KOMMUNPOLITIK. Kommunstyrelsen har beslutat att vägra träffa regeringens samordnare för frivillig återvandring.

På kommunens hemsida meddelas att kommunstyrelsen ”tackat nej” till att möta regeringens nationella samordnare för frivillig återvandring. Örnsköldsvik sällar sig alltså till det stora antal kommuner som tycker att det är en god ordning att vägra möte med en utsänd regeringsrepresentant. Man skriver:

”Avböjer nationell samverkan för frivillig återvandring
Kommunstyrelsen tackar, efter ett nämndinitiativ från Carolina Sondell (S) och Patrik Paulsson (V), nej till förfrågan om att bistå den nationella samordnaren i arbete med frivillig återvandring. Kommunstyrelsen ser inget behov av ytterligare stöd i arbete med frivillig återvandring.”

Socialister ser inget behov av statligt stöd. Kan det vara första gången i kommunens historia? Notera att de borgerliga partierna delar denna uppfattning. En hövlig ordning vore att träffa samordnaren och vid mötet framföra sina åsikter.

Att ”frivillig återvandring” är behäftad med någon typ av politisk skam, är mycket märkligt. Om en vårdutbildad ukrainsk kvinna vill återvända till Ukraina och tjänstgöra i vården där – behov lär finnas – så måste man fråga: vad är problemet? Ska ankdammspolitikerna i Övik förfula en sådan önskan?

En syrisk familj med värdekonservativ samhällssyn som otrivs i världens modernaste land och nu överväger att resa hem – ska Sondellskan skambelägga det?

Bakom det politiska poserande som mötesvägrandet utgör, döljer sig en unken människosyn. Man tillskriver inte kultur, tradition, rötter och ursprung något värde. Människor är för dessa politiker bondepjäser på ett schackbräde. Själva är de socialingenjörer som pendlar mellan att betrakta pjäserna som ömsom leksaker, ömsom arbetskraft. Ena dagen gulliga kaninungar. Nästa; boskap.