I första inlägget konstaterade vi att kommunen tvingas att offentligt upphandla livsmedel och råvaror som ska gå in i storkökens produktion av mat till skolor, förskolor, särskilda boenden, m.m. Den lag som reglerar offentlig sektors inköp heter ”Lagen om offentlig upphandling” och förkortas vanligen LOU.
Nu tar vi en titt på kommunens kostpolicy.
Kostpolicyn har antagits av fullmäktige och givits det lätt omständliga namnet ”Måltids- och Livsmedels policy för Örnsköldsviks kommun”.
I kostpolicyn kan vi bl.a. läsa:
”Med höga krav på råvaror och en positiv inställning till lokal och regional mat- och livsmedelsproduktion förstärks drivkraften för lokal utveckling och tillväxt inom dessa näringar samt besöksnäringen.
Maten skall alltså vara god och verksamheterna skall ha en positiv inställning till lokal och regional mat- och livsmedelsproduktion. På något sätt ska det senare leda till tillväxt i besöksnäringen.
Under rubriken ”Maten och kulturen” slår kostpolicyn fast att ”Det kulturella matarv som finns i Örnsköldsviks kommun ska vårdas inom den offentliga måltiden”. Policyn beslutades i fullmäktige 2016 och om vi inte kommer ihåg helt fel, så gick det i skolan att vid den tidpunkten avnjuta festmåltider som ”tacofisk” och ”kebabgryta”. Två rätter som torde vara bra exempel på gastronomisk antikultur.
Vidare tillskrivs ”klimatet” stor vikt i policyn. Kommunen är medlem i föreningen ”Sveriges ekokommuner” och har antagit deras ”hållbarhetsprinciper”. Senast 2018 skulle 50% av de inköpta råvarorna vara antingen ekologiska eller lokalt producerade.
Vi frågade kommunen hur man lyckades med det. Svaret är att det gjorde man inte:

Fast det är inte det misslyckandet som är det intressanta. Sätter man ett extremt ambitiöst mål och inte når fram, så är väl inte det så mycket att bråka om. Det intressanta är istället vad som skall anses vara ”ekologiskt eller närproducerat”.
”Ekologisk” har en klar och tydlig definition, vilken vi inte här behöver gå in på. Men hur har kommunen definierat ”närproducerad”? Så här:

Närproducerat anses vara allt som producerats eller förädlats i något av Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens eller Norrbottens län. Vilket förstås är skrattretande, likaväl som det sätter misslyckandet att nå målen i perspektiv. Mindre smickrande perspektiv.
För all del, ta en slev kebabgryta till.
Det fullständiga svaret på vilka som levererar livsmedel och råvaror ger vi i tredje och sista avsnittet. Vi nämner här att det finns två offentligt upphandlade leverantör och den ena är, föga förvånande, Norrmejerier (vilket förstås är bra). Enligt avtalen med dessa två leverantörer har kommunen rätt att under skördesäsong avropa från lokala producenter:

Sådana avrop görs i mycket liten utsträckning, enligt upphandlingsenheten.
Fortsättning följer.
Oavsett vem som levererar mat till skolorna så smakar och serveras den alldeles förträffligt i dagens skolor!
Mina föräldrar som föddes runt 1910-1920, berättade ofta om deras skollunch. Tunnbrödsmörgåsar utan smör eller annat pålägg. Till detta, ca 3 dl kall sötmjölk i medhavd flaska. Någon skolmatsal fanns ej, utan maten intogs antingen i korridor eller utomhus vid tjänligt väder.
Men där fanns också de mer välbeställdas barn, som hade både korv, rökt fläsk eller ost på sina mackor, vilket skapade avund bland eleverna. Något som vi kanske har glömt idag, i vårt så jämlika och välbeställda samhälle…
Maten på våra vård och omsorgsboenden smakar långt ifrån förträffligt