Tidigt på sommaren utgav Arbetsförmedlingen arbetslöshetsstatistik för Öviks kommun.
I denna framgår att av länets 7 kommuner, så har Öviks kommun lägst arbetslöshet:
Övik är med 5,9% arbetslöshet den enda kommun som kryper under 6%, även om Ånge inte är långt efter med sina 6,2%.
Ånge är en liten kommun med runt 10 k invånare, tillika en inlandskommun som återkommande drabbats av nedläggningar (postterminalen, Östavallsågen, m.m.).
Vad är det som gör att Ånge och Övik presterar bäst? Och vad gör Härnösand till ett enfant terrible?
Förekomsten av industrier kan det inte gärna vara. Inte heller hur högt man placerar sig i den numera mytomspunna företagsklimatrankingen.
(Ingen mätmetod för företagsklimat som placerar Timrå skyhögt upp, är värd att ta på allvar).
Statistiken vet besked.
Arbetslösheten bland utrikes födda spänner från 18,7% i Ånge till 27,5% i Härnösand. I Övik är samma siffra 22,3%.
Att skillnaden är relativt stor mellan kommunerna beror inte på att vissa kommuner har en magisk integrationspolitisk metod, som sätter de utrikes födda i produktivt arbete. Nej, det är sammansättningen i gruppen utrikes födda som är olika i olika kommuner.
I Härnösand består gruppen av en högre andel sent invandrade utomeuropéer. Den grupp som har störst problem på arbetsmarknaden.
Vill man förstå varför arbetslöshetssiffrorna för respektive kommun ser ut som de gör, måste man alltså betrakta hur hög andelen utrikes födda är i respektive kommun. Och då ser det ut så här:
Plötsligt framträder tydligt varför Ånge och Övik ”lyckas”, medan Härnösand ”misslyckas”.
Ovan är nu inte någon nyhet, varken i tid eller på så sätt att sakförhållandena skulle vara nya eller överraskande för gemene man. De flesta har nog intuitivt förstått detta.
I reda tal gällde detta i maj 2022: 1526 personer var arbetslösa i Övik och av dem var 612 utrikes födda.
Det som däremot är nytt för oss i denna statistik är den osminkade sanningen om gruppen utrikes föddas utbildningsnivå. Det är fullt möjligt att detta presenterats tidigare av Arbetsförmedlingen, men vi har då missat det.
Så här är det:
55% av de utrikes födda arbetslösa har endast förgymnasial utbildning. Det betyder att de gått x antal år i motsvarande grundskola. Man kan nog med gott samvete förmoda att x generellt är betydligt lägre än de 9+1 årskurser som gäller i Sverige.
Samma andel i gruppen inrikes födda är 16%.
I gruppen utrikes födda med endast förgymnasial utbildning döljer sig en del kvalificerad arbetskraft. Det bör påpekas. Klassiska yrken som skomakare och skräddare kan få utgöra exempel. I helheten är de dock knappast intressanta.
Vad blir konsekvensen av ovan?
Misslyckas politiker med att få en högre andel av de utrikes födda i produktivt arbete, så består en försörjningsbörda för det allmänna. Förmodligen även sociala problem i arbetslöshetens fotspår.
Lyckas man med att få gruppen i arbete, så är det föga troligt att det är privat sektor som anställt individerna med endast förgymnasial utbildning, annat än till mindre del och då till städtjänster och motsvarande helt okvalificerade arbetsuppgifter.
Alternativet till att gruppen fortsätter ha en skyhög arbetslöshet, är alltså att anställa i offentlig sektor. Det betyder i klartext att anställa i stor omfattning människor i kommunala omsorgsyrken, vilka saknar gymnasial utbildning och i många fall endast har ett halvt dussin år i grundskola bakom sig.
Lycka till.
Det märks redan. Andelen utrikesfödda har de senaste månaderna blivit stor del av de som kommer till mig i alla fall. Med bristande kunskaper i svenska språket och en mentalitet som går att ifrågasätta så tycker jag synd om de brukare som har svårt att kommunicera som nu får svaret, ja ja på i princip alla frågor de ställer till personalen. Alla vill att vårdpersonalen ska bli en erkänd grupp som förtjänar att uppmärksammas och också får det bättre ställt (högre lön). Jag ser inte hur man ska lösa det genom att hela tiden nedgradera yrket när man stoppar in vad som helst bara för att ha personal på alla platser i schemat.