Vi har läst domen i våldtäktsmålet mot ……
Det finns flera intressanta saker i den domen. Kanske kan de sammanfattas med: kritik mot rättsväsendet. Detta då de intressanta delarna både talar till den åtalades nackdel OCH fördel. Ja, så underligt är det.
Vi återkommer med en genomgång av domen. Detta inlägg fokuserar istället på en av nämndemännen i målet.
Påminnelse för den glömske: vi döms av politiker. Så är det. Inte av den slumpmässigt utvalde medborgaren. Nej, av politiker. För nämndemännen utses av de förtroendevalda och har en politisk tillhörighet.
I våldtäktsmålet var nämndemännen dessa politiker: Torbjörn Leek (S), Ulla Olofsson (V) och Ted Sundin (M). En av bloggens medarbetare har hittat en närmast historisk internetartefakt om en av nämndemännen, som, utöver att vara intressant i sig, är relevant för detta mål. Så håll i hatten nu!
Googleteleportören tar oss tillbaka till år 2003. Och döm om vår förvåning när Allehanda visar sig använda ett språk som väl är…rasistiskt? Ty smaka på detta (länk):
Ankarbarn? Ajajaj. Tänk så många ”ankarbarn” det sedan kom. Och här har vi svart på vitt att det var just det som myndigheterna kallade dessa unga afghaner.
Men vad döljer sig mer i artikeln? En nämndeman och hans fru. Skåden detta:
Så den socialdemokratiska nämndemannen Torbjörn Leek är alltså tidigare familjehem för ”afghanska pojkar”.
Har det betydelse? Kanske. Kanske inte.
Varför dömer politiker?
