En skiva som hakat upp sig

I en märklig krönika i Örnsköldsviks Allehanda (http://www.allehanda.se/kultur/katarina-ostholm-stockholm-har-sysslat-med-bypolitik-sedan-ordet-uppfanns-men-landsbygden-far-sta-med-skammen) upprepar Katarina Östholm en av sina vanliga käpphästar: det är statens fel att landsbygden går kräftgång och staten styrs från Stockholm. Samtidigt spelar hon på länsinvånarnas snabba vilja att projicera länsproblemen på huvudstaden. Smaka bara på detta:

”Ordet “bypolitik” projicerar en unken bild av landsbygdens invånare. Fram tonar den gängse karikatyren av en trångsynt, främlingsfientlig och misogyn person, motsträvig och obenägen till förändring. Bred i talet, omodernt klädd, omedveten om de urbana sociala koderna. En lantis, helt enkelt.
Lite bakom flötet till skillnad från sin kusin, den socialt smidiga och intellektuellt välutvecklade storstadsbon. Och vem vill vara en dum lantis? Härskartekniken är ofelbar, landsbygden får stå med skammen.”

Men ingen har kallat länsinvånarna för trångsynta, misogyna eller något av de andra invektiven. Inte heller har storstadsborna, varav en betydande andel härstammar från landsbygden bara en generation bort, gjort karikatyr på Västernorrlands invånare.

Vad som är landsbygd är inte heller lätt att förstå i Katarinas krönikor. Eller för den delen, vad som är storstad. För oss är inte Örnsköldsvik landsbygd. Det är en centralort och inte en speciellt liten sådan heller. Sundsvall är betydligt större. Umeå, till vilken det är endast dryga 10 mil från Örnsköldsvik centralort, är en tillväxtstad med universitet, universitetssjukhus, lantbruksuniversitet, o.s.v.

Katarina skriver att Stockholm har ägnat sig åt bypolitik sedan ordet uppfanns. Ja, än sen då? Det har alla kommuner och andra demokratiska organisationsforum gjort. Så sparkar man in öppna dörrar.

Bakom den poetiska mattan av ord, så finns inte mycket konkret i Katarinas text. Ingen analys som ger svar på varför vi är där vi är idag. Ingen släng av sleven åt det lokala samhället och vad som gjordes där. Speciellt inte vad som gjordes fel där. Det enda är det ack så tröttsamma pladdret om statliga jobb. Det svajiga temat är att landsbygden, fortfarande odefinierad, blott är en statlig myndighet eller två bort från tillväxt och blomstrande samhällsutveckling.

Här kommer därför en alternativ bild:

Tätorterna i det som idag är Örnsköldsviks kommun, hade befolkningstillväxt fram till 60-talet. Vissa så långt som fram till 80-talet. På 50- och 60-tal skulle sossarna fösa landsbygdens befolkning in i tätorterna. Lantbruken skulle läggas ned eller slås samman till större enheter och i effektiviseringens tidevarv, skulle de tidigare lantbruks- och skogsarbetarna ta tjänst i tillverkningsindustrin. Så blev det också.

Parallellt så effektiviserades även industrin. Plötsligt var det stora arbetskraftsbehovet förvandlat till övertalighet. Fr.o.m. mitten på 60-talet börjar befolkningsmängden att minska i flera av tätorterna, t.ex. Husum och Köpmanholmen. Andra tätorter klarar sig ännu en tid bra. Bjästa börjar dala först på 80-talet. Förmodligen p.g.a. av en livaktig samling småindustrier som höll ut så pass länge.

Den generation sossepolitiker som blev vuxna först efter kriget, har nu blivit inflytelserika. Det gamla skall bort och det nya in. Sverige får se sin första våg av kulturrevolutionärt sosseraseri, när gammal bebyggelse rivs till förmån för Domus och bredare vägar. Ingenting skonas. Inte här, inte där och inte i huvudstaden.

1971 genomförs kommunreformen och de mindre kommunerna Grundsunda, Nätra, Arnäsvall, m.fl. försvinner in i skapelsen Örnsköldsviks kommun. Där har vi den verkliga centraliseringen. Den Katarina Östholm blundar för. Sällan eller aldrig(?) nämner.

Den arbetarbefolkning som vuxit upp med denna sossementalitet, står nu allt oftare utan arbete. Men det är något mer de saknar. Något som sossarna lyckats utrota nästan helt: bandet till födelseorten. Här finns minsann inget att vara stolt över. Att klamra sig fast vid, även i hårda tider. Här finns ingen framtid. Låt oss flytta till någon annans framtid. Ty här kan man inte skapa någon. Denna för en bygd destruktiva mentalitet rider ännu idag samhället som en mara, mer än 50 år efter att den fick fotfäste. Det är normalt att flytta. Inte bara någon mil eller två. Nej, långt. Så långt att man lämnar föräldrar, släkt, vänner, sammanhang, föreningsliv, civilsamhälle. Lämnar åt någon annan att reda ut, ta hand om, försörja. Ja, försörja. Ty när man donerar sin produktiva tid i livet åt en annan kommun, så lämnar man åt hemkommunens skattebetalare att finansiera det sammanhang man ändå önskar ha, behålla och vårda.

På detta sätt dödade sossarna landsbygd och de små tätorterna. Kulmen kommer med 90-talskrisen och därefter är ingenting längre uppåt.

Och då närmar vi oss pudelns kärna. Vad kom först: hönan eller ägget? Försvinner samhällsservicen först och folket flyttar sen? Eller sviktar befolkningsunderlaget först och servicen flyttas sen till centralorten? Och vad har den lokala kulturen för betydelse, och skuld, i sammanhanget?

Vi tror att befolkningen viker först och servicen sen. Katarina verkar tro på det omvända. Skillnaden är avsevärd. Vi förfäktar en tro på att människan själv besitter förmåga att ändra och förbättra. Utan myndigheters och politikers eviga inblandning. Vi tror på ett ansvar att i egenskap av människor, föräldrar och medborgare, tillse att bygden fortsätter att leva. Det är inte en sossepamps uppgift i fullmäktige i Övik. En pamp som kanske bor på Kusthöjden eller i Domsjö, med ungefär lika mycket landsbygdskoppling som vilken stockholmare i förorten som helst. Och arbetare har man inte sett röken av i varken sossarna eller Centerpartiet på länge. Bara politikerbroilers.

Spara PDFSkriv ut