Ett inlägg om Svt Västernorrlands journalistik

I det här inlägget nämns corona. Men inlägget handlar egentligen inte om corona, det handlar om Svt Västernorrlands journalistik. Försök om möjligt att bortse från själva coronan. Det underliggande ämnet skulle kunna vara något annat.

Coronaepidemin bröt ut i Kina, i provinshuvudstaden Wuhan i provinsen Hubei. När är osäkert, men den blev känd i slutet på december. Under januari följde den ena ingripande åtgärden på den andra, från Kinesiska myndigheter. Videoklipp som spreds på nätet visade hur alltmer frihetsbegränsande åtgärder vidtogs. Inte sällan med den totalitära kommunistdiktaturens signum – våld och tvång.

Den 26 februari hade 12 personer dött i Italien. Det är drygt en månad tillbaka. Den 2 april hade 13 155 personer dött där. Samma dag, den 26 februari, så publicerades nedan artikel på Svt Västernorrlands hemsida och motsvarande reportage sändes i nyheterna.

Det räcker egentligen att läsa den gulmarkerade texten, för att påstå detta: reportaget har karaktären av lugna tittarna. Titta så väl förberedda vi är. Ingen anledning till oro. Sitt still i båten. Ifrågasätt inte.

Drygt en månad senare så har Svt Västernorrland ett reportage om hemtjänsten i Sundsvall. Två bilder från nätartikeln som följer reportaget:

…och denna:

Det framstår onekligen som illa ställt i Sundsvalls kommun. Man knäar redan innan epidemin egentligen har börjat och det finns 10(!) lådor med skyddsutrustning för coronasmittade brukare. Förhoppningen är att kunna ha 40 lådor inom kort. Lådor som innehåller helt basal engångsutrustning.

Det finns säkert i läsekretsen många personer som med gott samvete kan påstå att de deltagit i diskussioner om praktisk förberedelse inför coronavirusets ankomst – före den 26 februari. Poängen är denna: varför har inte Svt Västernorrland (och annan media) ställt relevanta frågor om beredskap till olika aktörer inom offentlig sektor, långt före 2 april? Med betoning på relevanta. Man behövde inte ha siartalanger den 26 februari för att förstå vilka problem som kan komma att uppstå i vård och omsorg.

Och som sagt, detta handlar inte specifikt om coronaviruset. För undfallenheten gäller i stort sett i alla frågor. Det blir liksom ingen granskning, inga ifrågasättanden, skarpa frågor eller gräv. Man ställer försiktigt sina frågor till makten och redovisar sedan svaren, hur dumma, intetsägande eller ointressanta de än är. Var är hungern? Oräddheten?

När sista handen läggs vid detta inlägg, så är en rykande färsk nyhet att en operationsavdelning på Linköpings Universitetssjukhus testade samtlig personal och hälften visade sig vara smittad. Frågan är berättigad: om corona sprids internt på Örnsköldsviks sjukhus, kommer regional och lokal media då att skriva om det? Eller skulle man i en sådan situation bli tyst, av omsorg om det dumma folket, så att de inte oroas? Skillnaden mellan dessa två varianter heter konsekvensneutral journalistik.

Det är frestande att skylla den mediala menlösheten helt på politisk bias eller politiskt inflytande på redaktionerna. Men det kan inte bara vara det. Alla frågor är trots allt inte politiskt kontroversiella och även sådana okontroversiella frågor bär slätstrukenhetens prägel i den journalistiska hanteringen.

Inte undra på att betydande andelar av befolkningen är övertygade om att de lever i världens bäst fungerande land, när journalisterna inte kritiskt granskar varken makten eller hur de gemensamma angelägenheterna sköts.

Syns det inte, så finns det inte.

Spara PDFSkriv ut