I ett pressmeddelande går den ideella föreningen Svenska Stadskärnor ut och meddelar att Örnsköldsvik har utsetts till ”årets purple flag stad 2019”. Pressmeddelandet illustreras med en bild av diverse personer som representerat Övik vid någon typ av tillställning kan man tro. Bland dem återfinns det socialdemokratiska kommunalrådet Per Nylén.
Han är utstyrd som – ursäkta nu språkbruket – en pajas.
Och vad är då ”årets purple flag stad”? Tydligen är ”purple flag” någon typ av ”verktyg” som – förstås – föreningen Svenska Stadskärnor säljer. Självklart har också föreningen ett dotterbolag i form av Svenska Stadskärnor AB. Att det är skattepengar som vevar runt både förening och aktiebolag, torde vara en lågoddsare. Mer om det i slutet av inlägget.
Smaka på följande formulering i pressmeddelandet:
”I Örnsköldsvik finns nu en bredare uppslutning och utvecklad samverkan mellan Polisen, kommunen, lokala trygghetsgrupper samt butiksägare och den nybildade krögargruppen. Exempelvis har ungdomar efterlyst ”vanliga vuxna på stan som ser en och säger hej” så nu finns trivselvärdar i samverkan med BRÅ. Tack vare trygghets- och kvällsvandringarna samt den nya appen för felanmälningar har man fått upp ögonen för otrygga och osnygga platser. De centrala offentliga mötesplatserna har genomgått ansiktslyftningar som bidragit till ökad trygghet och trivsel. Utbudet av upplevelser har också ökat för att tillgodose så många som möjligt.”
Vad månde ”vanliga vuxna” vara? Kanske är man en ovanlig vuxen. Oavsett det, så har det väl knappast undgått någon att utvecklingen i centralortens centrum, har gått åt fel håll. Både dagtid och kvällstid. Personrån, narkotikaförsäljning, tiggeri, butiksnedläggningar och t.o.m. stölder hos gamla hattförsäljerskor. Ändå är – förstås – Övik mindre problematiskt än mången annan stadskärna. Men förändringen och dess riktning har varit tydlig.
Så vad är då orsaken till att Övik får priset? Ja, det är något som Allehandas Sören Häggqvist inte skriver i sin artikel. För, jo, Allehanda rapporterar förstås. Men utelämnar intressant information. I ett pressmeddelande från Svenska Stadskärnor från maj månad 2018, så kan vi läsa:
Lena Lindström alltså. Själva arkitekten bakom CESAM och dess landsbygdskusin Bygdsam, tillika f.d. chef för tekniska kontoret hos Öviks kommun och vid sin nyliga pensionering titulerad ”landsbygdsutvecklare”, satt alltså som ordförande för Svenska Stadskärnor i flera år. Det är blott halvannat år sedan hon slutade som sådan.
Sverige har 290 centralorter med stadskärnor, om vi tillåter oss att räkna även de minsta kommunerna. Av alla dessa så bara råkade priset tillfalla den f.d. ordförandens hemkommun, som hon dessutom var anställd av.
En klubb för inbördes beundran, som alltid.
Vi laddade hem årsredovisningen för Svenska Stadskärnor AB för verksamhetsåret 2018. Där framgår att nettoomsättningen var 9,34 Mkr. Samtidigt skriver man så här:
200 medlemmar och medlemsavgifter är basen för verksamheten? Kombinerar vi det med nettoomsättningen, så betyder det att medlemsavgiften i snitt borde vara 46 700 kr. I årsredovisningen finns inga noter som preciserar varifrån bolagets intäkter kommer.
Notera också att man skriver ovan att man kommer fortsätta med ett visst arbete 2018. Detta står alltså i årsredovisningen för just 2018, som skrivits under av styrelsen år 2019. Ett slarvfel som förmodligen beror på att man bara kopierat formuleringar ur årsredovisningen för 2017. Det ger inte ett seriöst intryck.
Nu har du fått betydligt mer information än vad Sören Häggqvist gav dig. Gratis var det också.
Fler inlägg
Anna-Belle Strömberg och tunneln
Stefan Löfven har lämnat landet och i Övik råder könskrig
Fernissa