Företagsklimatet är på tapeten igen. Den stackars näringslivschefen Fredrik Holmgren, som över intet näringsliv är chef, får stå med hundhuvud inför missnöjda företagare i kommunen. Det är helt meningslöst. Bäst vore om hans tjänst avvecklades och han själv ställde sig till arbetsmarknadens förfogande. 

Det som dessutom inte bara är meningslöst utan också missvisande, är att Timrå lyfts fram som ett gott exempel. Örnsköldsvik hamnar på plats 223 av 290 kommuner i företagsklimatmätningen. Timrå glänser med plats 27. 

Men det är bara bedrägligt sken. Yta. Fernissa. 

Företagsklimat mäts genom enkätsvar. En kommun kan i teorin ha få företag och huvuddelen av dem kan vara leverantörer till kommunen. Förmodligen skulle en sådan kommun få utmärkt resultat i enkätmätningar av “företagsklimatet”. Enkätundersökningarna kan möjligen fånga upp förändringar som de svarande upplever över tid. Däremot duger inte metoden till att jämföra kommuner med varandra.

 
Det finns en helt annan och objektivt mätbar verklighet. Nätsidan Ekonomifakta redovisar fakta om kommuner och två kommuner går att jämföra med varandra. Låt oss göra det – jämföra Timrå och Örnsköldsvik:

Man konstaterar snabbt i tabellen att det inte finns någon större skillnad mellan kommunerna – annat än just vad gäller ”företagsklimatet” och några få andra parametrar. Timrå har sämre demografi och befolkningsutveckling, samt avsevärt lägre andel högutbildade. Och trots att Timrå har ett så bra företagsklimat så tillhör kommunen de tio kommuner i riket som har lägst grad av nyföretagande.

Ett tips till läsarna är att lyssna på fredagens ekonomiekot. Hittas här. Där redogörs för status i Timrå och Sundsvalls gemensamma projekt ”Torsboda Industrial Park”. Tillsammans har kommunerna petat in en halv miljard kronor i satsningen. Ännu har inget företag lockats att etablera sig på området och under nästa år förväntas exploateringsbolagets kassa bli tom, vilket kan komma att kräva ytterligare ägartillskott från kommunerna.

Briljant. ”Företagsklimat”.