittar vem som har varit lärare eller inte, de är förtroendevalda och har alltså inte genomgått någon arbetsintervju med en viss kravprofil. Förtroendevalda ska heller inte kunna allt om verksamheten. Det finns det andra som gör, de ska erhålla så pass kvalitativa underlag, från de som kan, så att de kan uppfylla sin roll som förtroendeval och fatta beslut. Som förövrigt är överklagbara.
Sen gällande hur ärenden uppstår så missade ni den väg de flesta ärende tar, men det gör inget.
Keep up the good work, hoppas på grillväder i helgen.
God afton”
Man kan förlora sig i formfrågor och semantik. Faktum kvarstår: väljarna väljer representanter till fullmäktige. Representanter till alla andra förtroendeuppdrag väljs av fullmäktige. Att kalla fullmäktigeledamöterna för folkvalda må vara fel i så motto att ordet inte används i lagstiftningen. Men det används av både lort och pannkaka bland folket, visar en rudimentär googling. Det gäller f.ö. även ordet ”kommunalråd”, som inte existerar i kommunallagen, men väl i folkmun hos såväl ledarskribenter som autodidakter i bloggledet.
Att ett förfarande – i det här fallet att knyta förtroendevaldas arvoden i kommunen till riksdagsledamöternas arvoden – skulle vara vanligt förekommande, hindrar inte att man kritiserar detsamma. Vad gäller riksdagsarvodets utveckling, så framgår det i nedan diagram:
Inga hack eller platåer i de kurvorna inte. Därmed kommer inga hack eller platåer uppstå i Per Nyléns och Anna-Britta Åkerlinds arvodesutveckling över tid. Det är kanske passande att påminna om att arbetslöshet, BNP per capita och andra mått på samhällsframgång har fluktuerat under perioden.
Det är korrekt att en arvodesnämnd fastställer riksdagsledamöternas löner. Vi var okunniga och hade fel. Nu har vi lärt oss något nytt. Men du kunde väl upplyst om att den arvodesnämnden utses av riksdagen och har hela en ordförande och två ledamöter? Riksdagsledamöternas arvodesutveckling fastställs alltså av en majoritet om två personer, vilka är utsedda av riksdagen. Sannolikheten att minst två av den nämndens tre ledamöter skulle pausa arvodesutvecklingen under några år, är nog försvinnande liten.
Sverige har representativ demokrati. Men vi röstar inte fram enskilda personer som skall representera oss och vi ges aldrig möjligheten att ställa tidigare valda personer till ansvar i val. Som du påpekade är personkrysset inte speciellt viktigt och partierna fastställer sina listor. Det vi väljer är partier och därmed partiets kandidatlista, med liten justering via personkrysset. Därför är den enskilde fullmäktigeledamotens (riksdagsledamotens) position ett resultat av ett internt positionerande, för att vinna sitt partis förtroende och nåd att hamna på valsedeln, och därefter att partiet som kollektiv vinner framgångar. I den ordningen.
Därför är inte sällan parlamentarikerna i Sverige experter på att intrigera, lisma, konspirera, knyta allianser, o.s.v. internt i sina partier. Eller så är man expert på detta via släktskap med den verklige experten och maktinnehavaren. Varför skulle annars fullmäktigeledamöternas barn och andra nära och kära stå att finna i förskräckande omfattning i såväl fullmäktige som nämnder? Och ingen säger något. Ingen påpekar det olämpliga.
Därav att svensk politik har karaktären av en dumskallarnas sammansvärjning.
Du påpekar att förtroendevalda inte skall kunna allt om verksamheten. De ska fatta beslut på underlag tillhandahållna av tjänstemännen (”experterna”, håhåjaja). Samtidigt försvarar du mellan raderna att bildningsnämndens ordförande har ett arvode om 47 kkr/månad, ty ingen vill annars ”besluta om nedläggning av småskolor”. Det går inte att tolka som annat än att Parks arvode ska han ha för att det är synd om honom, bespottad som han kan vara (av en del av befolkningen). För så många beslut kan det inte vara att hantera, så länge nämnden endast sammanträder en gång per månad och har heltidssekreterare till sin hjälp. Det luktar inte så lite desillusion om det resonemanget. Man blir nästan matt i själen, Olsson.
Vi är förmodligen fler än du tror som skulle kunna tänka oss att axla ett förtroende likt Park, för ett våldsamt lägre arvode. Varför inte vårdbiträdets 23 000 kr/månad? Vore man inte överbetald och betedde sig som en man eller kvinna av folket, istället för slem yrkespolitiker, så voro nog ryggen lite rakare och kroppen inte darrande inför lite blåst i kön på Kvantum.
Det bör nog också påpekas att risken att utsättas för sådant är mikroskopisk: Elvy Söderström eldade upp över en miljard av våra pengar och lokaltidningen skriver idolporträtt om henne.
