Det här inlägget vill visa på hur bedrövligt det ser ut i kommunfullmäktige. Kommunens högsta beslutande organ och själva den yttersta realisationen av den kommunala demokratin. Nivån är helt enkelt fruktansvärt låg, med vissa undantag. Ett sådant undantag presenteras nedan och stämmer till eftertanke. Särskilt när en blogg med en stark antisocialistisk agenda levererar den.
En amatörframställning av de förtroendevaldas uppgifter i fullmäktige, kan vara detta: de styrande politikerna försvarar sin politik och oppositionen kritiserar den. Detta inbördes förhållande skall sedan koka ihop till kompromisser och överenskommelser, där beslut kan fattas i ärendena som passerar. Det bör påpekas att mycket beslutsfattande är delegerat till nämnder och även till tjänstemännen i förvaltningen. (Kommunallagen talar om vad som får och inte får delegeras).
I denna dynamik skall sedan folkviljan på något märkligt sätt komma till uttryck, så som den fördelas över väljarkåren – från vänster till höger.
Så fungerar nu inte politiken, varken i Övik eller i riket. Det gör den endast på mossiga samhällskunskapslärares lektioner på gymnasiet. Politiken i Sverige i allmänhet och i Övik i synnerhet, har snarare karaktären av the winner takes it all. En knapp socialistisk S+V-majoritet ser som sin rätt att hålla hela väljarkåren och deras hushåll i en socialistisk herrans tukt och förmaning.
Nu när samverkansavtalet mellan Alliansen och S är uppsagt, så styr S i minoritet. Alla partier i fullmäktige, utom S, befinner sig i opposition. Det är en tredelad opposition, där V och SD båda är spetälska för Alliansen.
Det finns en politiker i oppositionen som återkommande håller väl förberedda anföranden, vars innehåll är konkreta och tydligt följer sitt partis ideologi, utan att för den sakens skull vara politiska teoribyggen över huvudet på väljarna. Det är vänsterpartiets gruppledare Göran Wåhlstedt.
Klippet längre ned är drygt 7 minuter långt. Den som intresserar sig för politiken i Övik, bör se det. Det inleds med ett anförande av Wåhlstedt, som kommenterar dagens och framtidens ekonomiska situation i kommunen. Han kritiserar subventioneringen av den förlustbringande flygplatsen, nämner utflyttning som ett problem, konstaterar att staten lagt över kostnader på kommunerna, uttrycker en rimlig tillväxtambition om ”några tusen invånare till”, m.m. Han nämner också en skattehöjning som önskvärd och är politiskt streetsmart nog, att i samma veva nämna att kvinnor i omsorgsyrken bör få heltidstjänster.
Vi håller inte med Wåhlstedt i allt han säger. Långt ifrån. En del är dock sant och tänkvärt. Deltidstjänster är ett skit, åtminstone för dem som önskar heltid. Flygplatsen är en ohållbar situation. Om hela Sverige skulle ha flygplatser med reguljärtrafik och en flygplats per Öviks invånarantal (56 000), så skulle det finnas 179 sådana flygplatser i landet. Ja, jämförelsen haltar förstås lite, då den inte tar hänsyn till befolkningstäthetens olika storlek i olika landsändar. Men den säger ändå något. (Lästips: Tomas Izaias Englunds utmärkta ledare om flygplatsen och hur den skulle kunna användas som politisk förhandlingsvara, när det gäller modernisering av järnvägen).
På Wåhlstedts anförande begär oppositionsrådet Anna-Britta Åkerlind replik och levererar…svammel. Låt oss stöka bort det hon säger som är sant: det privata finansierar det offentliga. Sant, men också ointressant att rapa ur sig i fullmäktige.
Åkerlind uppehåller sig vid sådana fantastiska tankefigurer som vikten av ett lokalt näringsliv – och att det underförstått måste ha en flygplats i Övik istället för i Umeå – samt att ”företag betalar skatt” och därför kan ha ”krav på vad samhällssystemet behöver utföra”. Eh, ja, företag betalar skatt. Till staten, inte till kommunen. Ingen ifrågasätter att näringslivet är viktigt. Och näringslivet är nog de första som förstår att en bolagsverksamhet kan inte hållas under armarna av skattebetalarna i all oändlighet.
