Ett faktum som förtjänar spridning

Vi lever i en tid där materiell välfärd och sekularisering har städat döden ur vardagen.

Hög förstföderskeålder gör att de flesta fortfarande är barn eller ungdomar, när deras mor- och farföräldrar lämnar jordelivet. Den stora majoriteten människor möter sedan inte döden förrän när deras föräldrar dör.

Först väl upp i medelåldern kommer de existensiella frågorna och insikten om att livet obönhörligen tar slut. Med det livskriser, depressioner och självmedicinering.

Det finns förstås undantag. Vård- och omsorgspersonal som har döden närvarande i sitt arbete. Enskilda livsöden där sjukdom, olycka eller självmord tidigarelägger mötet med döden i vuxen ålder än för flertalet.

Så här var det inte gammalt tillbaka. Prästen påminde församlingen om vad som väntade och en högre andel barn och yngre vuxna dog i sjukdomar, olyckor eller av komplikationer orsakade av sådana.

Inte sällan dog man hemma, under beskådan av hushållets övriga medlemmar.

Knappast kunde någon fylla 50 år och ännu aldrig konfronterat döden. Idag är det inte bara möjligt, utan till och med vanligt.

Det är rimligt att tro att detta påverkar kollektivets syn på vad ”rädda liv” betyder.

Vi kan inte rädda livet ad infinitum, endast skjuta upp döden en viss tid. I samma ögonblick vi förlöses till denna värld, är vi dömda att sedermera dö. Trots det, uttrycker vi oss som om liv räddas till evigheten.

Corona gjorde detta tydligt. Betrakta äldreomsorgsboenden. Varje kommun har underlag för att beräkna hur lång tid en brukare i snitt bor på sådana boenden och man vet också hur stort tidsintervallet brukar vara för kortast till längsta boendetid. Vi känner inte dessa siffror för Övik, men de räknas i månader snarare än år.

Om man stänger ett omsorgsboende mot omvärlden och hindrar de boendet att träffa sina anhöriga, med motiveringen att förhindra spridningen av coronaviruset och därmed rädda liv, så är det alltså känt hur lång tid döden kan skjutas upp genom denna åtgärd. I statistisk bemärkelse, naturligtvis.

Vi räddar sålunda inte liv, utan skjuter upp döden.

Med ovan som bakgrund, vill vi dela med oss av en nyhet om en studie utförd av Läkemedelsverket. Studien är mycket enkel att förstå och har rapporterats av bl.a. Svenska Dagbladet och SR Värmland. Den visar hur många levnadsår som gått förlorade p.g.a. covid och den jämför det med levnadsår förlorade till suicid (självmord).

Resultatet är häpnadsväckande. Under år 2020 förlorades fyra gånger fler levnadsår till suicid än till covid i Sverige.

Man kan diskutera orsakerna till självmord. Den gamla stötestenen om vad som orsakas av arv respektive miljö. Applicerbart på allt från alkoholism till sadism och schizofreni. Att arv spelar roll, råder det nog vetenskaplig konsensus om. Där avgörs fallenheten. Miljön förstärker eller bromsar.

I socialingenjörernas välfärdssamhälle förloras alltså fler levnadsår till självmordets praktik, än till den pandemi som försatte hela nationer i lock downs.

Spara PDFSkriv ut