När politikerna i Region Västernorrland fattar beslut om att lägga ner eller skära ner på verksamheten vid Sollefteå sjukhus – eller andra sjukhus, är det inte bara ett ekonomiskt val – det är ett beslut som i praktiken kan avgöra vem som får leva och vem som riskerar att dö. För de mest sårbara i samhället – äldre, sjuka, och de som bor långt från närmaste vårdinrättning – är tillgång till akutvård inte en lyx, det är en livlina. Att ta bort den är att indirekt utsätta dem för ett dödshot, även om det inte skrivs ut i klartext i något protokoll. Är det då så konstigt att desperationen hos vissa kokar över i hot mot de som håller i pennan?
Beslutet att avveckla delar av Sollefteå sjukhus har mötts av folklig vrede, och det är lätt att förstå varför. För den som bor i glesbygden är det inte bara en fråga om längre restid till vården – det kan vara skillnaden mellan att hinna fram i tid eller inte. När en förlossningsavdelning stängs eller akutmottagningen försvinner, är det inte bara statistik som ändras. Det är människoliv som sätts på spel. Och när människor känner att deras överlevnad hotas, är det inte oväntat att reaktionerna blir extrema. Dödshot mot politiker är naturligtvis oacceptabelt och kontraproduktivt, men det är en signal om hur djupt förtvivlade många känner sig. Ilskan är ett rop på att bli hörd, även om det tar sig fel uttryck.
Samtidigt väcker hela situationen frågor om politiska prioriteringar. Sverige har sedan 2022 pumpat in över 75 miljarder kronor i stöd till Ukraina – pengar som till stor del gått till militär utrustning, humanitär hjälp och andra insatser i ett krig långt borta. Det är en svindlande summa. Jämför det med vad som krävs för att hålla Sollefteå sjukhus vid liv: kanske 50 miljoner med nuvarande verksamhet och ett par hundra miljoner kronor om året för ett fullt akutsjukhus . I sammanhanget är det småpengar. Ändå verkar det vara en oöverstiglig utmaning för den politiska makteliten att hitta de futtiga miljonerna och tillföra i regionens budget, samtidigt som miljarder och åter miljarder flödar ut ur landet utan att någon blinkar.
Det är inte svårt att se varför folk känner sig svikna. Om Sverige har råd att skicka 75 miljarder till ett annat lands kris, varför kan vi inte rädda vår egen befolkning från att förlora sin vård? Är det rimligt att glesbygdens sjuka ska betala priset för internationella åtaganden, medan politikerna duckar för det lokala ansvaret? Nedläggningen av Sollefteå sjukhus är inte bara en vårdfråga – det är en moralisk fråga om vem vi väljer att skydda och vem vi lämnar åt sitt öde. Och när de svagaste överges, kan vi verkligen förvånas över att ropen på rättvisa ibland blir till hot?
Lars
