Så granskar man folket istället för makten

Vi fortsätter att betrakta media i coronakrisens spår. Kom ihåg: ämnet är inte corona. Ämnet är media.

På skärtorsdagens morgon lade Allehanda upp en insändare och en artikel, som vardera är talande i medias syn på vilka som behöver granskas. Makten eller folket?

Vi börjar med insändaren. Den har rubriken ”’INSÄNDARE: Hemtjänstpersonal: ”Snälla anhöriga, sluta med onödiga besök’”.

Skribenten säger sig vara anställd i hemtjänsten och göra allt i sitt privatliv för att minimera risken för smitta. Budskapet är att anhöriga till ”brukare” skall upphöra med ”onödiga” besök.

Den som skrivit insändare kan ha råkat ut för att mottagaren på Allehanda avkräver bevis eller källhänvisning för påståenden. Uppenbarligen är fallet inte så här. För hur anställd än skribenten är i hemtjänsten, så är den egna uppfattningen om omfattningen på ”onödiga” besök, varken bevis eller något vi läsare ska ta på allvar. Hur vet vi att vederbörande inte är en socialt apart person, som själv saknar anhöriga och är ogin och avundsjuk i sin betraktelse av andra? Eller har politiska motiv med sin text? Jämför med de upprörda kommentarer som gör stor sak av denna bloggs anonymitet. Vi är åtminstone öppna med det politiska motivet – vi vill bli kvitt det socialdemokratiska styret.

Är det nu, i denna situation, vi ska börja använda oss av svunna tiders bymentalitet, där enskilda individer skuld- och skambeläggs inom ramen för byns (läs: socialdemokratins) sociala kontroll? Nej, den här insändaren lämnar en mycket obehaglig eftersmak. Och så här är det garanterat: en person med hemtjänst träffar betydligt fler hemtjänstanställda än anhöriga, även om ”onödiga” anhörigbesök görs. Hur hemtjänsten sköts, med passning arbetsledning och politiker, är betydligt mer intressant än ”onödiga” besök från anhöriga.

Ja, vi sätter förstås ordet inom citationstecken, ty näppeligen existerar ”onödiga” anhörigbesök, annat än i synnerligen socialistiskt präglade sinnen.

Så varför tog Allehanda in den? Inga bevis för att det skribenten påstår sker, finns tillhanda. Notera: insändaren skuldbelägger folket och framhäver myndigheterna/politikerna. Ett effektivt politiskt koncept, som nu lyfter S till 30-strecket i den senaste opinionsmätningen. (Knappast en uthållig strategi, dock – med tiden kommer det ekonomiska fallet och med det även S-nedgång).

Så har vi en artikel från Sollefteå.

En ambulanssköterska ryter ifrån. Se här. Ett citat:

”– Jag upplever att folk tror att de är trygga i sin lilla bubbla, att flera tänker att om man åker på resa med sin familj och om det bara är de på resan så är det lugnt. Men det är inte “bara”. På sin resa kommer man att stanna på en bensinmack, man kommer stanna och äta någonstans. Och därmed sprids smittan vidare, menar Stina Holmberg.”

Ett på det hela taget tämligen föraktfullt sätt att uttrycka sig om folket.

Insändaren och artikeln har det gemensamt att de redogör för hur folket agerar fel. Det finns anledning att ifrågasätta om folket verkligen agerar fel, men det är inte poängen här. Saken är istället denna:

Om nu folket agerar fel, var är den journalistiska granskningen av de politiker och myndigheter som skall leda folket att agera rätt?

Vi har tidigare konstaterat att vore det så enkelt att få 100% av befolkningen att bete sig på ett visst sätt, endast genom att tala om för dem vad som skall göras och inte, så skulle alkoholism och rökning vara utrotade (liksom kriminalitet).

Varför ställs folket till svars och inte politiker och myndigheter?

Spara PDFSkriv ut