Ett av ärendena då bildningsnämnden sammanträdde den 15/9, var dimensioneringen av gymnasieprogram på Örnsköldsviks gymnasium läsåret 2021/22. Förslaget ser ut som nedan. (Örnsköldsviks gymnasium är Nolaskolan och Parkskolan tillsammans).
Programmen är självförklarande. Möjligen kan nämnas att IMV står för ”Introduktionsprogrammet Programinriktat val”. De olika varianterna på detta är 28 platser totalt och alltså en liten del av gymnasieverksamheten.
Övriga platser är 564 till antalet. Av dessa är 332 rent högskoleförberedande och utgörs av ekonomi, samhällsvetenskap, teknik, naturvetenskap och estetiska programmet.
59% av platserna är högskoleförberedande alltså. Det betyder förstås inte att alla som går dessa utbildningar väljer att gå vidare till universitet eller högskola. I åldersgruppen 25-64 år i Öviks kommun, har 22,8% minst 3 års eftergymnasial utbildning. Snittet i Sverige är 28,2%.
Man kan diskutera vikten av högskoleutbildning. Å ena sidan finns det klara och tydliga behov av ingenjörer, läkare, veterinärer, sjuksköterskor, m.fl. väl avgränsade och distinkta yrkesgrupper. Å andra sidan är det mycket tydligt att en hög andel högskoleutbildningar inte alls leder till efterfrågad och samhällsviktig kompetens.
I Umeå kan man plugga ”kulturanalys” och ”normkritisk pedagogik i arbetslivet”.
Det är alltså svårt att resonera kring hur viktigt det är med de där 59% högskoleförberedande programplatserna på gymnasiet. En känsla är dock att de är alldeles för många, men att det ligger utanför denna bloggs ämnesområde att undersöka saken.
Platserna på de yrkesförberedande programmen går det dock utmärkt väl att fundera på.
16 frisörplatser per år. Om en frisör är yrkesverksam från 20 års ålder, upp till 65 års ålder, så blir det med den utbildningstakten 720 frisörer igång i kommunen. Rimligt? Nej.
På det industritekniska programmet finns det också 16 platser. Metsä, BAE och Domsjöfabriker har tillsammans runt 1700 anställda. Om hälften av dessa motsvarar industritekniskt program i kravprofil, så räcker de 16 platserna till dessa tre arbetsgivare endast. Mycken annan industri finns.
Det bör påpekas att det finns två gymnasium till. Höga Kusten gymnasium (tidigare Mikael Elias) och Praktiska gymnasiet. Dessa är dock tämligen små i jämförelse med Örnsköldsviks gymnasium.
På bygg och anläggning inriktning mark, finns endast två platser. Samtidigt är både sosseri och opposition överens om att invånarantalet skall öka till 65 000 fram till 2030. De tillskjutande 9000 invånarna får alltså förutsättas ska knös in i befintligt bostadsbestånd. För med två nya anläggare per år blir inte mycket byggt.
Vänder man på steken, så utbildas 22 personer per år i husbyggnad. Det motsvarar ungefär tusen yrkesverksamma. I en kommun med noll befolkningstillväxt.
Installationsfirmor i Övik kan skatta sig lyckliga. 30 platser på programmet El och energi. Med 45 år långt yrkesliv motsvarar det 1250 yrkesverksamma i kommunen. Snacka om lönepress nedåt.
30 platser är det även på Vård och omsorg, vilket känns betydligare rimligare än samma antal på El och energi. Och har man nu resonerat så här långt, så inser man också hur makalöst många 90 platser på Samhällsvetenskap är. Vad ska de göra alla? Frågan är relevant oavsett om de inte väljer att studera vidare efter gymnasiet eller väljer att bli socionomer, statsvetare, normkritiker, kulturanalytiker eller vad tusan allt tok det nu finns i den genren.
Visst lär det vara så att en del elever ansluter från grannkommuner som saknar en viss utbildning eller inte ens har något gymnasium. Men det inbördes förhållandet mellan de olika gymnasieprogrammen får oss verkligen att fundera över hur framtidens arbetsmarknad kommer att fungera.
Överutbud av viss kvalificerad arbetskraft ger utflyttning. Underskott av kvalificerad arbetskraft i en viss sektor ger sämre förutsättningar för näringslivet och i värsta fall företagsflytt. Utbildningsfrågan borde vara en fråga där man från höger till vänster borde kunna komma överens. Idag har vi den märkliga situationen att ett politikeretablissemang med S som dominerande kraft, ägnar sig åt laissez-faire på utbildningens område. Det gäller lokalt, såväl som nationellt.
Med det “låt gå” förhållningssätt inför sitt uppdrag som utmärkte tidigare ordförande för Bildningsnämnden, Birgith Olsson Johansson och fortsätter med hennes ersättare, Kristoffer Park, båda utan reell erfarenhet av skolverksamhet, så står Örnsköldsviks kommun kvar på samma plats och stampar i samma fotspår, år efter år, med ingen förändring i skolverksamhet-och utveckling.
Bildningsnämndens uppdrag borde ha högsta prioritet i den kommunala verksamheten, men till detta uppdrag har man tillsatt nu två personer i rad utan initiativ och engagemang för skolutveckling. Tragiskt! För både Birgit Johansson och Kristoffer Park verkar uppdraget som ordförande enbart vara en transportsträcka till hög lön med ringa arbete som insats. Det kan väl inte och får väl inte accepteras att det skall vara så här.
Varför har man valt sätta två personer efter varandra till ordförande för Bildningsnämnden, personer vilka enbart sitter för lön och status. Inte av genuint intresse för utveckling av skolfrågor? Kan någon svara på det?
Förändring med Einstein som vägvisare. Så lyder rubriken till dagens ledare i tidningen Läraren, skriven av dess ordförande Johanna Jaara Åstrand, Önsköldsvik. Citat ur ledartexten: Enligt Einstein: “Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat”, något som socialdemokraterna i Örnsköldsvik verkar behärska intill fulländning genom sitt val av Kristoffer Park som ledare för Bildningsnämnden. Först dryga 20 år av förlorad tid av skolutveckling under Birgith Olsson Johansson slappa och likgiltiga fögderi och nu, ännu en ny förlängningen framåt med återigen förlorad tid till skolutveckling…