Åkerlinds replik är oförståelig. Både sett till innehåll och till det faktum att hon väljer att leverera den. Inte minst för att hon kritiserar Wåhlstedt för något han aldrig sa (han påstod inte att näringslivet var oviktigt). C och oppositionens uppgift är att kritisera makten, inte att kritisera ett litet parti till vänster om S, som dessutom verkar i opposition. Ger det många interna pluspoäng och uppskattande, fjäskande kommentarer internt i C, när man käftas med V?
Wåhlstedt svarade Åkerlind med att han inte påstått att näringslivet skulle vara oviktigt. Därpå efterlyste han politiska förslag från Åkerlind. Vilket hon försökte ge, med förödande resultat. Se klippet.
Som om det inte räckte med Åkerlind, så gick kristdemokraten Roland Nordin i samma fälla. Att lägga ned flygplatsen är enligt honom att såga av den gren man sitter på. Han påpekar att busstrafiken (i länet) går 150 Mkr back och att Resecentrum (i Övik) kostar 10 Mkr årligen. Vad Nordin uppenbarligen inte förstår, är att busstrafiken i länet kan inte läggas ned och inte heller Resecentrum, då alternativ saknas. Däremot finns en fullt fungerande flygplats i Umeå. Nordin avslutar sin replik på Wåhlstedts anförande med att tacka sosseregeringen för nyligen avdelade bidrag till kommunerna och flygplatsen. Ridå.
Hade Nordin varit politiskt smart, så hade han istället kritiserat S och Elvy Söderström, för att ha byggt ett överdådigt Resecentrum som endast binder ekonomiskt ris vid den egna ryggen. Det kan knappast vara dolt för någon att Resecentrum är minst dubbelt så stort som nödvändigt och mer framstår som en ödslig konstinstallation, än som en lämpligt stor buss- och järnvägsstation.
C och KD fäller alltså lansarna och går till attack mot de vänsterpartistiska väderkvarnarna. På första raden i fullmäktigesalen sitter Per Nylén och Anna-Belle Strömberg och slickar sig om munnen. Oppositionsrådet och KD-företrädaren lägger mer krut på att kritisera V än det makthavande S.
Är det endast en fråga om politisk inkompetens? Eller har S sådan nosring och pungsnara om oppositionen, att den senare måste föra ett proxykrig mot V? I ett kommande inlägg kommer vi dessutom få se hur C uppbådar mer energi på att kritisera Lars Näslunds och Jeanette Karlssons (båda M) motion om tiggeriförbud, än de förmår uppröras av den institutionaliserade socialdemokratin.
Enligt byggkonsultföretaget J & W, Jakobsson & Widmark, idag uppköpta och ingående i byggkonsultföretaget VSP, Stockholm, prospekterades och byggdes Resecentrum i Örnsköldsvik för en beräknad resepotential av 145.000 innevånare i Örnsköldsviks kommun. Alla vet, trots sossarnas mantra om tiotusen nya invånare om 10 år, så har kommunen stått stilla i stort sett på 56.000 innevånare. Plus minus 500 per år och där torde invånarantalet ha parkerat, med större sannolikhet att minska än att öka.
Sorgligt, är det sammanfattande ordet, när man lyssnat på Åkerlinds och Nordins framställning i fullmäktige. Kan de inte mer, förmår de inte annat än floskler och amatörmässighet i sina framträdanden? Det de ger prov på i talarstolen, skrämmer mig. Kan de inte bättre? Och, de påstår sig vilja ta ansvar för vår kommun. Och, om så är, vilket de verkar tro, då är vi illa ute i vår kommun.
De två beter sig som bortskämda barn i en godisbutik, tror att skriker man tillräckligt högt och länge nog så får man som man vill.
Varför betalar vi skattebetalare dryga 60.000 kr i månaden för att Åkerlind skall bedriva opposition, granska och komma med förslag, när vi ser att det enda hon ger prov på är ingenting annat än strunt, plattityder och meningslösheter. Vad är det för folk vi fått in i fullmäktige?
En skolunge i 15-årsåldern skulle klara av uppdraget som oppositionsledare betydligt bättre.
Varför skall Åkerlind erhålla detta famösa försörjningsstöd på drygt 60.000 kr/mån, betalt av oss skattebetalare? Utan prestation? Borde hon inte liksom alla andra skattebetalare kunna försörja sig själv? Är det inte dags för det?